Din personlighetstyp:

Tystlåtna, idealistiska tänkare. Vill tjäna mänskligheten. Strävar efter att leva upp till sina värderingar, som tenderar att vara omfattande och väl genomtänkta. Extremt lojala. Flexibla och avslappnade så länge de inte upplever att någon av deras grundläggande värderingar hotas. Oftast begåvade skribenter. Kvicktänkta, med förmåga att se nya möjligheter. Vill förstå och hjälpa andra.

Kärriärer som skulle kunna passa dig:

Skribenter, artister, personalvetare, socialarbetare, svensklärare, bildlärare, förskole- och dagispersonal, präster, psykologer, forskare, fritidspolitiker, redaktörer, SYO-konsulenter, journalister, religionslärare.

Det värsta är att personlighetstestet stämmer ganska bra med den jag upplever att jag är ... Eller vad säger ni som känner mig?

Hittade testet på denna sida:  http://se.41q.com/

Vaknade och visste att dagen skulle bli lugn!

Planen var att ligga på en filt på gräsmattan, studera molnen på en nästan babyblå himel och fundera ut storyn till novellen som snart måste bli skriven.

Men tji fick Helena eftersom förmiddagen har gått åt till att snacka i luren med gud och alla andra människor.

Om en timme  är planen att jag sitter på bussen ner till Stockholm. Brorsan ringde och frågade om jag hade lust att hjälpa till med farsans bankärenden och fylla upp kylskåpet.

Eftersom jag är den jag är så sätter jag alla andra före mig själv så nu är sockerkakan i ugnen och jag påväg till garderoben för ett klädombyte.

När jag får tid att skriva vete tusan, men jag tar i alla fall med blocket på bussen, kanske lite ideer kommer på resan till El stockholmo...

Dagarna går fort när man har kul…

Vaknade häromdagen och hela dagen hade jag en känsla av att det var tisdag, det var det dock inte utan bara måndag. I går kände jag en stress över att veckan hade gått så otroligt fort utan att jag lyckats få något uträttat och levde med tron att det var torsdag, ända till mamma berättade att det var onsdag. Vad jag har för dag i dag, vill jag inte ens fundera över :)

När jag kollade i min kalender i söndags så hade jag hela veckan fri från ”måsten”. Ingen tvättstuga inbokad, inga luncher, inga jobbiga telefonsamtal, inga besök och inget som kunde störa mitt lugn och den tid som jag tänkte lägga på funderingar runt novellen.

Tyvärr så blir det aldrig som jag planerar och denna vecka har rusat fram med luncher, filmtittande, utflykter, middagar och annat som tar fyller min frihet med intressanta erfarenheter och stress.

Trots att jag har all tid i världen, så får jag inget gjort.

Jag borde med all den tid som jag tillbringar i min självvalda ensamhet, få en massa ”måsten” gjorda, men ändå så händer inget och dagarna går bara snabbare och snabbare och jag blir mer och mer stressad över allt jag måste göra, men som jag aldrig får ändan ur vagnen och gör.

Jag har haft en enorm vilja(även ett stort måste) att börja på novellen som inte vill bli skriven. Den måste vara inne i början av augusti och fortfarande lider jag av skrivkramp. Samtidigt som jag inte känner en så stor brådska eftersom när skrivkrampen tillslut gått över så kommer orden att forsa ur mig och jag kommer att skriva novellen på ett par timmar… Problemet är att jag det senaste året lidit av en enda stor skrivkramp och att tro att den gått över inom en månad är kanske att lita för mycket på turen, tron och hoppet.

Den lilla lata masken i mitt inre har tagit över mitt liv och håller min fantasi som gisslan.

Alla som hjälpte till på midsommaraftonen blev i går bjudna på middag på Barnens Ö som ett tack och en liten uppmuntran. Vid Barnens Ö brygga i båthuset har en liten säsongsrestaurang öppnat och dit var vi ca 12 personer bjudna av hembygdsföreningen. 

Tre rätter fanns att välja på och även om inget lät överdrivet gott så fick det återigen bli fisk för mig. Även om jag inte är överdrivet förtjust i abborre så gick den ner.

 Av oss församlade var det bara jag, Ullie och Erika som var under 50-sträcket och vi ”barn” var utspridda runt bordet. Även de få av mannligt kön som dykt upp var utspridda mellan fruntimren (hehehe)

Jag och min bordsgranne Agne hade ett intressant samtal om frivilligarbete. Man vet att det är ont om folk som vill slita på midsommarafton och eftersom man inte har något speciellt inplanerat så är det okej att ställa upp ett par timmar som frivillig när man blir tillfrågad. Man sliter hund ett par timmar, träffar folk, är trevlig och som tack för hjälpen får men ett tack, en kram och de trasiga kakor som blivit över på kakfatet.

