Har irrat runt som en speedad snigel idag för att få ordning i lyan. Disken är äntligen diskad och jag kan faktiskt se diskbänken. Ludde är rastad och det doftar fräscht av såpa.

Som belöning för att jag varit så duktig att jag lyckats göra det som alla andra vanligen gör flera gånger i veckan, så har jag kastat ihop en svinigt god banankaka som garanterat ger mig en sockerkick som räcker resten av natten.

Fick i morse höra att jag med mina antidepptabletter i kroppen blir lika normal som andra människor är utan tabletter i kroppen…  

Om tabletterna har gjort mig normal så undrar jag hur jag uppfattades innan tabletterna. Jag har ju själv märkt att mina dagar inte längre är som en evighetslång tur i berg o dalbanan, Med ständiga svackor och toppar. Men att tabletterna fått mig att genomgå en personlighets förändring så kraftig att folk i min omgivning märker den så tydligt, var en nyhet för mig. Och eftersom jag är som jag är så undrar jag självklart om detta är den verkliga Helena eller om jag dräper mitt verkliga jag genom att knapra piller…  Hmmm, tål att fundera mera på. 

Fick också veta att jag blivit en roligare människa sedan jag blev en liten pillertrillare och att jag stundtals fått min moster att skratta så tårarna sprutat… Har dock ej varit närvarande i dessa stunder så jag vet inte riktigt vad jag gör som är så kul. Är det något jag säger eller gör? kanske det inte är någotdera utan ÅT mig det skrattas. Hoppas bara att det inte är den allvarliga Helena som det skrattas åt… Å andra sidan så uppfattar jag inte mig själv som en kul människa, så jag kanske borde bli lite orolig…

Eller bara glädjas åt att jag äntligen fått anställning som familjen egna lilla clown.

Var med om en  (hmmm) …spännande sak i dag.  En erfarenhet som jag önskar jag sluppit. Lånade för att tag sedan ut min lilla termos och när jag fick tillbaka den så ställde jag in den i skåpet utan att kolla om den var diskad. I dag ramlade min lilla termos omkull och plötsligt hörde jag att det kluckade om den, vilket betydde att den inte var så ekande tom som jag trott. Så jag beslöt mig för att tömma termosen och diska den.

Problemet var att korken satt bergfast. Jag slet och drog i den jäkla proppen utan att den rörde sig en millimeter. Plockade fram tången och började slita och skruva igen. Ända förändringen som hände var att mitt ansikte blev kräft rött och handen började värka. Plötsligt så började korken att pysa och med ett enormt ”PANG” försvann korken upp i taket för att strax därpå hamna på golvet i puseldelar. Smällen var bra mycket starkare än en champagnesmäll och det slog lock för öronen. Men trots den höga farten som korken hade så blev det underligt nog inga märken i taket, även om jag tror att alla på våningen över studsade högt av smällen.

Dagen blir relativt ledig och inte alltför många måsten är inplanerade.

En tur till tvättstugan måste jag ock göra annars blir det till att leka "kejsarens nya kläder" de närmaste dagarna.

Även röja i lägenheten är ett måste.  Känns som om jag bor i ett råttbo för stunden och eftersom varenda räkning tycks ha fått fötter och leker kurra gömma, så kanske det är på tiden att jag samlar ihop dom på så de hamnar på stället där jag brukar ha dom.

I kväll blir det bilbingo :)  Den enda bingosorten som är rolig att utöva. Det är verkligen ett nöje som hör sommaren till.

Håll tummarna för att jag vinner lite välbehövliga pengar! 

Dags att närma mig "lutande tornet" på diskbänken!

Till ljudet av applåder lämnade hon hamnen och livet i norrtälje återgår till den vanliga lunken.

Alla trevliga och festsugna människor försvinner, hamnen ligger åter grå och tyst och jag kanske får en chans att vända dygnsrytmen rätt igen.

Jag som varken gillar folksamlingar, hög musik eller små rastgårdar som i folkmun kallas öltält och som var omgärdade av stängsel, hamnade i dessa tre kvällar i rad och hade såååå fantastiskt kul!!!

Första kvällen var där rena ungdomskvällen och jag kände mig lika hemma bland tonåringarna som en flintastek på den vegetariska tallriken, men eftersom jag gillade musiken så satt vi kvar länge, och när sedan brorsan dök upp så satt vi kvar ytterligare en stund.

