TALLUGGLAN

Alla inlägg under augusti 2008

Av helena - 6 augusti 2008 21:52

Insåg i dag att jag är i den ålderna att om jag önskar återfinna de vänner jag hade på gymnasiet, så är det bara att sätta sig i en lekpark så ploppar de upp som svampar med en hel kö av ungar i släptåg.

Var på äventyrslandet i dag med Elias, som hade super kul. Ungen var aldeles svettig när vi lämnade stället.

Hur som helst så satt jag mitt på en matta, när jag insåg att tjejen/kvinnan bredvid mig var bekant på något sätt. efter att ha gjort bort mig tillräckligt ofta genom att börja prata med människor som jag trott att jag känt men som det efter ett tag visat sig vara totala främlingar, sitter jag numera och funderar ett tag i försök att klura ut vem människan är, innan jag hoppar fram och börjar prata.


Minns en gång när jag var inne på apoteket och in kommer någon som ser ut som en hemlös uteliggare...  jag hälsade inte för att det var något bekant över honom, utan mera för att vara snäll och hur många gånger tittar man inte ner i marken ellerser rätt igenom de hemlösa som man träffar?? Så jag ville vara trevlig och hälsade därför och till min förvåning så hälsade mannen tillbaka. Min förvåning blev ännu större när jag en stund senare på bussen öppnade en av skvallertidningarna jag köpt och "uteliggaren" dyker upp i tidningen... Det var ingen hemlös stackare som jag stött på utan en av sveriges mest kända skådespelare.

   

Så för att inte göra bort mig i dag så gick jag mentalt igenom vem i min bekantskapskrets som människan bredvid mig på golvet var.  

Jag kom tillslut på att det var Eva från min gymnasieklass. Jag har inte sett henne sedan vi var 17 eller 18 år... Det är en massa år sedan och hon har inte ens förändrats.


Här har jag smygit runt i lyan den senaste timmen, efterom Elias sover och jag är rädd att väcka honom.

ingen tekokare, ingen tv och inte en enda tänd lampa. sitter här och knappar på knappar i mörkret.

Messade med Lisa som berättade att Elias sover hårt och att hon brukar dammsuga när han somnat...  En timme i mitt liv bortkastad för att jag inte viste att han kan sova sig igenom en jordbävning. Det blir dock ingen dammsugning för mig, men jag ska kolla klart på "Ace Age 2", dricka en varm kopp kaffe och fira dagen med en äppelmunk.  "En varm kopp kaffe" eller heter det "en kopp varmt kaffe"???  Hmmm

Av helena - 6 augusti 2008 13:10

insåg just att mina tidningar som gå till pappersåtervinningen, inte längre beffiner sig i min lya. Har för mig att jag ställde dom utanför dörren men att jag sedan tog in dom igen föratt de inte skulle försvinna... Undrar om jag åter ställde ut dom i korridoren och att de då fick fötter och gick...  Jag märkte under städningen att jag inte snubblade på kassarna och såg då att de var borta...

Undrar vem som har nytta av mina gamla tidningar och reklamblad ?? 

men om ni någonstans ser två papperskassar som står och ser förvirrade ut, så parkera dessa i närmaste tidningshus, för jag vill inte ha tillbaka dom. Hihihi



Av helena - 6 augusti 2008 11:44

Jorden har börjat sakta in igen och jag tar nya tag.

Lisa ringde för en stund sedan och undrade hur det gick med Elias…  

Nyvaken sätter jag mig upp i soffan där jag trots farande tanker faktiskt verkade somnat i går/natt. Förvånat stirrar jag mig runt i lyan och inser att jag lyckats försova mig och att Elias ännu inte är här. När jag för en gångs skull behöver vara vaken i tid, är jag det inte. 

