Ägg är lite grann som mjölk.

det är svårt att tänka sig att ett litet hönsägg har så mycket innehåll. När det ligger på golvet tror man inte att det bara är ett ägg som ligget i en slemmig pöl.

Jag har inte haft äggkastning utan bara ett litet missöde.

Kartongen gled från kylskåpshyllan som pga överbelastning lutade lite mer än vanligt. Jag lyckades rädda alla ägg utom ett som krossades. 

I dag har det varit en dag där jag bara gjort nyttiga saker. Eller behövliga saker snarare. Jag har inte kastat bort min tid på onödigt tevetittande eller underliga saker på nätet, tittningar.

I dag har jag gjort matlådor till min far och även gjort lite bullar som både han och min bror är tokiga i. 40 stycken nygräddade kanel och vanilj bullar ligger nu i frysen tillsammans med 11 stycken matlådor.

Köttfärslimpa, stektpotatis och brunsås. 

Samt bruna bönor med stektfläsk.

Dessutom ligger kyckling i marinad, så i morgon bitti ska jag steka på dessa, göra lite ris och curry sås.

Problemet är nu bara hur tusan jag ska lyckas få in 11 matlådor och 5 påsar bullar i pappas lilla frys. 

Det kommer verkligen att bli ett litet IQ test, eftersom jag har en känsla  av att jag kommer att tvingas ta med mig ett par matlådor tillbaka till Norrtan igen.

Klockan närmar sig med stormsteg 23 slaget och jag ska medan disken blänger på mig från bänken försöka skriva ett par rader på den novell som snart ska vara inne...  

Lunch med Karin på stamstället (undrar om stan har någon annan pizzeria som är värd att gå till?? Å andra sidan varför ändra ett vinnande koncept?? ) Hittade en tunika som jag VILL ha. Den fanns inte på pizzerian utan på Kappahl, som vi hamnade på efter lunchen.

Är det inte Kajor som sitter och skriker åt oss när vi äter så jagas vi av små surrande AIK:are som vill ha läsk. Är så trött på snyltande gäster  :)  

Efter att ha skilts från Karin var det meningen att jag skulle in en kort snabbis in på biblioteket och sedan hem för att skriva.

Men alla som känner mig vet att mina planer aldrig håller.

Hittade böckerna jag sökte i allfall de flesta, den jag verkligen ville ha var inte hemma, så det blev ett par andra i samma tema, och travade glad och lycklig ut genom glasdörrarna. Glad för att jag hittat böckerna, lycklig för att jag inte har någon skuld och kunde således låna böckerna (jippie och kors i taket ) .

 

Hamnade på en bänk utanför biblioteket och funderade medan jag bläddrade i böckerna, om jag skulle ta en kopp kaffe eller larva hem.

Tittade upp och såg en bekant figur, sittandes på en stol utanför ”kanelbullen”.

Tag min lätta boktrave och knatade fram och kastade mig ner på en stol vid hans bord.

För många år sedan sommarjobbade jag på Björkö-Arholma kyrkogård.

Figuren jag hittade i dag var Jan-Erik, som är den ordinarie vaktmästaren på kyrkan och som med jämna mellanrum är på ”affärsresa” i Norrtälje.

Vi snackade ett tag och han bjöd på fika. Mitt bankkort tjurade och vägrade fungera (lovar att det fanns/finns pengar på det), så jag tvingades liksom låta honom bjuda på fika (hmmm)

Jan-Erik berättade i alla fall att han en gång i tiden skrivit en roman, som han inte fått publicerad.

Om sanningen ska fram så vågade han inte ens skicka in den, men ville efter att ha träffat mig försöka knopa ihop någon novell. 

Hans roman handlade om en kalkon som startade företag tillsammans med en kanin och en tupp… (!?!?)  Och jag som trodde att mina noveller var underliga :)

Efter en liten stund så fick vi sällskap  av en pratglad och mycket trevlig präst och hans hustru/fru/flickvän (hon var mer än bara en vän, är väll lättast att säga utan att krångla till det för mycket)

Det var trevliga samtal som fördes runt bordet.

Jag lyssnade i och för sig mest och hade inte så mycket att säga. Lyssnade är kanske inte rätt ord eftersom jag för dagen är stendöv på ena örat och har lite svårt att höra vad folk säger. Har dessutom en känsla av att jag skriker när jag talar, tyckte att folk stirrade underligt på mig när jag pratade med Jan-Erik…

Nu ska jag sätta mig på gräsmattan och läsa böcker om hur man blir en författare.

