Att påstå att jag är trött vore inte bara en underdrift utan även en stor lögn. Jag är mer död än levande och känner mig som ett litet darrande asplöv i höststorm.

Stod med huvudet i tvättmaskinen när min far ringde.

Han var lite deppad och eftersom min bror befinner sig på landet så var jag den som fanns närmast Solna.

Han berättade att han hade micrat lunchmaten och när han tittat till så fanns det inga kanaler på teven. Det var inte ens myrornas krig utan bara… svart. Han bad om ursäkt att han var till så stort besvär men han undrade om inte jag kunde komma ner och hjälpa honom hitta tv kanalerna. Eftersom jag är som jag är, så sa jag "självklart" ska bara hoppa i skorna så kommer jag om någon timme. Det tar närmare 1 1/2 timme från Norrtälje ner till Solna och lika lång tid tillbaka igen...

Jag suckade ljudlöst samlade ihop min torra varma tvätt och det nytvättade som fortfarande dröp av vatten.

(Strumpor och trosor hänger nu på varje ledig yta i lyan)

Slängde en blick på klockan och beslöt att jag var tvungen att stressa något otroligt om jag ville slippa vänta på nästa buss. Så jag hoppade i rena kläder cyklade ner till Flygis köpte en bussremsa och sprang till 17.30 bussen.

Hamnade nere i Solna och såg hemtjänstens bil utanför pappas port. Bakom pappas tv satt en av de manliga vårdarna och lekte tevereparatör. Han påstod själv att han inte var duktig med teknik, men han fick igång fanstyget och jag satt och underhöll pappa med roliga historier istället för att leta kanaler. Jag är glad  att jag faktiskt åker ner om jag kan åka ner och att pappa ringer mig när han har problem, men jag har fortfarande en stycken novell som jag måste läsa till i morgon, och även om jag kunde läsa på bussen så är det inte samma koncentration som hemma i lyan. Så timmarna går så otroligt fort för dygnet och jag ska även försöka hinna sova en stund innan jag vaknar :)    

Jag lever för stunden i min egna lilla bubbla. Vaknar när jag vill, slöar hela dagarna och skriver när jag har lust. Inget finns planerat på min agenda och jag lullar fram genom veckorna. Plötsligt så börjar planerna ta form och jag börjar boka in saker i almanackan. Från att inte göra något så ska allt ske, gärna samma dag och jag tvingas välja vad jag vill vara med på och min hjärna blir plötsligt väldigt stressad. Vad vill jag göra, vad är viktigast att jag gör och vem blir minst sårad om jag hoppar av och bokar om…

 

Jag är förkyld och känner egentligen bara för att krypa ner under täcket, lägga kudden över ansiktet och sova. Men tiden finns inte för att göra detta just nu. I stället försöker jag intala mig att jag är vid full hälsa och att min halsvärk beror på för många cigaretter och att det därför är hostattackerna som får trummisen i huvudet att vakna till liv.

 

Har tvättstugan om en stund och medan maskinerna går så måste jag läsa de två sista novellerna så att jag kan renskriva alla anteckningarna innan kursen i morgon som börjar 14.45 i Stockholm. Vilket betyder att jag senast kan lämna Norrtälje vid 13 – snåret. Och eftersom jag i morgon blir ett år äldre så ska jag och Karin käka lunch kl 11, så jag hinner med bussen till Stockholm. Och eftersom 11 tyvärr är en tid som jag i vanliga fall brukar vara nyvaken på, så måste jag vara klarvaken i morgon och således gå upp ett par timmar tidigare så jag hinner duscha, käka frukost och få med det som jag måste ha med till Stockholm. Egentligen hade jag i morgon eftermiddag velat hoppa på den lilla färjan till Åbo, eftersom det är Bandit kryssning och flera vänner ska ha trevligt på båten. Men eftersom det är siste skrivarkurshelgen innan vi slutar helt, så var jag tvungen att tacka ej och tänka på mitt ansvar inför resten av den gruppen som faktiskt betalt pengar för att vara på kursen (även jag bidde en aning fattigare genom anmälan), så Bandit får vänta. I stället är det en fullbokad helg som väntar. På lördag lämnar jag Norrtälje strax före 08 på morgonen, återvänder vid 19 snåret på kvällen hoppar i festkläderna och följer med det lilla gänget till ”G”, där det ska vara live uppträdande och kuligheter. Troligen blir det att jag placeras direkt vid stationen med en lapp om halsen med ett litet meddelande som går ut på att någon vänlig själ ska skaka liv i mig så jag hinner med 8 bussen till Stockholm på söndagsmorgon…

 

Så från att ha levt i min lilla bubbla i närmare en veckas tid så kommer nu en helg som gör mig stressad bara av att tänka på den. Men det ska bli en kul helg och jag ser fram mot den med förväntan.  

Efter ett par timmars slit så har jag nu slutligen bara två noveller kvar att kolla igenom. Och de har till min förvåning faktiskt varit ganska lätta att läsa, kolla upp , bedömma och berömma. 