Jag får skylla på sömntabletter en snurrande hjärna och att klockan inte ringde med tillräckligt höga signaler eller den troligaste orsaken att jag har lock i öronen och inte hörde klockan :)

 Tre missade samtal på telefonen visade att även moster letat efter mig. Vilket jag kan förstå eftersom jag vi skulle höras av vid 9- snåret... 

Ringde upp henne och det visade sig att mamma var ledig i dag. Strul på schemat gjorde att hon hade tid uppskrivet men inte i hennes chefs bok, så det blev dagen ledig för henne.

Tänk så mycket jag hade sluppit utså om hon fick veta det i går istället…

Men men, i dag är en ny dag så det är bara att lämna gårdagens sorger bakom sig.

 

 

Planerna eller vad de kan kallas är att Elias och mamma kommer till mig vid 12.30 snåret och att vi tillsammans ska åka till leklandet. Även om det var planer som jag och Karin kanske hade... så funkar den platsen kanske 2 dagar i rad om det pissat från himlen ... Hmmm

Så innan de anländer ska jag göra en panikstädning i lyan. Har bara lite disk på bänken och lite kläder liggandes i ett hörn som MÅSTE bort, sedan har jag nytvättat som ligger i korgar på golvet som borde in i skåpen, men de kan vänta ett tag.   

Minutrarna tickar och det är dags att börja tvätta händerna i diskvattnet.

Av helena - 5 augusti 2008 22:52


Jag känner mig som repet i en dragkamp. Slits åt alla håll av alla människor...

Jag är medlare, jag är barnvakt, jag är beslutsfattare, jag är arbetsledare…  Jag är instabil, jag är lättövertalig och jag är såååå  jäkla trött på allt!!!

 

Denna vecka passar mamma lilla Elias som råkar vara världens charmigaste lilla  kille. Planen var att han skulle vara hos mamma och att jag skulle, vad jag trodde passa honom torsdag till fredag och att han skulle sova hos mig.

Plötsligt visade det sig att det jag skulle passa honom från onsdag morgon till fredag… Och eftersom mamma börjar jobba klockan 8 i morgon bitti så skulle han även sova hos mig i natt eller så skulle jag sova över hos mamma.

Jag ville gärna att han sov hos mig eftersom det är min lägenhet och jag bor här och inte riktigt känner mig bekväm med att sova hos mamma…

 Mamma å andra sidan tyckte att det var bättre för Elias att jag sov hemma hos henne eftersom hon då slapp dra upp Elias så tidigt ur sängen och köra in honom till mig så tidigt på morgonen… (Märker ni att historien inte riktigt går ihop???)


 

Tyvärr eller tack och lov (hur man nu ser på saken) så hamnade pappa på sjukhus och min hjärna sa upp sig från jobbet och flyttade till annan adress.


 

Den ena tvillingen ville inte besöka pappa ensam, den andra tvillingen ville inte heller besöka pappa ensam, men de ville inte ha sällskap av varandra (eller se varandra heller för den delen) eftersom de för stunden är osams och inte pratar med varandra.

Det blev bestämt att jag skulle åka från Norrtälje till Danderyd med den ena tvillingen (som tagit ledigt från jobbet för att besöka pappa) och hälsa på pappa. När den tvillingen hade försvunnit skulle jag vänta utanför sjukan på tvilling nummer två och göra honom sällskap upp till pappa, där vi skulle prata med läkare och prata oss samman om vad som nu händer och sker.

Därefter skulle jag åka hem, städa undan och ta emot Elias…

Planerna sprack när mamma krävde (med orden: jag VILL att du sover här… För Elias skull)

Jag har en mor som älskar att spela på mina känslor och får mitt dåliga samvete att vakna. Hur mycket jag än säger nej så lyckas hon alltid ändå att övertala mig. Hon tycker att det är viktigare att Elias får sovmorgon än att jag besöker min gamla och sjuka far på sjukhuset. Hon tyckte att jag skulle åka ner till Danderyd, hem till Norrtälje, hoppa vidare till nästa buss och hon hämtar mig vid bussen i Elmsta., sent i kväll. (ska inte fyra åringar sova vid 23 snåret??? ) Att jag dessutom är sjukskriven efter att ha gått in i väggen och inte klarar av stress har hon inte den minsta förståelse för. Att jag upplever de senaste dagarna som vidrigt psykiskt jobbiga och värre blir det genom att flänga som en vante på vägarna, utan lugn och ro och utan minsta chans att hämta andan det har hon inte heller någon förståelse för.