Även om jag inte tror att jag kommer att bli det, så kan det vara intressant att veta hur man gör om jag nu får för mig att skriva något som även i mina ögon är tipptopp bra.

En text som jag efter första helgen på skrivarkursen bara var tvungen att få ur mig. 

                  

                                   DALLRANDE BUDSKAP 

Ord behövdes inte eftersom hela atmosfären dallrade av outsagda meningar.

Så många gånger hade hon hört orden uttalas att de blivit som ett mantra i hennes hjärna.

De behövdes inte längre uttalas högt för att hon skulle höra de välbekanta fraserna.

De hade för många år sedan klargjort vad de tyckte och tänkte om henne.

De behövde inte längre säga orden, men ändå fortsatte upprepningarna.

Som om de var rädda att hon skulle glömma.

Hur skulle hon någonsin kunna glömma fraserna som formade henne?

 

Det kommer att bli kul att bo på landet, hade hennes pappa sagt.

Du kommer att få nya vänner, lovade hennes mamma.

Föräldrarna övertygade henne om att allt skulle bli perfekt.

Men de viste inte.

De anade inget.

Eller så valde de den lätta vägen, de blundade och vägrade se.

Det lilla rummet med lejongul plastmatta och vita väggar, som delvis täcktes av vitt kakel blev hennes eget privata skyddsrum.

Trots alla timmar hon tillbringade bakom den låsta dörren, blev utrymmet aldrig något annat än en fängelsecell.

En låst dörr som höll kvar hennes förstånd samtidigt som den stängde hyenaflocken ute.

Hur länge hon skulle orka viste hon inte

Men hon viste att hur slutet än skulle bli, så skulle hon stå som den enda förloraren.

 

Hon hade en gång haft en annan plats att fly till.

En syrenberså hade då skymt henne från omvärldens blickar.

I grottan som bildats av de täta hoptvinnade, gröna grenarna kände hon sig hemma

Med hopp om ostördhet hade hon brett ut en filt på marken att sitta på.

Filten hade varit blå och en gång legat som överkast på hennes egen säng.

I skuggan under buskarna bakom skolbyggnaden, kunde hon med böckernas hjälp fly världen,

Bli någon annan för en stund.

En morgon fanns på filtens plats en hög med tunna remsor.

Tunna blå remsor…

Hennes gömställe var upptäckt och hon tvingades på flykt igen.

 

Under lektionerna försvann hennes skor från sin plats i korridoren.

De återfanns nästan alltid på skolans toalett… I toaletten.

Hennes jacka brukade även den få fötter och försvinna.

Jackan brukade dyka upp på de mest underliga ställen.

Endera som flagga i flaggstången, nedgrävd i sandlådan eller som en tillfällig bro över en vattenpöl.

 

Jackan som stals, stormiga höstdagar.

Snöbollar i nacken om vintern.

Krokben vid en vattenpuss om våren.

Somrarna…

De alldeles för korta somrarna då hon kunde vakna och lägga mardrömmen bakom sig.

Men insikten fanns som en hånfullt skrattande skugga inom henne.

Hon viste att på terminens första dag skulle mardrömmen fortsätta.

 

Med ryggen så hårt tryckt mot väggen att märken efter skrovligt trä lämnades på hennes kropp.

Var hon fast i blickfånget.

Halvcirkeln var för tät för att hon skulle kunna röra sig.

För tät för att hon skulle kunna föra upp händerna till öronen.

För tät för att kunna stänga ute det hon inte ville höra.

Mot sin vilja tvingades hon se dem.

Mot sin vilja tvingades hon lyssna

Mot sin vilja hölls hon kvar i en mardröm hon omöjligt kunde vakna upp ifrån .

Hon lärde fort sig att tårar visade svaghet

Hon lärde sig att skvallra straffades, och vem skulle för övrigt tro henne?

Vem skulle tro henne, när hon visade alla tecken på att älska skolan.

När alla hennes vänner ständigt skickade brev och ringde.

Brev fyllda av osande hat och telefonsamtal med en enda avsikt.

Syftet var att aldrig låta henne slappna av

Säkerhet var bara ett ord.

Ord som aldrig någonsin skulle existera för henne.

 

Hon började undra vem hon var.

Hon började undra varför.

Varför just hon?

Skulle det någonsin upphöra?

