Hamnade hos en kompis polare där det blev Geni spel (förlorade stort, som vanligt men vem är förvånad?? ) och lite alkoholhaltiga drycker.

Det röda vinet var underbart gott, vad hette det, Annelie?

När klockan stormade mot midnatt stoppades vi fyra passagerare in i en bil och for vidare upp till Görla där en fest höll på.

Americkan car show hade under dagen varit i Societetsparken men nu var det fullt av raggare och andra festsugna uppe i Görla, där det fanns öl och lättare mat till en billig penning samt liveband som uppträdde. Speciellt det sista bandet gillade jag skarpt. Vilket tyvärr innebar att jag skrek sönder halsen totalt när jag ”sjöng” med i låtarna. Kvällen/ natten var i alla fall kanon kul och bra mycket trevligare än jag förväntat mig. In genom dörren ramlade jag vid 4.30 i gryningen och somnade direkt i soffan utan att passera andra ställen än skohyllan.

Tack Annelie för att du frågade!

Det enda som jag fortfarande funderar över är hur tusan Micke kunde känna igen mig! Jag menar, senast jag såg honom var i 7:an och då gick han i parallellklassen och vi hade inte direkt något med varandra att göra. Dessutom gick jag i den skolan under bara ett år, så hur tusan mindes han mitt namn? Jag som var mer än genomskinnlig under högstadiet och mina klasskamrater visste knappt mitt namn…  Att det dessutom är närmare 21 år sedan jag gick på Norrsund gör att jag blir ännu mer imponerad av hanns minne :)    

Förvånade mig själv genom att tacka ja, när Annie frågade om jag ville med ut i kväll...  

Det blir hon, jag och ett gäng killar! 

Undrar vilka jag känner? Undrar om jag överhuvudtaget känner någon!

Är för stunden lugn och sitter bara och väntar på Annie, men om ett par minuter kan jag vara ganska säker på att jag börjar klättra på väggen av oro och nervösa nerver.  

Som jag sagt tidigare så är det ganska många tävlingar på G.

Av någon underlig anledning så brukar de flsta novelltävlingarna anordnas under sommarn. Eller kanske är det inte så underligt förresten, eftersom det är denna årstid då de flesta har tid och möjlighet att släppa fram sin fantasi.

På kapitel1 pågår endel små tävlingar där de stora priserna är äran att vara bäst :)

Fram till kl 21 i kväll går det att rösta fram den mest humoristiska texten, där även jag har skickat in ett bidrag, men eftersom alla texter är anonyma så kan jag inte göra mer reklam för min novell än att säga att den är med...

För att medverka i dessa tävlingar på kapitel1 och även för att vara med och rösta så måste man vara medlem på siten.

Vilket är gratis och går  snabbt att fixa och man kan även med lätta knapptryckningar lämna sidan.

Den 31/8 är även sista dagen för en tävling som Ahrvid Engholm värnar mycket om och som även jag tycker är värd lite mer uppmärksamhet.

*****

FANTASTIKNOVELLTÄVLINGEN 10 ÅR!

För tionde året i rad utlyser skrivargruppen SKRIVA, i samarbete med föreningen Novellmästarna, Fantastiknovelltävlingen. Genom välvilliga donationer kan jubileet firas med större - om än fortfarande blygsamma - priser än någonsin. 
Det som söks är som tävlingsnamnet antyder fantastiknoveller - science fiction, fantasy eller skräck. Reglerna är enkla:

1. Skicka tävlingsbidrag som ren text (s k ASCII; inga bifogade filer, t ex 
Word-filer) senast 31/8 till fantastiknovell@hotmail.com SAMT 
ahrvid@hotmail.com . Använd rubrik "tävlingsbidrag".

2. Noveller skall anknyta till science fiction, fantasy eller skräck. Man får skicka flera bidrag. Rekommenderad maxlängd 50 000 tecken (inkl blanksteg och skiljetecken). Språk svenska.

3. Vinnarna utses av en jury. Noveller som placerar sig på någon prisplats 
postas även på SKRIVA:s E-postlista.

4. Förstapris 1000 kr. Andrapris 500 kr. Tredjepris 300 kr. Därutöver kan juryn dela ut hedersomnämnanden.

Tävlingen liksom SKRIVA drivs helt ideellt. Dess E-postlista är troligen den äldsta aktiva för novellförfattare, startad redan 1997. För att ansluta, maila: 
skriva-request@freelists.org, med subject/ämnesrad: subscribe.

Där diskuteras skrivande, fantastik, litteratur och kultur, man kan posta och kommentera noveller, eller gnabbas med likasinnade.

MTV sänder  ”Michael Jackson tribute day” och trots att jag kom in för mindre än en halvtimme sedan så har många bra låtar runnit förbi på rutan för att inte snacka om videorna som verkligen är underhållande, bra gjorda och underbara....

Något riktigt MJ fan har jag väll aldrig riktigt varit, men som musiker, artist och dansare är han enastående.

Jag hoppas verkligen att man i framtiden kommer att minnas honom för den artist som han är och inte för allt det andra som han hamnade i skvallerpressen för.