Det enda jag fick i morse när jag vaknade var en kasse full av massa måsten och en stor tyngd av skuldkänslor.

Min moster erbjöd sig att passa Elias, men tydligen var hennes hjälp inte önskvärd utan det måste tydligen vara mesproppen Helena som går att övertala och manipulera som passar Elias (enligt mamma) .

Det slutade med att jag var helt förstörd och hade alvarliga planer på att stanna i sängen och se till att inte vakna upp den närmaste framtiden. Så trött och så nedstämd och inte veta vad göra som är bäst för mig, bäst för andra och försöka få mamma att förstå att jag inte kan vara överallt samtidigt.

Jag var på väg med huvudet före in i en kris och jag såg inget slut på eländet.

Med Karins hjälp så ordnar mitt liv åter upp sig. Hon följde med mig ner till sjukan och hon såg till att jag kom på fötter igen. Utan henne…  Tack Karin för din hjälp och ditt stöd! Du är en vinglös ängel!!!!! 


 

I morgon förmiddag ska jag hämta Elias hos min moster och vi ska ha hela dagen på oss för att ha lika kul som vi brukar ha. Jag vet inte vem av oss som skrattar mest. Jag kan och ska nu släppa dagen, alla problem och bara njuta av Elias sällskap. Jag ska bli den problemfria och roliga fastern som han är van vid att jag är.


Varför kan jag aldrig få vara lycklig och må bra?!?

Av helena - 5 augusti 2008 01:14

I filmen om mitt liv har jag själv huvudrollen…

Jag vill inte ha huvudrollen, jag trivs bra som statist. Jag vill inte ha all den uppmärksamhet eller vara i blickfånget. Jag trivs bra med att vara en liten uggla i ett hörn som studerar, lyssnar och hoar till om jag kommer på något viktigt. Men jag vill inte vara den som får uppmärksamheten och tvingas fatta beslut.

Varför litar alla på att jag ska ställa upp när ingen annan vill ta ansvar. Varför litar alla på att jag ska göra det rätta? 

Är jag bara snäll eller är jag verkligen den mespropp som alla verkar uppfattar mig som, eftersom jag faktiskt har ett samvete som är lite större än det borde vara?  

Jag har svårt att säga nej, eftersom jag inte vill såra någon. Men betyder det, att det är okej att trampa på mig, sparka mig och utnyttja mig?

Jag är trött på att vara den lilla snälla mespropp som alla tror att jag är. Trött på att vara den enda med ett hjärta. Men om jag ändrar mig för mycket och blir den lilla egoist som jag stundtals önskar att jag vore, kommer jag att såra folk i min närhet och även såra mig själv eftersom jag har ett samvete som inte vill tiga.

 

Det är svårt att vara jag.

Jag är bara så trött på att vara den enda ansvarsfulla, den enda med samvete och den enda som bryr sig.

Jag menar jag har fyra bröder men…

Vilka är det som besöker pappa?? Jag och Micke.

Vilka är det som städar hos pappa? Jag och Micke.

Vilka är det som handlar åt pappa? Jag och Micke.

Jag och Micke, Micke och jag.  

Jag gör mitt bästa men jag bor 1 ½ timmes bussresa ifrån pappa och kan inte ställa upp så mycket som jag verkligen skulle vilja.

Men om man jämför tiden jag tillbringar med pappa och allt jag gör så skulle jag och Micke kunna vara hans enda barn.