Var fanns rättvisan i det hela?

 Smärtan.

Den ständigt återkommande smärtan.

Det onda som aldrig fick en chans att hinna läka innan det åter revs upp.

Insikten att ingen brydde sig om, att hennes själ likt en blomma vid vattenbrist,

bleknade, torkade ut och slutligen långsamt dö i en utdragen pina.

Vid varje ord försvann än mer av hennes själ.

Vid varje skratt dog hennes ögon än mer.

Vid varje smäll och knuff förlorade hon ytterligare en bit av sin tro.

När skolbibliotekets böcker började läsas slut, tog hon med anteckningsboken till det som hon kallade skyddsrummet, men som alla andra visste bara var en handikappstoalett.

I tryggheten med toastolen som bord blev ord till berättelser.

Berättelser om livet, drömmar och fantasivärldar.

Berättelser om livet, som det borde ha varit om rättvisa funnits. 

När orden tillslut slutat flöda, tog hon med sig rakbladet till toaletten.

 

Det var inte smärtan hon var ute efter, när hon skar.

Det var inte drömmen att skära djupt hon ville uppleva.

Hon ville bara se blodet.

Ville se beviset på att hon fortfarande levde.

Blodet gav ett lugn.

Blodet gav henne bevis på att hon fortfarande levde.

   

Hon hade en vän.

En endaste vän på resan genom helvetets bakgård.

En enda vän som förstod hennes sorg, hennes smärta.

Han var den enda som tilläts se tårarna hon grät i kudden på kvällarna.

Han var den enda som kunde höra hennes kvällsbön vid sängen.

- snälla gud, om du finns… Låt mig någonsin slippa vakna igen.

Hon hade en vän, en endaste vän och för vars skull hon höll sig vid liv.

Hur fattigt är inte livet när ens enda vän är en svart cockerspaniel?

 

Ord behövdes inte eftersom hela atmosfären dallrade av hat, irritation och förakt.

Så många gånger hade jag hört orden uttalas att de blivit som ett mantra min hjärna.

De behövdes inte längre uttalas högt för att jag skulle höra de välbekanta fraserna.

De hade för många år sedan klargjort vad de tyckte och tänkte om mig.

De behövde inte längre upprepa orden högt, men ändå fortsatte de repetera smeknamnen jag lärt mig avsky.

”idiot, fetknopp, äckel, missfoster, tjockis, grisen…”

De fortsatte säga orden, som om de var rädda att jag skulle glömma min plats

Hur ska jag någonsin kunna glömma orden?

Hur ska jag någonsin kunna förlåta att de tog närmare nio år ifrån mig?

  

Hade jag inte betalt pengar för att gå kursen så hade jag hoppat av!

Kanske är jag bara trött och grinig, men jag insåg i dag att jag absolut inte har något gemensamt med de nio andra i min ”klass”.

Det enda gemensamma är att vi skriver, men det är också allt.

Jag känner mig verkligen som kusinen från landet som inte kan ett jäkla dugg.

 

Jag gillar inte att bryta ner noveller till atomstora delar och sedan analysera varenda ord som är skrivet.

Jag verkar dock vara den enda som inte tycker om att analysera allt jag läser.  För mig räcker det med att veta:  Gillar jag texten eller gillar jag den inte. Vad är det som gör att texten är bra och tvärtom… Vad handlar texten om, var utspelar den sig och finns det någon textrad som känns underlig och inte passar in…

Dessa frågor räcker för mig. Dessvärre är de andra i gruppen mer grundliga och de kan sitta i minuter och bara leta fel.

De vet vad de pratar om och har inga problem att vräka ur sig tyckanden, kommentarer och skämt. De vet exakt vad de ska säga och visar inte det minsta dåliga samvete över att säga sanningen. De vet vad de letar efter och hittar hela tiden saker som jag inte ser eller inte tänker på.

Fick min novell analyserad i dag och trots att jag fick mycket positivt så är det dom negativa orden som man minns bäst. Kanske det även stämmer att det är det negativa som man lär sig mest av att höra, men att höra saker jag redan vet är inte något som jag kan ta lärdom av.

Anledningen till att jag undviker att låta folk läsa vad jag skriver är att jag vet att de inte är perfekta, att de innehåller stavfel och särstavningar som för andra är lätta att korrigera men som jag själv inte ser.

