Direktlänk till inlägg 30 oktober 2008
Fick en fråga från ”Mimosa” som jag självklart är tvungen att blogga om…
För det finns inget så kort svar att det går att lämna som kommentar på hennes sida.
För att göra den långa frågan kort så undrade hon vem jag är.
En fråga som är värd att fundera över =)
För att vara ärlig så hatar jag att få sådana frågor eftersom det tvingar mig att fundera över svaret och det är en fråga som ytters sällan är lätt besvarat.
Hade jag gillat att stå på en scen så hade jag nog varit den perfekta teaterapan eftersom hela mitt liv känns som en evighets lång pjäs, där jag spelar mig själv utefter folks uppfattningar och krav.
Jag tappade bort mig själv för många år sedan och letar fortfarande efter den riktiga Helena.
Jag har nått en ålder av 33 år och är vilse. När de flesta andra i min ålder har fast jobb, villa, barnskara och en äkta man eller liknande så står jag fortfarande i leran och trampar som en förvirrad 15 åring som får frågan ”vad ska du bli när du blir stor?”
Jag är ensamstående singel som bor i studentlägenhet och befinner mig mellan två jobb. Singel vill jag fortsätta vara eftersom jag gillar att bestämma över mig själv, studentbostaden hoppas jag slippa i augusti nästa år och ett arbete som ger mer lön än bara till hyran vill jag självklart ha.
Jag brukar säga att jag är född negativ och att jag ser världen i svart och vitt. Antingen gillar folk mig eller så hatar de mig, antingen så är folk trevliga eller så är de fullblods idioter…
Jag har problem att lita på folk eftersom jag blivit sviken så ofta när jag var yngre. Vänner jag hade var bara mina vänner så länge min vänskap passade deras syften. Jag var för snäll och kunde inte säga ”nej” och det utnyttjades utan att bry sig om hur jag i grund och botten mådde/kände/ville. Jag är så van vid att bli utnyttjad av mina vänner att nya bekantskaper måste bevisa att de är riktiga vänner, innan de får min riktiga vänskap.
Jag kan påstå att jag har två verkliga vänner som jag litar på till 100%, de övriga är något som i stället kan kallas bekanta. Inte ytliga bekanta för de vet för mycket om mig för att bara vara ytliga bekanta, men det finns vissa saker som jag aldrig skulle berätta för dom och sidor av mig som de aldrig kommer att få se.
Så vem jag är, är en fråga som jag inte ens själv vet svaret på. Jag är en huvudlös höna som springer blind in i framtiden.
Jag försöker finna mig själv och försöker strunta i alla råd som gamla ”vänner” gett mig. Stundtals är jag en glad tjej som ser ljust på framtiden och älskar livet jag för stunden lever. Andra dagar undrar jag vem jag är och vad jag har på denna jord att göra och i dessa stunder vet jag att planerna jag har är för högtflygande för att de ska bli verklighet.
Jag är en folkskygg teaterapa som skiftar karaktär beroende på vem jag umgås med. Och det finns bara två personer som jag inte spelar teater inför, resterande visar jag den sida som jag tror att de vill se…
Efter detta lilla inlägg så är jag ganska säker på att jag i själva verket hör hemma mellan vadderade väggar i en tröja med spännen på ryggen. =)
Vem jag är , är en svår fråga att besvara eftersom jag inte vet själv.
Vem jag vill bli/vara är en lättare fråga att besvara, men eftersom världen består av för många negativa människor som vill putta tillbaka mig in i mallen där jag ska vara, så bevarar jag min framtid inom mig själv ett tag till, tills delar av framtiden blivit nuet…
Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...