Vårruset är alltså en liten tävling där närmare 6000 tjejer springer (eller går) 5 km.

Det är inga problem i vanliga fall…  Men jag skadade ryggen i går (smärtan strålar ner i vänster ben) och det gör det hela lite jobbigare eftersom jag inte ens kan gå över ett slätt golv utan att pipa av smärta.

Men eftersom jag ställt in mig på ”ruset” och gjort denna tävling till en tradition, så är jag envis nog att vägra lyssna på min kropp, när den skriker: ”AJ”

STOD i 40 minuter och väntade på en kompis som aldrig dök upp. Åkte buss i 50 minuter och vartenda litet gupp kändes i ryggen. Klev av fel (självklart! Varför ska det gå bra för mig för?) Gick/haltade i 30 minuter innan jag på knagglig engelska frågade efter vägen och blev lotsad till rätt plats. Kom fram till träffpunkten 10 minuter innan starten gick, fick en snabb kram av de tre jag kände, innan de försvann i väg till uppvärmningen och lämnade mig ensam med en hög väskor att passa och eftersom de innehöll allt från körkort till bankkort så lovade jag att inte släppa väskorna med blicken… 

Mina kära vänner hann inte mer än i väg innan det började regna.

Det var fint väder när jag lämnade Norrtälje, så hade jag regnkläder med mig?

Dessutom började det att blåsa… Huttrandes i blåsten, smärta i ryggen och sittandes på ett liggunderlag medan regn föll träffades jag plötsligt av ett uppfällt paraply som vinden hittat.

24 minuter in i tävlingen dök de första i min grupp upp. De tittade på varandra och sa: ”Det regnar, vi försöker hitta tak över huvudet, för vi kan inte sitta i regnet” (mutter, mutter från den dyngsura Maxe som fortsatte att stirra på väskhögen).

Hade en sådan värk att jag mådde illa och kunde således bara få i mig två små brödbitar av matsäcken som vi fått, trots att magen kurrade något otroligt.

Efter mycket om och men så var tävlandet över och jag skulle hem.

Första bussen som kom efter ca 10 minuters väntan var överfull och ville inte ens släppa på oss väntande stackare, men en extrabuss skulle komma lovades det och jag fortsatte min väntan. Inte en bänk fanns att sitta på och jag kunde inte ens stödja på mitt vänstra ben pga smärtan.

Minuterna gick och efter 30 minuter kom en ordinarie buss som även den var proppfull, men vi fick i alla fall komma på. Eller rättare sagt alla klev på utom jag som (just då) hellre skulle begå självmord än att stå på en buss i 50 minuter med värk i ryggen och vänster ben. Så jag hoppade på tunnelbanan åkte till Tekniska och fick en bra sittplats. Hade en sån värk på hemvägen att tårarna sprutade av smärtan och 23.30 var jag äntligen hemma.

Nästa gång någon frågar om jag vill vara med ska jag först och främst lyssna på min egen kropp. Om jag har minsta smärta någonstans, så kommer jag stoppa fingrarna i öronen och vägra lyssna till alla böner om att jag ska med.

Det var länge sedan som jag mådde så dåligt som jag gör just nu. Både psykiskt och fysiskt är jag ett vrak och jag önskar verkligen att jag inte var så förbenat envis samt vägrar att bryta mina löften… 

Nu ska Maxe sova!!!         

 

Annie

27 maj 2009 17:49

Fy, jag blir nästan gråtfärdig när jag läser om hur hemskt du hade det. Jag tänkte på dig under hela "loppet", och hoppades att du inte mådde alltför dåligt - vilket jag insett nu att du faktiskt gjorde.. Jag hoppas verkligen du mår bättre snart, den där smärtan förtjänar ingen!

Kram på dig vännen!

http://malinsstorasyster.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vaknar till tystnad och genom de blå kraftiga gardinerna anas solen. En duvas kuttrande letar sig in genom det öppna fönstret och en bit bort hörs en bil starta. När vi flög in över Skottland såg det från luften ut att vara väldigt grönt och vara...

Är läget under kontroll? Inte det minsta, men snart "smäller" det :-) Känns så otroligt dubbelt just nu i känslor. Jag ser fram mot resan, men mår dåligt för att jag ska på semester när jag egentligen borde vara hemma och sörja. Jag behöver ...

Med 2 arbetsdagar kvar innan lite välbehövlig semester börjar jag nu packa väskan och städa lyan... Eller inte :-) Fredag och för stunden tvättstugan och medan maskinen snurrar så stickar jag vidare på min "Alasuq tunn" med en maska i taget och hö...

Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...

Träffade min läkare i dag och fick sömntabletter, för nätterna har varit långa, mörka och väldigt vakna de senaste dagarna. Sjukanmälan gjordes redan när beskedet kom och jag får se efter helgen hur måendet är, men jag har en sjukskrivning som ligger...