Att höra från en kursmedlem orden: - ”Jag kanske är petig men jag blir irriterad när jag hittar felstavade ord och fel ordform…” 

Det gör ont att höra folk kommentera min stavning, speciellt när jag upptäcker felstavningar och underliga meningar hos de andra som inte kommenteras eller påpekas alls.

Känner mig utpekad, korkad och mindervärdig.

Jag har DYSLEXI för tusan!!!! Jag kan inte stava hur gärna jag än vill kunna skriva ordentligt så går det inte eftersom jag inte ser felen jag gör.

En evighetslång timme satt jag och lyssnade på när de andra plockade isär min novell och i detalj berättade vad jag skulle ändra, hur jag skulle ändra och alla misstag som jag gjort. en del bra saker kom upp också men tyvärr så minns jag inte dessa.

En timmes analyserande gör kanske min novell bättre, men mitt lilla självförtroende sjönk ytterligare ett par decimeter.

Efter dissekeringen av min novell var det fika.

15 minuter där jag kunde försöka slappna av och ta itu med alla känslor som lockats fram. 15 minuter är ingen tid, med tanke på att jag fortfarande sitter och är skitförbannad, ledsen och sårad.

Efter fikan var det min tur att stå i centrum igen. Novellen som jag läst noggrant skulle jag plocka sönder i småbitar och kommentera. Jag kunde inte! Allt var kaos inombords och jag mådde bara dåligt. Mindes inte vad jag läst och kunde inte ens läsa de ”misstag” som jag hittat, trots att jag skrivit ner dom på ett papper. Sa att jag inte klarade av det och skickade vidare dissekeringen till nästa person.

Allt gick åt skogen och jag sjönk ännu längre ner i skorna.

Känner verkligen att jag tillhör en annan mindre värd människoart än de andra. Jag kan inget, vet inget och har inget där att göra eftersom alla är sååååå mycket bättre än mig.

Varför skriver jag överhuvudtaget?? Jag skriver för att jag älskar att skriva. Men kommer jag någonsin att försöka få något publicerat? Skulle inte tro det!!!  

Även om jag själv gillar det jag skriver, så kommer mina noveller att gömmas i min byrålåda och hållas undan världens blickar.

Hörde någonstans att många publicerade författare har dyslexi. Kommenterar deras korrekturläsare alla deras felstavningar och underligheter eller låter de novellen/boken/ skriften (what ever) vara ifred och bara rättar till felen utan att berätta det för författaren, eller stryker de alla misstagen och lämnar tillbaka manuskriptet till författaren som själv tvingas titta på sina fel och korrigera dom själv??

Att hela tiden kommentera att jag skriver dåligt är lika nödvändigt som att dagligen berätta för mig att jag är överviktig… JAG VET DET!

Jag behöver inte få det berättat för mig som om jag är korkad eller dum i huvudet och inte medveten om mina brister. Jag är alltför medveten om mina brister och jag kommer alltid att jämföra mig med andra och jag kommer nog alltid att dra slutsatsen att jag inget är värd eftersom jag inte är perfekt.  

Nu är jag tillbaka på hemmaplanen efter en tripp till Stockholm. Och till alla som tvivlar på min orienteringsförmåga så kan jag bara berätta att jag inte gick vilse. Helena visst bara inte riktigt vart hon skulle gå (hahaha).

Jag är som sagt inte så hemma i Stockholm och jag har så vitt jag vet bara varit på Skeppsholmen en gång tidigare och då på besök i Östasiatiska museet .

Det var vinter och jag åkte dit i bil. Nu är det sommar och jag åkte tunnelbana… 

Men jag hoppade i alla fall av vid Östermalmstorg och gick resten av vägen.

Jag kom fram med livet i behåll, men jag har skavsår på båda hälarna .  

Kom dit 30 minuter innan kursen började, så jag kunde sätta mig på en brygga och njuta av utsikten och vattnet,

Är trött som sjutton efter att ha åkt en väldans tripp i dag och nerverna efter att upplevt det okända gör att jag måste tvinga mina ögonlock att hålla dig öppna. Trots att det bara gått en dag så har jag känslan av att jag hamnat på rätt ställe. Jag ligger i mitten någonstans åldersmässigt men vid presentationen så insåg jag att det som skiljer mig mot resten av klassen är att det som jag läser skiljer sig otroligt mot de andras litteratur.

De namn jag kände igen av författarna var Marianne Fredriksson och Bodil Malmsten, resten var totalt okända författare. Jag har inte läst varken Malmsten eller Fredriksson och jag har ärligt talat inte någon lust att läsa dessa heller, eftersom den genren inte passar mig.

