Direktlänk till inlägg 27 mars 2009
När jag började med den högre dosen av Concerta, blev jag ombedd av min läkare att håla koll på biverkningar och andra underligheter.
En av de positiva egenskaperna jag funnit ut är att jag är lugnare med piller i kroppen än utan piller. Min hjärna går inte längre på högvarv, jag kan koncentrera mig på ett annat sätt än jag kunde tidigare och jag är mer öppen som person. De som känner mig vet att jag aldrig varit mycket för att prata, utan sitter helst som en liten spanande uggla i ett hörn och håller utkik, men vill liksom inte bli inblandad i det som händer och sker runt omkring mig. Har inte varit den som tagit för mig och inte förrän jag känner att jag litar på personerna i min närhet kan jag släppa hjärnan loss och komma med underliga kommentarer, skämt och annat.
Har nu märkt att Concertan gör att jag pratar mer än tidigare men att kontakten mellan hjärnan och käften har blivit väldigt lång. Istället för att tänka tanken och låta munnen prata har det nu förändrats till att käften snackar och hjärnan försöker hinna med. I går tog det närmare ½ timme innan hjärnan registrerade på vad jag sagt, och då var det omöjligt att ta tillbaka orden som jag absolut inte skulle ha nämnt. Jag måste nu lära mig att hantera denna biverkning, för jag kan helt enkelt inte gå runt och prata om saker som jag inte bör prata med främlingar om.
Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...