På onsdagen hade publiken i hundgården blivit mer blandad och pensionärerna delade utrymme på bänkarna med tvärhandshöga småttingar. Kände mig inte längre som 102- åriga tant Augusta när jag skrek, sjöng med, applåderade och tjoade åt bandet.

Två kvällar i rad kom jag hem långt efter midnatt, så i torsdags var planen att inte stanna så länge i hamnen. Mitt för veckan favvoband spelade inte och medelåldern vid tältet låg runt… medelåldern :)

Det bestämdes redan på tisdagen att vi skulle se ”Götheborg” lämna hamnen, så när klockan närmade sig 21 – snåret följde vi i fackeltågets spår ut på kajen och likt myror i en stack klev vi på allas fötter i försök att ta oss så nära skeppet som det bara var möjligt.

Medan raderna av människor framför oss fotograferade skeppet och besättningen så svor jag och alla andra korta stackare åt alla flaggstänger som skymde sikten för oss pygmeér.  Medan vi hoppade i försök att knäppa kort och gjorde väluppfostrade försök att tränga sig framåt så lyssnade vi till tal och lite musik, innan skeppet slutligen släpptes iväg.

Fick efter lite kämpande ända ett par relativt bra kort.  

Var i hamnen vid 20- snåret och hamnade framför en film i visningstältet om ”Götheborgs” resa till Kina och tillbaka till Sverige.

Den var tillräckligt bra för att få tiden att flyga fram och när närmare en timme förflutit så insåg vi att vi inte skulle hinna till öltältet om vi inte lämnade filmen direkt.

Medan Karin pratade med en bekant hängandes över ett räcke så stötte jag på några som jag kände. Lillebrorsan kom gående tillsammans med en gammal bekanting från Väddöfolkhögskola. Patrik och Malin skulle en snabbis hem till honom och lämna packning men lovade sedan att göra oss sällskap vid det öltält som hade flest besökande.

Det enda bord som var ledigt var närmast granne med högtalarsystemet, vilket gjorde att min hörsel efter ett  tag helt försvunnit. Bandet som stod på scenen var kanonbra och spelade bara låtar som kändes igen och som gick att sjunga/skrika med i, vilket gjorde att allsång bröt ut samt att underliga danser på bord och bänkar kom igång av de riktiga partyråttorna.

Jag nöjde mig med en stor stark och med ett glas i högsta hugg sjöng jag meig hes och hade superskojsigt.

I samma stund som bandet slutade spela började folk försvinna från området och min bror hade ännu inte kommit.

Jag o Karin hamnade utanför staketet och plötsligt var brorsan och Malin på plats. Vi gick tillbaka till tältet, beställde ytterligare öl och snackade i närmare en timme, innan vi beslöt att byta område. I öltältet bredvid spelades det blues, vilket inte direkt är min musiksmak. Men vi hann bara höra tre för mig totalt obekanta låtar, innan bandet slutade för kvällen. Även om sångerskan hade en bra röst så föll jag inte för musiken och bandet som tog vid var inte så mycket bättre dom. Obekanta blueslåtar med mycket elgitarr och på tok för hög volym, vilket tyvärr fick öronens hörselgång att dra ihop sig av smärta.

Folkmassan hade vid det laget tunnats ut rejält och midnatt passerat. Kylan hade kommit för att stanna och Karin frös så hon skakade. Själv hade jag tre öl i kroppen och var inte säker på att min cykel var det rätta sällskapet att få hem mig i oskadat skick, så när Karin beslöt sig för att rulla hem, så gjorde jag henne sällskap. Utan lyse på cykeln och med tre starköl innanför västen var min hemfärd något vingligare än vanligt och i ett gatuhörn höll jag på att krocka med ett tidningsbud, men lyckades undvika hans kolsvarta och lysbefriade cykel med ett hårsmån.

Då kvällen varit kul och trevlig så bestämdes det för en stund sedan att vi ska kasta ut våra filtar i parken, käka kyckling och invänta 21- slaget då det braiga rockbandet åter ställer sig på scenen.

Medan jag väntar på picknicken så ska jag röja lite här hemma. Tallrikstraven på diskbänken börjar likna det lutande tornet i Pisa och det är inte bra.     

Norrtäljeborna verkade gå man ur huse när klockan närmade sig lunchtid. Alla med samma mål i sikte… Hamnen!

Som en skock lämlar vallfärdade vi med resten av lämeltåget till Societetsparken.