Men för att pigga upp mig riktigt ordentligt så behövde jag belöna mig själv efter slitet. Vet inte vem jag försöker lura eftersom belöning är fel ord att använda. Hade det varit en riktig belöning så hade jag köpt en kartong vindruvor eller en fruktsallad eller något annat nyttigt. Och eftersom mitt inköp inte är det minsta nyttigt så är det belöning för min stackars sockerberoende hjärna som kräver en riktig socker kick. Men vad min kropp tycker om "belöningen" vill jag inte ens fundera över.

Jag kan lika bra erkänna att jag är en riktig sockergris och eftersom jag fyller år på fredag men inte är hemma så firar jag min födelsedag iett par dagar i förskott. Och vad äter man när man fyller år? I vår familj vräker vi i oss smörgåstårta, men tyvärr så fanns inget sådant på Flygis så det blev en vanlig djupfryst tårta... 

Inte världens bäst belöning kanske, men hjälp vad gott! :)

Varför är jag inte den sortens människa som bara kan sätta sig och plugga? Jag ska bara... och sedan har halva dagen gått och jag är plötsligt för trött för att läsa.

Det ska diskas, dammsugas, lagas mat och se favorit tv programmet, sedan kommer ett mess och avbryter den lilla koncentrationen som jag lyckas bygga upp...

Jag vill bara kunna ta mig i kragen och öppna böckerna utan att ta hand om alla dessa måsten innan.

Varför har jag så svårt att koncentrera mig på en sak i taget??

Hoppas verkligen att jag snart får börja med Concertan, så det blir lite ordning och reda i kålroten.

Till på freda har jag nio noveller att läsa och jag har börjat på den första. Den som jag är huvudläsare på och som jag verkligen försöker bryta ner i beståndsdelar. Men jag tycker inte om att vända ut och in på varenda ord för att komma fram till mitten av kärnan och ta treda på vad som verkligen menas i den skrivna meningen.

Är bara så trött på min egen hjärna ibland... Någon som vill byta hjärna för en stund?

I natt hade jag två katter vid namn Teddie och Freddie på besök. Kattungar och supersöta. En svart med vita tecken och en blyertsgrå med vita tecken. De sprang fram och tillbaka över golvet, hade superskoj. Tillslut somnade de i mitt knä under högljudda spinn.

Tyvärr så vaknade jag.

Det har varit en mycket händelselös dag. trots att min hals värker så har jag försökt göra lite nytta. Sett om teven fungerat, kollat att köttbullarna är ätbara, testat om telefonen fungerat... (hehehe)

Men för att  vara ärlig så har jag försökt läsa igenom novellerna.

I går skulle det ha kommit en hel hög noveller med posten, 10 stycken för att vara exakt. Novellerna ska läsas igenom till helgen så att jag kan lämna feedback på dom. Dessvärre har jag inte  sett skymten av novellerna så i dag har jag skrivit ut de texter som jag fått skickat med mail, vilket bara är sex stycken. Jag vet inte heller vilken text som jag är huvudläsare på, vilket gör att jag börjar känna mig lite stressad. Det jobbiga är att jag igentligen inte har den minsta inspiration att läsa och att tvinga sig läsa är aldrig kul. Speciellt inte jag som har svårt att koncentrera mig och får ännu svårare att koncentrera mig om jag inte tycker att det är kul.

Kanske dags att göra lite nytta och se till att bli klar till fredag.

För många år sedan, i mitten av 1990-talet gick en serie på tv som jag älskade och inte missade ett enda avsnitt av. Serien hette ”Highlander” och handlar om den odödliga mannen Duncan MacLeod. MacLeod spelades av Adrian Paul och var i mina ögon den snyggaste mannen på jorden. Detta var alltså närmare 12 år sedan och smaken har förändrats en aning sedan dess bör kanske tilläggas :)

Det är kul (och i vissa fall sorgligt) att de serier och filmer som man älskade eller hatade för ett par år sedan inte håller samma standard när man ser om de nu.

  

Highlander går numera på 6:an och självklart så var jag tvungen att kolla om den verkligen var lika bra som minnet påstod att den var och jag är besviken att jag blivit äldre.

  När jag gick i sjätteklass hyrde min kompis skräckfilmen ”Salem´s lot” som baserades på en av Stephen Kings roman med samma namn. Jag hatade skräckisar redan då men bara för att vara lika modig och tuff som min kompis så kollade jag självklart på filmen. Jag var livrädd, hade aldrig sett en läskigare film och drömde mardrömmar i flera år efter att jag sett.   Så när jag hittade ”Salem´s lot”  på video var jag ju självklart tvungen att köpa den bara för att se om den var lika läskig som jag mindes och efter bara en liten stund började jag gäspa och fundera på var läskigheten låg.

nattugglans finnes inte längre kvar.  Okej det var en liten vit lögn, men hon har bytt namn, men innehållet är fortfarande detsamma :)

Satt och fnulade på namn och min hjärna körde i 180 km/h för att komma på ett namn som inte alltför många bloggare har. Så jag fastnade för "Tallugglan"... 

Om två familjer i samma by kan döpa sina jyckar till Herman, så kan jag döpa min blogg till "Tallugglan".