Jag tror att detta kan bli en bra höst. Nu ska Nena natta sig eftersom hon ska upp tidigt. Ska försöka komma iväg vid strax innan 8, vilket betyder paniktidigt enligt min klocka.

Fortsättning lär följa.

Jag var 13 år och hade en bästa kompis, Maria.

Jag ringde till Maria en dag och fick av hennes mamma veta att Maria och hennes granne Jenny satt på bussen för att åka hem till mig. Jag blev jätte förvånad men samtidigt glad eftersom jag aldrig tidigare fått oväntat besök. Utan alla våra träffar var bestämda över telefonen… 

Raskt lade jag på luren och rusade för att panikstäda mitt rum, så det skulle vara rent och fint när Maria och Jenny kom.

Stressade på som sjutton och funderade på vad jag skulle säga, när de knackade på dörren. Eftersom Marias mamma sagt att det skulle vara en överraskning att de hälsade på mig, så beslöt jag mig för att spela överraskad. Nog blev jag överraskad alltid, eftersom bussen fortsatte förbi utan att stanna. Trodde först att de klivit av vid fel hållplats och tvingades gå en bit, så jag satt kvar i köket och väntade. Tillslut insåg jag att de inte skulle komma och smärtan var otroligt stor, när jag förstod att besöket hos mig aldrig var planerat utan de hittade på något annat som de inte kunde berätta för sina föräldrar och då var ett besök hos Helena den perfekta ursäkten för att kunna smita med bussen.  

 

Jag är fortfarande likadan!

Jag ska få främmande och jag städar och fejar för att allt ska vara perfekt och jag köper hem godsaker att bjuda på. Jag vågar inte lämna hemmet av rädsla att besökaren kommer och försvinner om jag inte är hemma, så jag sitter vid fönstret och väntar.

Du sa att du skulle komma på onsdag sedan blev det tydligen ändrat till torsdag.

Du sa dock aldrig vilken onsdag/torsdag… Inte heller vilket år du skulle komma förbi bestämdes.  (ironiskt skrivet!!! )  

Det är en överdrift att säga att jag tröttnat på att vänta!!!

Jag har både telefon, MSN, mailbox och en vanlig jävla brevlåda.

Jag vet inte om det bara är min generation som lärt sig att höra av sig om planerna ändras, men det är inte för mycket begärt att du hör av dig om du beslutar dig för att hoppa över besök hos mig.

Jag blir inte arg om du ändrar dina planer.

Det som gör mig arg är att jag fortfarande är så jävla naiv att jag tror på mina vänners ord.

Att jag fortfarande tillåter mig att känna besvikelse över att bli bortglömd.

Var ärlig nästa gång!!! Säg inte till mig att du ska åka till Norrtälje och komma förbi om du vet att du kanske inte hinner, orkar, vill eller har tid att göra det. Kom förbi nästa gång utan att ringa innan, så jag slipper sitta och vänta i onödan... Slipper sitta och hoppas!  

Det finns saker som jag skulle ha gjort i dag men valde bort, bara för att du skulle komma förbi.  Jag valde bort viktiga saker som måste göras, därför att du är viktigare för mig än alla mina övriga ”måsten”.

Men eftersom jag inte ens verkar vara värd ett sms eller ett kort samtal där du berättar att planerna ändras, så gör det att jag känner mig lika viktig som flugskit på din havremoppes boxdörr.

 

Tyvärr så har jag inte tid att träffa dig nästa vecka om du råkar ha vägarna förbi.

Jag har en träff med min dammsugare på måndagen, ska ta en fika med porslinsblomman på tisdag, äta lunch med min dammopp på onsdagen, gå på bio på torsdagen med min godispåse och på fredagen ska jag ha myskväll med min dator och vi ska se en skräckfilm.

Men jag hör av mig om planerna ändras… eller så hör jag inte av mig!

Märks det att jag tröttnat på att bli bortglömd??? 

Helena vill bli en liten egoist som skiter i om hon sårar folk, eftersom folk skiter i att Helena blir sårad.

Varför är det så svårt att komma igång för?

Jag vet att jag bara har ett par timmar på mig att läsa igenom novellerna ytterligar en gång till, men viljan att sitta stilla vill inte infinna sig.

Finns så mycket annat som jag "måste" göra.

Dags att koka kaffe och göra ett nytt försök.