Direktlänk till inlägg 2 april 2008
Vaknade och världen var inte längre lika svart ut som den var när jag somnade sent i natt. Och det beror inte bara på att jag glömt dra för gardinerna för fönstret så att den bleka solen kunde titta in i min lya.
Det uppluckrande sotet i mitt inre beror snarare på att jag börjat reda ut mitt ihop trassliga liv och börjat fatta beslut.
Eller i alla fall fundera över vad jag vill och vad jag kan göra åt saken, istället för att falla tillbaka på tonåringen Helena (som för alltid skall vara borta), och i stället för att låta andra ordna mitt liv och sagt vad jag skall göra och inte göra så är det dags att börja fatta beslut och börja ordna någon slags plan.
Vad vill jag göra?
Var vill jag bo?
Vad måste ordnas på minuten och vad kan jag vänta med till i morgon??
Ska skriva en liten ”att göra lista”, som jag ska bocka av vartefter problemen löst sig och ordningen infunnit sig.
Ännu finns bara listan i min skalle men strax ska den även vara nedskriven på ett papper.
Två saker har jag i alla fall fått fixat redan i dag, och genast är oket på mina axlar något lättare.
Fick för ett par år sedan min syrras svarta bockstyre cykel, eftersom min egna fina cykel ”försvann” på cykelverkstaden. Tyvärr så blev den svarta stående hemma hos mina föräldrar på landet och jag trodde aldrig att jag skulle få hit den till lyan, och vad syrran sa så fanns det tydligen inte mycket på cykeln som var helt… I fredags kom så äntligen det svarta monstret hit och jag kunde efter en blick på cykeln höra mitt bankkonto skrika av skräck, när jag med huvudräkning försökte räkna ut vad det skulle kosta att ta cykeln till verkstan. Veckans tack går till Karin som assisterade mig i köp av däck, slangar och annat kul som jag inte riktigt har koll på vad det är, och sedan under X-timmar bosatte sig i min källare med lappade ihop mitt vrak till en ”hel” och väl fungerande cykel igen. Tack Karin, utan din hjälp hade jag tvingats leva på nudlar resten av månaden.
Ett problem ur världen och det andra är att jag efter många om och men faktiskt ringde min psykolog och bad att få byta eftersom hon inte längre kan ge mig den hjälp som jag behöver. Jag vill inte längre betala 70 spänn för att ha någon som bara lyssnar på mig när jag pratar under 45 minuter. Bjuder jag mina vänner på fika så får jag samma hjälp av dom och till billigare pris dessutom :).
Jag har börjat ta itu med mina problem. De kommer inte att upplösas i tomma intet direkt, men jag börjar se en väg ut ur eländet i alla fall. Jag behövde dessa dagar i lugn och ro borta från skolan och klassen för att i tystnaden sitta och fundera, med näsan över ytterligare ett konstverk har mörkret bleknat och blivit något svagare.
Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...