När vi tillslut inser att vi är de enda som överhuvudtaget bryr sig, vill vi ha möte med alla syskon så alla är överens om vad som ska göras, hur det ska göras och vart vi vänder oss  för att få hjälp.

Jag och Micke frågar, tjatar och ber våra syskon och inget händer.

Vi inser att det är vi två som måste fixa allt och det tar på krafterna.

Även om vi två kanske inte har mycket till liv, så försöker vi i alla fall att leva samtidigt som vi försöker hålla vår far vid liv.

Nu har det hänt som jag fruktat. Pappa som inte borde bo hemma utan tillsyn, men som jag och Micke ensamma inte lyckats övertala att skaffa hjälp, ramlade och tog sig inte upp från golvet.

Om Micke inte bestämt sig för att åka för bi pappa hade han legat på golvet fortfarande och gud vet hur länge det skulle dröjt innan någon (läses jag och Micke) hittat honom.

Genast säger bror nummer tre i syskonskaran ”Vi måste träffas så vi får prata om vad vi ska göra…”  HALLÅ!!!!! Jag och Micke har försökt att få till ett möte det senaste året, utan att något händer. Varför måste det hända saker innan folk inser alvaret och förändringar sker???

 

För stunden vet jag att pappa är på sjukhuset, han ligger i en säng, han får mat och vätska och folk som kollar till honom.

Jag vet att han mår bra.

För första gången på evigheter kan jag i kväll somna utan att se obehagliga bilder framför mig. Slipper oroa mig för att han ramlar omkull då benen inte längre bär honom och inte tar sig upp, att glödlamporna går sönder och han hasar runt med levande ljus i en lägenhet fylld med tidningar, att han av stolthet säger att han har mat i kylen medan han i själva verket svälter för att han inte vill ligga oss till last.

Jag vet att han är trygg och att jag för första natten på länge kan slappna av och överlåta ansvaret åt utbildad personal.

Vad som händer i morgon vet jag inte.

Förhoppningsvis får han stanna kvar på sjukhuset ett par dagar, så vi hinner  prata oss samman och mina bröder förstår alvaret och slutar bete sig som ointresserade fullblods egoister.   

En dag är det försent att börja bry sig, att börja intressera sig och försent att säga: ”Förlåt att jag inte fanns där när du behövde mig som mest”.  

Av helena - 4 augusti 2008 18:02

Fick just veta att min pappa ligger på sin toalett och inte kommer upp och att han har legat där i flera timmar! Tänk om inte min bror fått för sig att hälsa på pappa… 

Den envisa gubben envisas med att han inte vill ha hjälp, att han klarar sig så bra på egen hand och att han inte behöver hjälp. Kanske detta är väckarklockan han behöver för att inse sanningen.

Han är inte i form för att bo själv och jag har ständigt dåligt samvete för att jag inte hinner åka ner så ofta som jag skulle vilja, men han bor närmare 1 ½ timme från mig och en hel dag går åt för att hälsa på. När jag och brorsan var nere senast så berättade han att han inte ätit på fyra dagar, då maten tagit slut och han inte orkat gå till affären själv.

Tänk om brorsan inte åkte ut till pappa idag…

Jag är orolig, förbannad och tacksam. Jag vet inte vad jag känner just nu, vill bara bort från allt, samtidigt som jag vill sätta mig på första bästa buss och åka ner.

Om jag åker ner så kommer jag att vara mer i vägen än till någon hjälp, så jag sitter här i lyan och väntar på att telefonen kommer med besked om händelse utvecklingen. Ambulansen var på väg var det sista jag hörde… 

Av helena - 4 augusti 2008 17:11

Någon gång haft funderingar på hur den allvetande ”Skräphögen” i serien Fragglarna känner sig?

