Räknade julklappar häromdagen och insåg att jag skanade två paket, eller rättare sagt två bröder för mycket :)  Så i dag  var det jakt på stan efter klappar. En liten lögn, jag vet vad jag ska köpa, jag bara väntar på pengarna som dyker upp klockan midnatt.

I dag blev det lunch för Karin och Emma, jag hade ca 10 minuter på mig att kasta i mog maten så det blev en kaffe i stället, i deras sällskap.

För att vara bara någon dag innan jul så var det inte såååå mycket julshoppare ute på gatorna. okej, klart många fler än vanligt, men jag hade ändå räknat med långa köer, irriation och trängsel. 

Satt i ensamheten i förmiddags och tecknade när jag plötsligt började fundera på om jag kanske skulle börja sjunga i kör…

Jag gillar musik och det finns någon som sagt att jag har en helt okej sångröst.

Hamnade i alla fall på ”pub hörnet” och glad i hågen öppnade jag sånghäftet och började sjunga.  Jag vet inte om det är min hörsel och självförtroende det är fel på eller om dessa som sagt att jag kan sjunga, själva är totalt tondöva, men jag kan jämföra min röst med en ostämd fiol på väg in i målbrottet,

Hädan efter kommer jag inte ens att sjunga i duschen då jag insett att min sångröst kan få mig vräkt, å andra sidan kanske jag funnit ett sätt att snabbt få mina grannar att byta lägenhet.  

***

I kväll ska det sjungas julsånger på "pubhörnan", och för andra året i rad ska jag gala som en sjösjuk katta. Planen var att vara i mycket god tid och även käka middag innan skönsången startar. Men då min ekonomi knappt tillåter att jag kan visa mig utanför dörren så blir det Ravioli hemma i ensamheten innan jag traskar ner på stan  i mörkret och göra gänget sällskap.

Jag har sett fram mot denna kväll länge och otroligt nog så behöver jag för stunden mitt i allt koaset en liten stund då jag bara kan ha kul och begrava alla problem i en grop. Kanke stoppar jag huvudet i sanden för alla problem, men jag vill bara för ett tag stoppa hjärnan från att tänka.

 Jag vill ge min hjärna julledigt, vilket verkar omöjligt då jag fortfarande har tre julklappar kvar att fixa.

   *************

Streck ut dina armar och hoppa

Blunda och be om nåd.

Kanske en känsla av frihet

Når in i din mörkaste vrå.

Hoppa och be för livet

Att slutet skall komma snabbt

Att smärtan i bröstet skall släppa

Det onda försvinna raskt

Kanske det kommer en tanke

En dröm om förlorat liv

Men ingen lever för alltid

Inte ens i ens fantasi.

Där drömmarna tillhörde barnet

Du lever i verkighet

Inget i världen är givet

Ej heller drömmen om evig frid

   ****************

Nu ska jag skriva av mig och bli kvitt alla negativiteter och bli på bättre humör. Efter detta inlägg ska jag åter se ljust på tillvaron, ta livet med en klackspark och bli en gladare tjej som utåt går med ett leende på läpparna, men vars inre är som vanligt. Ingen vill umgås med en negativ människa som bara ser livet i svart/vitt och som inte tänker på någon annan än sig själv (tänker jag någonsin på mig själv, eller sätter jag andra människor främst? ).

Eftersom jag är den jag är så ska jag förvandlas till den som alla önskar att jag vore. Jag ska bli ärlig, jag ska bli uppriktig och jag ska gå runt med ett leende… Även falska leenden lockar fler människor än citronhumör. 

Om ingen märker det så kan jag berätta att jag är på riktigt pissigt humör för dagen.

Att skriva blogg när jag mår dåligt är aldrig bra, eftersom det blir så mycket skrivet som jag ångrar. Jag mår dåligt och de som står mig nära får ta skiten. Ganska ofta är det inte dessa jag är irriterad på, (eller så är de inte fullt så skyldiga till det jag anklagar dom för), men de är närmast och det är lättast att skylla på de. Jag är just nu skitförbannad på min yngsta bror, dessvärre så vägrar den lilla pajasen att svara när jag ringer och min ilska går ut över stackare i min närhet som inte har en aning om vad som hänt.