Vilken är hans bästa låt? Har han överhuvudtaget gjort någon som är dålig? Vilken är den bästa videon?

Första låten som jag hörde med Michel Jackson var  ”Thriller”. En låt som fortfarande får mig att rysa av välbehag och vars video fortfarande är en av mina favoriter, alla kategorier.

Hans videos är inte bara en video utan mer som en kort historia, berättad under ett par minuter.

Vissa av hans texter som får mig att tänka efter och som förmedlar ett budskap, något tänkvärt.

Har du tillexempel lyssnat på texten till ”Heal the world”?

There’s a place in your heart and I know that it is love
And this place could be much brighter than tomorrow
And if you really try You’ll find there’s no need to cry
In this place you’ll feel there’s no hurt or sorrow

“ There are ways to get there If you care enough f or the living
Make a little space make a better place...

Heal the world make it a better place
For you and for me and the entire human race
There are people dying If you care enough for the living
Make a better place for you and for me

If you want to know why there’s a love that cannot lie
Love is strong It only cares for joyful giving
If we try We shall see In this bliss
We cannot feel fear or dread
We stop existing and Start living

Then it feels that always loves enough for us growing
So make a better world make a better world... “

Vad har Michel Jackson betytt för dig och kommer det någonsin att dyka upp någon som kan axla hans mantel?

Kungen av pop har avlidit, men kommer troligen aldrig att dö!    

Kontraktet är påskrivet och jag väntar på nyckeln.

Den nuvarande hyresgästen har lovat RB att jag ska få tillträde till lägenheten tidigare, så jag hinner städa den nuvarande lägenheten innan tiden för tillbakalämnandet gått ut.

Som alla säkert redan hört både en, två och tusen gånger så ska jag lämna lyan den första augusti och att det nya kontraktet gäller även det från den första augusti.

Men för att jag ska slippa göra allt den första augusti, så har jag alltså frågat om jag kan få tillträde till nya lyan tidigare. Det blir lugnare för mig om jag om jag slipper flytta ut allt och städa under samma dag. Vilket det nu löst sig genom att jag får komma in i nya lyan tidigare. Problemet är alltså att jag inte vet NÄR jag får nyckeln.

Och innan jag vet när jag har den så står liksom allt stilla med planeringen.

Det enda jag gör för stunden är packar kartonger som därefter står som berg mitt på golvet eftersom jag inte vet vart jag ska ta vägen med dem.

Jag har frågat runt i min bekantskapskrets om det finns någon som har en släpvagn att låna ut men hittills kammat noll. Har insett att det är svårare att få tag på en släpvagn än på en bil med dragkrok, så därför har jag lagt ner mer energi på det.

Har de senaste dagarna haft tid att fundera på alla misstag jag begått de senaste månaderna och att jag tagit för givet att mina vänner hjälper mig med flytten. Så många tankar har flugit genom skallen sedan jag fick veta att jag får lägenheten att plan A flutit samman med plan B och att jag för säkerhetsskull även gjort upp en plan C, men tyvärr så har alla planerna flutit ihop till en massa som jag nu försöker dela på. Vilket inte är det lättaste.

Problemen jag står inför är att jag inte kan hyra släp förrän jag har nyckeln i handen.

Och inte förrän då kan jag börja be om flytthjälp. Vi är mitt i semestertider och det är inte säkert att de som vill hjälpa mig, kan hjälpa mig eftersom de kanske inte är i närheten.

Har som sagt tagit mycket för givet och allt är väldigt förvirrande för stunden. Jag är som sgat glad för all flytthjälp jag kan få och när jag vet när flytten blir av ska jag kontakta mina vänner och på ett trevligt sätt be om hjälp. Även de som jag redan vet har sagt ”Ja” kommer jag att be igen men på ett sätt som visar att jag verkligen bryr mig och är glad att de ställer upp.  Även om det betyder att de sitter på en stol och roar mig medan jag bär kartonger, så uppskattar jag dem.

Så för stunden vet jag inte mycket, men försöker reda ut mina tankar så gott det går utan att mina vänner känner sig sårade, överkörda, tagna för givet eller totalt ignorerade.

Ber åter mina vänner om förlåtelse för att jag varit en elak egoistisk skitstövel! 

Som de flesta vet så har jag fått diagnosen ADD. Bara att ha en diagnos och att jag nu vet vad som är fel på mig, är en lättnad. Även att börja gå på tabletter vars mening var att göra mig mer till en mer normal människa var en härlig känsla. Mina dagar blev med ens mycket lugnare, eftersom mitt humör inte längre svänger fram och tillbaka utan håller sig mer på en stabil nivå. I stället för alla de 400 tankarna som for som rallybilar i skallen dygnet runt, så fick jag plötsligt bara en tanke att koncentrera mig på. Även min hjärnstress lugnade ner sig och jag fick plötsligt tid att bara sitta på en stol och glo utan att känna att jag måste göra något med händerna för att inte slösa med värdefull tid.

Det min familj märkte mest och som även var den förändring som kom snabbast var att jag inte längre var så inbunden. Jag som alltid tänkt och tänkt och tänkt innan jag öppnat munnen om jag ens öppnat munnen, hade inte längre det problemet.

