Vaknade och världen var inte längre lika svart ut som den var när jag somnade sent i natt. Och det beror inte bara på att jag glömt dra för gardinerna för fönstret så att den bleka solen kunde titta in i min lya.

Det uppluckrande sotet i mitt inre beror snarare på att jag börjat reda ut mitt ihop trassliga liv och börjat fatta beslut.

Eller i alla fall fundera över vad jag vill och vad jag kan göra åt saken, istället för att falla tillbaka på tonåringen Helena (som för alltid skall vara borta), och i stället för att låta andra ordna mitt liv och sagt vad jag skall göra och inte göra så  är det dags att börja fatta beslut och börja ordna någon slags plan.

Vad vill jag göra?

Var vill jag bo?

Vad måste ordnas på minuten och vad kan jag vänta med till i morgon??

Ska skriva en liten ”att göra lista”, som jag ska bocka av vartefter problemen löst sig och ordningen infunnit sig.

Ännu finns bara listan i min skalle men strax ska den även vara nedskriven på ett papper.

Två saker har jag i alla fall fått fixat redan i dag, och genast är oket på mina axlar något lättare.

Fick för ett par år sedan min syrras svarta bockstyre cykel, eftersom min egna fina cykel ”försvann” på cykelverkstaden. Tyvärr så blev den svarta stående hemma hos mina föräldrar på landet och jag trodde aldrig att jag skulle få hit den till lyan, och vad syrran sa så fanns det tydligen inte mycket på cykeln som var helt… I fredags kom så äntligen det svarta monstret hit och jag kunde efter en blick på cykeln höra mitt bankkonto skrika av skräck, när jag med huvudräkning försökte räkna ut vad det skulle kosta att ta cykeln till verkstan. Veckans tack går till Karin som assisterade mig i köp av däck, slangar och annat kul som jag inte riktigt har koll på vad det är, och sedan under X-timmar bosatte sig i min källare med lappade ihop mitt vrak till en ”hel” och väl fungerande cykel igen. Tack Karin, utan din hjälp hade jag tvingats leva på nudlar resten av månaden.

Ett problem ur världen och det andra är att jag efter många om och men faktiskt ringde min psykolog och bad att få byta eftersom hon inte längre kan ge mig den hjälp som jag behöver. Jag vill inte längre betala 70 spänn för att ha någon som bara lyssnar på mig när jag pratar under 45 minuter.  Bjuder jag mina vänner på fika så får jag samma hjälp av dom och till billigare pris dessutom :).

Jag har börjat ta itu med mina problem. De kommer inte att upplösas i tomma intet direkt, men jag börjar se en väg ut ur eländet i alla fall. Jag behövde dessa dagar i lugn och ro borta från skolan och klassen för att i tystnaden sitta och fundera, med näsan över ytterligare ett konstverk har mörkret bleknat och blivit något svagare.

Är nere i en rejäl svacka för stunden… eller sedan ett par veckor tillbaka för att vara riktigt ärlig.

Och eftersom jag ÄLSKAR metaforer så kan jag beskriva mitt tillstånd som vilset i mig själv… Jag har helt enkelt sprungit vilse i den snåriga gröna skog som min hjärna består av för stunden. Hela jag är ihålig, tom och ekande. Jag har ingen aning om vad jag pysslar med längre, inget känns längre kul, inspirerande eller viktigt. 

Jag har sammanlagt ca 12 veckor kvar på min utbildning och jag vill ”aldrig” mera laga mat. Jag vet inte vad jag ska göra efter plugget. Sommarvikariat eller riktigt jobb?  Jag har sökt men ännu inte fått mer än svävande svar om sommaren. Om jag inte får jobb så blir jag av med lyan och då står jag utan tak över huvudet, om jag inte får en liten hyresrätt, men de är antingen för dyra i hyra eller ligger i helt fel del av kommunen… 

Framtiden är som ett trasligt snöre och jag är knuten som sitter i mitten…

Har ingen aning om vad jag vill göra eller bli, vet bara att jag inte känner lust att göra något just nu. Och om det inte vore allt, så skriker mitt dåliga samvete. Genom att vara hemma från plugget så sätter jag mitt team i skiten, genom att de även tvingas göra mina uppgifter. Dessutom så mår jag skit eftersom jag genom att inte orka gå till plugget missar en massa kunskap som det känns som jag har en chans i livet att få. Jag slösar på min lärares tid eftersom han är här för att vi elever ska få ut så mycket som möjligt av tiden som är kvar. Men jag har ingen inspiration att hitta på recept, laga spännande rätter eller att vara trevlig. Det enda jag vill när jag satt på mig kockkläderna är att försvinna från platsen så fort jag bara kan. Jag kan inte koncentrera mig på mer än en uppgift i taget och ingen ork att göra något.

Ska försöka göra mitt bästa med tiden som är kvar, men mest av allt så känner jag bara för att hoppa av pluggandet, att ta sig ur sängen på morgonen är sååå jäkla svårt och hjärnan snurrar i 180 km/timmen på dygnets alla vakna timmar.

 Idéer för att göra tillvaron lite mindre plågsamt mottages gärna!