Jag har tagit på mig för mycket och mitt samvete sitter som en cementklump runt mina fötter som tillsammans med resterna av Helena är placerad i Norrtälje ån och jag har för stunden näsborrarna över vattenytan. Jag trodde jag skulle klara  det, men i själva verket har jag misslyckats grovt och även om andra kanske inte håller med, så känner jag själv att jag bara är ett enormt misslyckande som inte kan ett förbaskat skit.

Jag vill kunna allt, jag vill klara allt och jag vill ställa upp till 100% … men jag orkar inte. Mitt psyke kan inte klara av alla dessa ”måsten” och saker som normala människor kan och orkar.

Alla i min omgivning är lyckliga och glada, själv känner jag mig som en dålig förlorare som förlorat allt.

Varför överhuvudtaget försöka? Jag kämpar och kämpar men kommer aldrig framåt och i slutändan är det inte bara jag som mår dåligt utan jag har även fått alla jag känner att må dåligt.

Det är inte mitt ansvar att ta hand om min bror, men jag vet hur han mår och mitt samvete säger att jag ska hjälpa honom. Mår han bättre så mår jag bättre. Men han är vuxen och måste ansvara för sina egna handlingar.

Är bara så vidrigt trött på allt och alla just nu.  

Nanna var uppe och lunchade hos mig i dag. Mitt i allt mitt dåliga samvete kom Nanna som en räddande ängel. Jag fick någon som hade tillräckliga med egna problem att jag för en gångs skull slapp tänka på mig själv, älta mina misstag utan fick fokusera på henne.

Hon berättade att Dennis och Ull varit och fikat hos henne och haft jätte trevligt och en vanlig dag hade jag tyckta att det var kanon att de efter alla om och men äntligen träffades över en fika, men eftersom jag har en botten dag och tycker synd om mig själv så är jag inte det minsta glad utan snarare irriterad att jag blev bortglömd.

Varför frågade de inte om jag vill följa med till Nanna? Varför bjöd inte Nanna in mig på fika tillsammans med ”gänget”? Varför träffas vi inte längre på stan? Varför…

Å andra sidan kan jag förstå att folk inte längre vill umgås med mig när jag stundtals inte ens själv vill umgås med mig. :)

Nu ska Helena gå och lägga sig så hon vaknar utvilad och på bättre humör i morgon.

Med bara två dagar kvar på praktiken försöker jag ignorera min förkylning. I huvudet övar ett trumslagargäng på julsånger, fryser som en nakensäl i ishavet och i halsen sitter närmare en meter taggtråd.

Tre dagar har jag nu varit på praktiken och ärligt talat så finner jag det intressantare att studera regndropparna på fönsterrutan än att vara på praktiken.

Att konvertera böcker krävs det inget speciellt högt IQ att klara av så det har varit många stunder att fundera på.

Har även hittat en och annan bok som jag kan tänka mig att läsa.  

Har inte skickat ett enda julkort i år. Korten finns oskrivna på skrivbordet, men dagarna sprang iväg och när jag idag skulle köpa frimärken så fanns inte pengarna på kontot… Har även ett par klappar kvar att köpa och jag börjar känna mig stressad.

Är det för sent att boka finlandskryssning så jag slipper juleländet??

sömnbrist och tjejsnack = otroliga skrattattacker.

Är dödstrött efter dagen som varit och bara tre timmars sömn i natt. Handlade med moster idag och ordnade sedan till en gryta som gästen tyckte var helt ok.  Nu värker min skalle av skrattvärk så sängläge väntar mig. 

Hur många idioter krävs det för att föra över låtar till en mobiltelefon?? En mycket bra fråga som ni inte kommer att få svaret på här. Men om man slår samman två ( i vissa fall) smarta tjejer och sätter till lite ”Jäkla anamma” , så funkar det på mindre än 5 timmar :)  

Men då är middagen inräknad och lite skitsnack på det. Dessutom var bruksanvisningen inte i det lättaste laget och eftersom vi inte är killar så vill vi i alla fall försöka följa den till punkt och pricka.  

Kvällen var trevlig, maten underbar och den udda ”underhållningen” gjorde nog att vissa gråa hårstrån blev synliga på bådas skallar.