Trots att man känner att man gjort lite nytta och gjort ett par människor glada så känner man sig ändå något utnyttjad , speciellt eftersom ”folk” inte bryr sig om att fråga året efter utan tar för givet att man ställer upp ytterligare ett år. Åter känner man sig utnyttjad och även om den fria viljan gör att ingen är oersättlig, så känner man att man sviker de andra frivilliga om man inte dyker upp och drar sitt stå till stacken.

Stressen blir större och platsen förvandlas till en stirrig hönsgård med människor som springer runt, kacklar och inte har en aning om vad som händer och sker. Jag vet att jag ställer upp frivilligt och att jag vilket år som helst kan tacka för mig och fira midsommar på en lugn kobbe mitt i sjön med en sillburk som enda sällskap.

Men jag gör det inte, trots stressen, slavgörat och den panik som varje år råder över fikaborden, eftersom jag vet att de inte klarar sig utan mig. Utan mig som serverar så blir det för mycket att göra för de andra och om vi frivilliga inte vill ställa upp gratis utan kräver betalning för att hjälpa till så kommer midsommarfirandet att försvinna…

Det är en knivig sits eftersom det inte lönar sig att vara snäll utan att bli utnyttjad och om jag blev mer egoistisk och lämnade festen åt sitt öde så skulle mitt samvete resten av livet påminna mig om att det är mitt fel att midsommarfirandet i hembygdsgården försvann

(snacka,  jag vill göra mig själv viktigare än jag i själva verket är :)  )

Men vi var nog alla igår överens om att middagen var en trevlig tillställning och att den borde återkomma varje år som en uppmuntran och påminnelse om varför vi ställer upp och är snälla.

Synden straffar sig själv…

Både hals och gom kliar och jag har bara mig själv att skylla.

Visst jag skulle kunna skylla på jordgubbshandlaren som frestade med knallröda jordgubbar till ett bra pris och affären som sålde billig persikosaft, men det vore inte rätt att skylla min egen dumhet på oskyldiga… alltså får jag skylla mig själv (eller skylla på mina föräldrar som gett sina allergier i arv till oss barn ) som äter saker som jag vet att jag inte borde äta eftersom jag har allergi och inte tål verken persikor och jordgubbar.  

Jag kanske även borde ha hoppat över tomaterna i min krämiga pastasallad också, men eftersom sallad inte är sallad utan tomater så var jag självklart tvungen att ha i tomater…

Kanske lär jag av misstagen, men troligen inte.

Mycket av de saker som jag gillar bäst bör jag undvika eftersom det uppkommer en mycket irriterande klåda i matintaget, men eftersom det just är saker som jag älskar mest som jag inte tål, så tvingar jag mig att lida av klådan och de små roliga utslagen på armarna. Men jag försöker i största möjliga mån att undvika dessa saker. Men vad vore en sommar utan färska jordgubbar med vaniljglass eller en jul utan stora saftiga apelsiner…

För att inte tala om en fruktsallad utan kiwi och apelsin :)  

Varför kan jag inte vara allergisk mot choklad eller chips för? Livet skulle vara så mycket enklare för att inte säga lättare (jag skulle i alla fall vara så mycket lättare) om jag var allergisk mot de onyttigheter som jag blivit beroende av men dock fortfarande tål att äta.

Bettan var över en sväng och hon hade med sig en film som hon ännu inte hunnit se eftersom hon inte lyckats koppla ihop sin DVD spelare med sin tv.

Så efter lite skitsnack och ett par kannor kaffe så hamnade vi framför dumburken. Jag hade inte heller sett filmen, men har önskat se den ett längre tag, men som vanligt inte fått häcken ur soffan och hyrt den. Mina förväntningar var höga och jag blev INTE besviken!!!

I närmare 2 timmar låg jag på soffan och fnittrade och stundtals skrattade jag så mycket att tårarna sprutade. Vet inte om filmen verkligen var så kul eller om det bara var för att jag var extremt trött som jag betedde mig som om jag aldrig sett en komedi i hela mitt liv men jag kommer i alla fall att se ”National Treasure 2: Book of Secrets” med Nicolas Cage igen.

Dags att göra lite nytta och lägga undan vattenfärgerna.

Halva dagen har gått och ännu har jag bara hunnit med att teckna, trots att dat finns så mycket annat som jag måste göra.

I morgon kommer Bettan över så jag MÅSTE verkligen städa undan lite.

Dessutom börjar magen kurra så det är nog dags att dra sig till lilla affären och leta ätbara saker som inte bara innehåller socker :)

Solen skiner från en nästan babyblå himmel, det är närmare 24 grader i solen och jag sitter inne…

Anledningen till mitt innesittande är att jag ännu inte fått arslet ur vagnen och tagit mig ut genom porten. Skulle fram med Fido och blaska upp mina skitiga tallrikar innan Annelie skulle komma, men eftersom jag är som jag är så hamnade jag först framför ”bilfixarna” och sedan ”Mannen som kunde tala med hundar” och plötsligt så ringde det på dörren och där stod Annelie…

Jag vill inte gärna släppa in folk om jag har stökigt och ostädat  i lyan, men eftersom jag visste att hon skulle komma och för att jag inte riktigt är typen som slänger igen dörren framför vänners näsor, så släppte jag självklart in henne och bjöd till och med på kaffe… ur rena muggar.