Troligen är det bara jag som lever mitt liv med att fundera på sådana icke viktiga frågor, men någon måste göra det också  :)

När Nobelpristagare funderar över hur stoppa miljöförstöringar, bevara världsfreden och föda världens fattigaste… så funderar jag på hur det känns att leva som ”Skräphögen”, om smurfarna finns i verkligheten och varför jag inte i detta liv kunde ha fötts som en av gitarristen Slashs gitarrer…  

Jag har en ganska stor känsla av att jag troligen inte kommer att vinna Nobelpriset i år heller (Hmmm…)

Anledningen till funderingarna på skräphögen är att jag hamnade i en bärbuske i dag och när vinbären var slut och jag kravlade ut ur svart vinbärs busken, hade jag kvistar, löv och blad hela skallen full. Dessutom upptäckte jag en svartvinbärssnigel i byxfickan när jag skulle ta fram cykelnyckeln och hur den slemmiga saken kommit dit har jag inte den blekaste om…

Det troligaste är att den ”gick” själv, för jag kan garantera att min moster är oskyldig till hysset  (Hihihihi)     

Jag lyckades i alla fall få ihop 1,5 kilo svarta vinbär, innan regnet blev så kraftigt att det inte längre gick att ignorera dropparna och vi tvingades överge buskaget och vandra hemåt.

När jag skulle lämna moster oroade hon sig för att jag skulle tvingas cykla i regnet och erbjöd mig en svart sopsäck.  När jag inte svarade utan enbart såg ut som ett frågetecken, så menade hon att jag kunde klippa hål för huvudet och armarna, så att jag på det sättet skulle få en skyddande sopsäcksklänning. Jag skrattade något otroligt eftersom mina egna fantasibilder skilde sig ganska rejält från mosters när hon föreslog en svartsopsäck.

Jag såg följande framför mig :

Jag på sadeln på min cykel, helt klädd i en svartsopsäck med hål klippta i ögontrakten (så jag kunde se något). Det enda som skulle synas var mina svarta gympaskor.

Kanske ni inte har samma fantasi som jag och kan inte se bilden lika klart framför er… Men om jag säger…  

Tänk er en enorm kolsvart kondom på en vit/lila bockstyrecykel… då har ni ungefär den bild jag fick när moster föreslog att jag skulle ta på mig en svart sopsäck.  :)

Då jag känner att min körstil orsakar  tillräckliga bekymmer i trafiken så tackade jag nej till säcken och tog mig hem utan att träffas av en enda droppe regn, men min koncentration var inte den bästa då jag med jämna mellanrum fick upp bilden av den enorma kondomen som for längst med gatorna…

 
Av helena - 4 augusti 2008 02:09

Tror att det är ett läger av någotslag i närheten eftersom det i hela huset kryllar av barn som springer i trapporna. Kändes som om jag befann mig i en enorm myrstack, där myrorna rusade runt i shorts  och gympaskor. Bara för att retas så bakade jag många kanelbullar och hoppades att doften av nybakat spred sig riktigt ordentligt i huset ( hehehe). Är det bara jag  som känner mig så elak ibland ( men bara ibland) att jag bara måste göra elaka saker? 

Kanelbullarna var dessutom mycket godare än de doftade.

Efter att ha tillbringat flera timmar framför teverutan och allt jag sett hela kvällen har handlat om det övernaturliga så kan jag inte låta bli att fundera på om "myrorna" i huset vet om att det spökar i huset... 

Är jag  FÖR elak om jag smyger runt och leker spöke en stund innan jag går och lägger mig??

Med tanke på att jag är typen som ganska lätt kan skrämma livet ur mig själv, så jag kanske ska vänta till det är ljust ute, eftersom risken finns att jag dör av hjärt attack om min spegelbild skulle reflekteras i en ruta.


 

 

 

KATEGORIER

SENASTE INLÄGGEN

Senaste kommentarerna


 

Instagram

Tidigare inlägg

      

 

Vem är jag?

Länken nedan leder till den LÅNGA presentationen...

Skapa flashcards