Vi hittade en liten oas i solen där vi viga som pantrar slog oss ner på kanten till det stora blå.

Efter en stund blev gräsplätten ganska full av skor och människor, alla med blicken fäst mot horisonten.

Det var en otroligt vacker syn när skeppet Götheborg seglade in i Norrtälje.   

Det är svårt att tänka sig att det inte är allt för länge sedan som det bara fanns skepp som detta som seglades över världen.

Att jag kör som en mindre begåvad cykeltjuv är ingen nyhet, men att mitt körsätt dessvärre smittar av sig fick jag bevisat för mig i dag, då jag och Karin ägnade större delen av dagen åt att försöka prick gångtrafikanter… ´

Att människan kom galopperande runt en skymmande husknut var inte mitt fel, men att jag för stunden cyklade på trottoaren var kanske mitt fel, men med 10 minuter på mig innan försäkringskassan stängde, så ginade jag på alla ställen där det fanns minsta chans att vinna sekunder.

Att Karin inte vågade släppa mig ur sikte och lekte således följa John med mig var kanske inte världens smartaste idé just idag då vädrets makter förhindrade solbad men affärernas gudar applåderade över lite extra klirr i kassan vilket bara kan betyda att gatorna svämmades över av turister, pensionärsklubbsträffar och tvillingvagnar med små jollrande griskultingar i söta solhattar.

Jag kom hem med livet och nästan allt vettet i behåll bara för att efter en blick på klockan inse att timmarna sprungit iväg och att min novellfunderardag återigen försvunnit utan minsta spår.

Det som skulle bli en lunch med Karin blev en heldag på stadens gator med förvirring, irritation och skratt.

Vi hann efter lunchen på stamstället med ett tur in i fotoaffären där Karin beställde kort av en dator som inte riktigt hade alla hästar hemma, den blinkade och  larvade sig men personalen garanterade att datorn inte skulle explodera, och jag trodde honom nästan.

Efter lite förvirring och undran vart vi var på väg så hamnade jag slutligen rätt och det blev ett minst sagt spännande möte med personalen på psykiatrin och om jag inte redan hade en kontaktperson där så kan jag garantera att jag hade behövt en efter dagens möte, då ingen hade en aning om något och jag stod  i närmare en 20 minuter och väntade på papper som jag ringt och beställt i fredags men som ingen i dag hade en aning om vad det var för papper eller vem som hade dom eller vem som skulle skiva på… De väntande i väntrummet verkade friskare än viss personal, så vilka som verkligen behöver hjälp går att diskutera :)

Är man som jag sjukskriven så antog jag att det var ganska viktigt att försäkringskassan även fick besked om min sjukskrivning, men mitt läkarintyg skickades i dag efter en liten undring från mig om den var skickad till försäkringskassan… Och då har jag ändå varit sjukskriven sedan 24/6 och inte förrän i dag gick den iväg från psyk, med läkarunderskrift.

Bara att sitta i väntrummet och vänta var en kul historia som jag inte tänker berätta här, men både jag och Karin skakade på huvudet och drog på smilbanden när vi äntligen kom ut i friska luften.

Därefter blev det slitning av bankgolv. Hur många gånger jag gick ut och in genom dörren är fler gånger än jag kan räkna till (jag är inte bara dålig i matte utan även blondin,  hihihi  ) För att vara ärlig så blev det bara två gånger som jag hamnade framme vid disken för att be om underliga bankpapper.

Efter denna lilla tripp så blev det farlig cykling upp till soc och sedan ännu farligare cykling till försäkringskassan. 

Eftersom fler timmar än jag hoppades ha förflutit, så var det lika bra att stanna kvar på stan och kaffesugen som jag var så hamnade vi i Societetsparken, på rangliga stolar och svindyrt fika.

Vi satt där och häckade ett bra tag medan molnen över våra skallar blev allt  gråare. Inte förrän vi insåg (och jag erkände) att det faktiskt var regndroppar som träffade oss och inte vattendroppar från bevattningen av tennisbanan som låg strax bredvid slutade vi nöta stolar och begav oss till lekparken i stället.

Då det var för blött för att åka kana så tittade vi bara på kuligheterna innan vi gav oss iväg på vingliga däck.   Av någon underlig anledning hamnade vi  innanför avspärrat område i hamnen  och efter lite trixande så var vi på rätt väg och tog oss upp på vägen igen. Vi tog cyklarna under armen medan vi strosade genom staden, på väg hem för en snabb middag.