Dessvärre så tog allt fikabröd slut i gårkväll framför ”Götakanal”, så det blev bara en slät kopp kaffe tyvärr. (

Annelie! Jag lovar att du får påtåren nästa gång du kommer :)  )

Nu är teven avstängd, jag väntar inget mer besök vilket betyder att jag kan skjuta upp städningen ytterligare någon dag ( Mitt motto lyder som bekant, ”Jag gör det sen”…).

På avslutningen fick vi elever välja ett kort av konstnären Lisa Tofft (WWW.lisatofft.se). Kortet skulle beskriva oss som person .

Jag hittade ett kort med en text som passade in så otroligt bra på mig ( det kortet ÄR jag) Texten löd ”I morgon ska jag skärpa mig”… 

Gå in på Lisas hemsida och kolla läget! Älskar verkligen hennes träffande texter!!

Hamnade nere i stan i går efter att jag insett att jag måste skaffa en ytterligare hobby( har såååå tråkigt framför teven på kvällarna). Som om de jag redan har inte skulle räcka…

Sen jag lärde mig sticka för 4 år sedan har det blivit ett par tröjor till syskonbarnen och en jäkla massa dockkläder till Jossans enorma docksamling, även lillebrorsan har fått en tröja… Men jag har ännu inte fått någon tröja. Så i går blev det full galopp ner till garnaffären för att leta mönster och roliga garner. Hoppande in genom dörren med andan i halsen 20 minuter innan de stängde för dagen och rultade direkt fram till mönster pärmarna. Hittade ett mönster som är ganska lätt att ändra till en stil som passar mig och hittade även de garner som tröjan egentligen inte ska stickas i men som jag ville ha… Den som lever får se om tröjan blir bra, i annatfall så blir det ytterligare en lärdom att lära för mig :)  

Hur jag ska hinna sticka är dock ett annat problem, men men…

Klockan går och jag har ännu inte börjat på novellen som jag måste skicka in till kursen… Jag har totalt stopp på fantasi fronten och har inte den blekaste susning om vad jag ska skriva. Men skam den som ger sig.

Dags att ta kollegieblocket under armen och kaffe koppen i örat och ta en promenad ut till träbänken för en allvarlig fundering. 

Det finns så många ”borde” i mitt liv för stunden. Borde städa lyan, borde diska, borde börja på novellen till skrivarkursen, borde boka tvättstugan, borde åka ner till garnaffären innan de stänger, borde INTE sitta som en död säl framför Discovery… Problemet är att jag ännu inte funnit orken att stänga av dumburken, vilket jag borde göra om jag vill få något gjort under dagen.

Gårdagen blev lugn men fullbokad. Och trots att jag inget gjorde så var jag aptrött redan vid 20 snåret och hamnade som en nyckelpiga på rygg i soffan och kom ingenstans på hela kvällen.

Natten var lugn och Elias vaknade innan mig i går morse. Vi åt lite frukost innan vi gav oss i väg till avslutningen. Efter tal från Anita, och Anna-Lisa så fick vi våra intyg och serverades därefter glass med jordgubbar och chokladfingers. Ganska exakt 1 1/2 timme tog allt. Skulle troligen tagit längre om alla dykt upp men dessvärre så var vi bara fem kottar som kom.

När allt var över och vi släpptes ut i frihet så skuttade jag hem till mig och hämtade ”planschen”  som Anneca bytt mot en tunika. Elias gjorde Boel sällskap hem till henne för ett sista samtal med sköldpaddan Stefan. Till Elias besvikelse så ville inte Stefan vara sällskaplig och när hans intresse falnat så återvände vi till lyan där vi under en mycket snabb lunch diskuterade hur vi skulle tillbringa resten av dagen. I valet mellan att leka på stranden och gå i affärer nere på stan så valde Elias en tur genom Norrtälje.

Jag placerade honom på min cykels pakethållare och drog ner honom på stan. Eftersom vi saknade både cykelstol, hjälm och en icke strejkande buss och jag tvivlade på att han skulle orka gå hela vägen. 

Han fnittrade hela tiden och tyckte att det var superkul att åka på pakethållaren. Parkerade utanför leksaksaffären och eftersom det snart är hans födelsedag så fick han själv välja sin födelsedagspresent.

Han föll som en liten fura för en gul ganska stor grävskopa. Med den i en påse knatade vi genom stan till Societetsparken och dess lekplats som byggts ut sedan förra gången jag var där.

Vi stannade i närmare 2 timmar innan han blev sugen på glass och vi gick till närmaste café. Med kulglass för Lilleman och en stor kaffe för mig inväntade vi mamma. Elias hann inte mer än sätta sig i bilen förrän han somnade.