Direktlänk till inlägg 26 september 2008
Jag måste bara fortsätta diskussionen som pågick under eftermiddagen, nu när det inte finns någon som kan säga emot mig och protestera (hehehe). Det ÄR inte kallt ute!!! Kallt är det när snön ligger på marken eller rimfrosten biter tag i grenarna. Så ännu är det INTE kallt ute, å andra sidan så har jag norrlandsblod och fryser alltså inte lika lätt… Å andra sidan så är jag rökare och borde därför frysa lättare… Men så länge jag vägrar erkänna att det är kallt så klarar jag av kylan. Det är som i somras då de vattnade tennisbanorna och det kändes i hela stan (Karin vet vad jag pratar om, Hihihihi) Envis som en liten åsna? Jag vet inte vad du pratar om ;)
Vaknade av klockan 07.30 och (kors i taket) så klev jag ur sängen direkt (verkligen kors i taket) Under närmare en timme stirrade jag på klockan för att inte missa tiden jag tvingades lämna lyan samtidigt som jag käkade frukost, stirrade på tv och i skallen gick igenom att allt som jag skulle ha med mig var packat.
Vid 10 i 9 smällde dörren igen bakom min rygg och jag skuttade ner till min nylagade cykel. For i väg med världens fart ( bor ju på toppen av en backe och då går det inte att undvika att det går fort att ta sig därifrån) bara för att efter ett par hundra meter komma på att min lunchlåda var kvar hemma. Det blev att vända vårdslöst och trampa hemåt igen, rusa upp för trappan, kasta upp dörren och grabba tag i lunchen och sedan direkt raka vägen tillbaka till cykeln. Jag som varit ute i god tid, hade plötsligt mycket bråttom. Vid 9.20 skulle jag vara i köket på Roden skolan och jag parkerade cykeln med en minuts försening. Svettig, andan i halsen och inte så lite stressad ramlade jag in i köket för att möta Weronica. Kände mig verkligen lite förvirrad och borta, men dagen gick i alla fall bra. Hamnade i disken och trots fullrulle så var det ingen stress, jag stormtrivdes och dagen försvann fort.
Jag hoppas att jag får jobba där igen och att jag även kallas in som vikarie i caféet.
Nu ska jag doppa mina värkande fötter i en balja med vatten och därefter slänga mig i soffan och inte röra golvet förrän i morgon.
Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...