Direktlänk till inlägg 29 september 2008
Det sitter en liten trummis i min skalle och lirar trummor.
Inte ens piller kan få denna lilla rockare att sluta spela. Han väckte mig i morse och har hållit mig sällskap hela dagen.
I dag har jag varit på apoteksbesök och sett insidan på Willys. Hann även grabba tag i en liten potatissäck inne på Coop, nar jag ända hade vägarna förbi. Planen var att göra kroppkakor till min far och min moster. Måste dessvärre göra om potatisdegen någondag, eftersom den blev lite kletigare än jag tänkt mig. Det var som att stoppa ner händerna i välling. Och att göra en snöboll av välling är ungefär lika lätt som att få en katt att flyga eller något.
Morgondagen var menad att bli lugn. Barnvakt på kvällen, men i övrigt skulle det vara jag och novellen. Men tji fick Helena då ett samtal med pappa visade att min bror inte varit på besök på över en vecka och maten tagit slut i hans kylskåp. Så i stället för lugn och ro fram till cirkus 17.00 så blir det en buss tripp ner till Solna, snacka med pappa och fylla hans kylskåp innan jag hoppar på bussen till kära Norrtälje och i flygande fläng anländer i lagom tid till middagen.
På onsdag är det Norrtälje marknad och som vanligt så är jag dubbelbokad. Lovade att lotsa min moster genom stan samtidigt som jag ska luncha med Lola och kanske Karin... Hmmm.
På torsdag ska jag och mamma ner till Solna med matlådor och städutrustning för att ge oss i kast med pappas lägenhet.
Och senast på fredag fm ska novellen vara inne hos min lärare... Trots att jag inte har jobb att gå till så känns det som om jag aldrig är hemma och ledig.
Jag verkligen älskar min mobiltelefon!!! Antingen så tar batteriet slut eller pengarna på kortet. Jag slänger aldrig på luren i öronen på folk, även om vissa kanske tror det eftersom min telefon utan förvarning har en tendens att dö, när jag pratar med folk. Mina vänner är vana att efter en stunds samtal prata med sig själva eftersom jag försvunnit men att min far plötsligt blir ensam på linjen, det är inte kul utan bara jobbigt.
Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...