På något sätt så kanske jag är som strutsen. Vet om vad som händer men stoppar huvudet i sanden, eftersom vetskapen gör att jag bryr mig för mycket. Jag har verken ork, styrka eller tid att bry mig. Kanske låter elakt, men jag ”föddes” med dåligt samvete och så fort någon mådde dåligt så har jag tagit på mig skulden och ansvar för den personen. Jag är rädd för att såra genom att göra fel, rädd att lägga mig i för mycket och samtidigt så rädd att verka känslokall. Känslokall är något som jag absolut inte är, snarare tvärtom. Jag bryr mig FÖR mycket, eftersom jag hela livet ansett att alla andra har mer värde än mig. Samtidigt så kan jag inte lägga mig i för mycket eftersom alla måste leva sina egna liv och begå sina egna misstag och ansvara för sitt eget liv. Samtidigt så vill jag inte den vetskap jag har, men som inte den angående personen vet om att jag har ska hindra honom från att be om hjälp, men är samtidigt rädd att bli den tjatande föräldern, som tjatar och tjatar tills det bara återstår att försvinna och säga upp kontakten.

Jag måste först tänka på mig själv, så att jag lever. Men om jag mår bra av att veta att personer i min närhet mår bra, så ligger det ju på mitt ansvar att se till att de mår bra…

Denna utläggning blev lika förvirrande som jag känner mig för stunden.

Kortfattat kan man säga. Jag vet att han har problem, men han har inte berättat det för mig. Jag hörde det i dag från en gemensam nära vän.  Jag har länge haft känslan av att något är fel, men inte velat ta reda på vad felet är eftersom jag då kommer att erbjuda min hjälp, den hjälp som han ännu inte är redo att ta emot.

Ska jag stoppa huvudet i sanden och låssas ovetande och fortsätta med mitt liv, tills han själv berättar eller ska jag förstöra vår vänskap, kasta mig över honom med vad som bara är rykten (dock sanna rykten) och lita på vad andra säger utan att höra hans sida om saken först?

 Det enda jag vill är att leva mitt liv och att de i min närhet mår bra men jag kan inte sluta bry mig om honom bara för att jag har tillräckligt med mig själv.

Hur vet jag vad som är rätt?

Gör jag rätt om jag kastar mig över honom med rykten som kanske inte är sanna (enligt honom), men som jag i hjärtat vet ÄR sant men som han ännu inte är redo att acceptera som sanningen?

Varför ska det vara så svårt för att leva?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vaknar till tystnad och genom de blå kraftiga gardinerna anas solen. En duvas kuttrande letar sig in genom det öppna fönstret och en bit bort hörs en bil starta. När vi flög in över Skottland såg det från luften ut att vara väldigt grönt och vara...

Är läget under kontroll? Inte det minsta, men snart "smäller" det :-) Känns så otroligt dubbelt just nu i känslor. Jag ser fram mot resan, men mår dåligt för att jag ska på semester när jag egentligen borde vara hemma och sörja. Jag behöver ...

Med 2 arbetsdagar kvar innan lite välbehövlig semester börjar jag nu packa väskan och städa lyan... Eller inte :-) Fredag och för stunden tvättstugan och medan maskinen snurrar så stickar jag vidare på min "Alasuq tunn" med en maska i taget och hö...

Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...

Träffade min läkare i dag och fick sömntabletter, för nätterna har varit långa, mörka och väldigt vakna de senaste dagarna. Sjukanmälan gjordes redan när beskedet kom och jag får se efter helgen hur måendet är, men jag har en sjukskrivning som ligger...