Då dagen visat sig vara varm och delvis ganska mycket uppehåll, så blev det bestämt att vi skulle utmana fiskarna på kvällen.

Efter lite irrande på folktoma parkvägar hittade jag tillslut Karin som knappt syntes från vägen, pga mycket vilt växande buskar och sly som dolde henne då hon stod på bryggan med kastspöet i högsta hugg.

Själv satt jag och studerade flötets rörelser på vågorna och stundtals under vågorna. Någon firre fick vi dock inte upp och vi gav upp efter närmare 1 ½ timme på bryggan. Timmar som stundtals visade vissa likheter med lustiga huset. Den gungade och svajade på ett inte speciellt roligt sätt, och när vi dessutom fick sällskap på bryggan av två huliganer i miniatyrstorlek med tunga gympaskor, ännu tyngre steg och byxorna fulla av myror som gjorde att de inte kunde gå på bryggan utan tvingades springa, så hela bryggan gungade likt en flotte i en tornade, då var det inte speciellt underhållande eller rogivande att sitta på en brygga och stirra ut flötets närkamp med näckrosorna.

Bilden visar regnbågen över Norrtälje i kväll. 

Gillar att himlen ser ut som vattenfärg och bågen är utsmetad

Vilket av följande konstverk/teckning/kladd tycker ni bloggare är det snyggaste?

De är i verkligheten 50x70 cm och målade av mig!

Efter att inte ha varit nere i Stockholm på en evighets evighet, så känns det som jag åkt i skyttetrafik dit de senaste dagarna.

I Fredags så hamnade jag hemma hos pappa i Solna.

Brorsan var med så medan Micke stannade kvar i lägenheten och städade undan lite, så lotsade jag pappa ner till Solnacentrum och banken.

Lite bankärenden  och en veckohandling stod på schemat vilket gav Micke närmare två timmar att röja i pappas lägenhet.

Efter besöket hos pappa skulle Micke bjuda på middag i sin lägenhet så vi åkte vidare till Östermalm.

Han är inneboende i en helt underbar lägenhet på svindyra Östermalm, som jag skulle inte ha minsta problem att flytta in i i den lägenheten!

Middagen som jag hoppats på fick jag ingen, eftersom det enda som fanns i kylskåpet var ett paket lätta, och så hungrig var jag inte att jag började gräva i den asken. I stället hamnade jag på den helt perfekta och dunderstora balkongen i sällskap av en mugg kaffe, Micke och den andra inneboenden Carlos. I ett par timmar satt vi på balkongen, snackade och studerade hustaken.

Jag hade verkligen supertrevligt och tiden gick kanonfort. När klockan närmade sig 23, så visade Micke ut mig ur lägenheten och pekade åt det håll närmaste tunnelbanestation låg åt, och bad mig börja gå… Med mitt inte helt perfekta lokalsinne så är jag fortfarande förvånad över att jag hamnade rätt :)  

Kom till Tekniska utan missöden bara för att upptäcka att hållplatsen för resanden till Norrtälje bytt plats. Hållplats 676 var inringad av ett nätgaller och verken människor eller bussar kunde ta sig i hagen. Som en förvirrad höna snurrade jag runt och funderade på hur tusan jag skulle göra och vart jag skulle någonstans… Efter en kort stund såg jag en buss jag kände igen och utan större problem så hamnade jag slutligen på bussen och kunde slappna av.

Att cykla genom Norrtälje klockan halv ett på natten är inget jag vill göra allt för ofta. Speciellt inte en helgnatt.

Ungdomsgäng som med ölburkar i högsta hugg sicksackar på vägbanan på väg upp till feststället. Jag kände mig aldrig riktigt rädd, men som den fegis jag är så höll jag mig på avstånd och cyklade omvägar för att inte hamna allt för nära.

I lördags hade Elias 4 - års kalas. Så det blev åter en liten tur ner mot Stockholm, men vi höll oss till utkanten av storstan och hamnade i Järfälla. God tårta, trevligt sällskap och en liten bedårande litentjej som just börjat gå med vinglande steg gjorde att timmarna gick fort. Att Elias skulle gilla presenten var det inget tvivel om, eftersom han sett den i affären och föll för den direkt, men att lastbilen var den enda leksak han lekte med resten av dagen var ju kul... i allafall för oss som köpt den.