Med piller i kroppen kunde jag prata och jag har inte ens problem längre med att prata med främlingar. Jag tar itu med saker som jag tidigare undvikit och på många sätt så har tabletterna givit mig mod att skita i vad folk tycker och tänker om mig.

Men det finns en biverkning och även om jag inte vet det med säkerhet så kan det ha att göra med att mina piller inte passar ihop.

Det är en biverkning som är negativ och som jag i dag öppet och rättfram fick höra från en kompis. Jag har själv varit medveten om biverkningen ett längre tag och även inför mig själv bortförklarat dessa, men igår tog jag upp dem med Elisabeth på psyk.

Hon förklarade att jag själv måste jobba med biverkningen som dykt upp och sa att även om jag går på tabletter, så måste jag även jobba med miljön runtomkring mig.

Biverkningen är en av dessa saker som jag helt enkelt själv måste lära mig att dämpa.    

Så jag har cirkus sex veckor på mig att jobba med mitt problem. Ett arbete som inte kommer att bli lätt och ärligt så behöver jag nog all hjälp jag kan få från de omkring som känner mig. Men eftersom jag är medveten om problemet så har jag en fördel istället för att vara totalt omedveten om det och behöver således inte övertalas eller bearbetas.

Den biverkning som jag själv lagt märke till är att jag numera pratar innan jag tänker. Jag har ärligt talat ingen kontroll över vad käften säger och det stör mig något otroligt! Jag pratar och pratar utan att reagera på vad det är som jag säger, flera timmar senare hinner hjärnan ikapp och då ångrar jag det jag sagt. Men ord har en tendens att vara svåra att ta tillbaka, skadan är skedd och hur mycket jag än ångrar det jag sagt så är det försent. Dessa problem hade jag aldrig innan medicinen, eftersom jag alltid tänkte innan jag pratade och aldrig sa något utan att vara säker på att det jag sa stämde…  Med andra ord så tänkte jag mycket men sa lite, nu är det omvänt. Jag tänker lite men pratar mycket.

Skickade ut ett mess till mina närmaste vänner för att få veta mer om mina nya negativa sidor och fick ärliga svar tillbaka. Överraskad över svaren blev jag inte, eftersom jag anat dem men försökt ignorera tecknen.

Sedan tabletterna blev en del av mitt liv så har min personlighet ändrats till det negativa.

Jag har blivit råare i mitt språk, vräker ur mig elaka och sårande kommentarer och blivit mer nonchalant mot min omgivning.

I stället för att hela tiden fundera på hur folk uppfattar mig, så har det blivit tvärt om. Jag skiter fullständigt i vad folk tycker och tänker. Mitt ständigt dåliga samvete som jag haft så länge jag kan minnas är puts borta och jag bryr mig inte längre.

I stället för att vara en stund för tidig så är det inte ovanligt att jag numera kommer sent till ett möte, om jag överhuvudtaget bryr mig om att komma alls.

”Saknar ni mig på lunchen? Vad sorgligt för er då, men jag kände inte för att träffa er just i dag”.  Jag har slutat att respektera mina vänner och tar förgivet att de alltid kommer att finnas där. Jag måste skärpa mig om jag inte ska förlora dem och risken är stor för det om jag inte börjar tänka på hur jag agerar.

Jag är hellre den lilla gråa mus som jag var innan pillrens tid. Den som aldrig sa emot, alltid ställde upp och stundtals (ganska ofta) blev utnyttjad för att ordet ”nej” inte existerade. Jag blev alltför ofta sårad av mina vänner eftersom jag var för snäll för mitt eget bästa. Den person som jag blivit är någon som står så långt från den verkliga Helena som det troligen går att komma eftersom inget av det gamla finns kvar.

Jag har blivit en person som jag själv inte skulle vilja umgås med.

Alla missförstånd den senaste tiden är mitt eget fel ärligt talat. Min käft säger saker som jag inte är medveten om att jag säger och mycket av det som jag säger går att tolka på olika sätt, vilket mina vänner gjort och då har det blivit som det blivit.

Jag har bara mig själv att skylla!

Härmed vill jag alltså be om förlåtelse för allt som jag vräkt ur mig utan att tänka på följderna av mitt handlande. Jag har varit elak, negativ och stundtals haft en personlighets klyvning som fått mina vänner att fundera över om jag även lider av schizofreni… En hemsk tanke, men med tanke på att jag stundtals inte har en aning om vad jag säger, gör eller ens är riktigt närvarande så kanske det är mer än bara ADD som jag lider av.

Ska hur som helst ta ett snack med min läkare. 

Och där kom muren nedfarande med full fart och plattade till mig totalt! 

Jag fattar inte att jag hela tiden tabbar mig, att jag aldrig kan hålla käften och att jag aldrig lär mig.

Det var ett skämt och det var meningen att vara ett skämt men tyvärr så uppfattades det som allvar, spreds vidare, blev sårande ord och som tillslut hamnade hos mig igen.  

Önskar jag kunde spola tillbaka bandet och börja om.

Göra alla missförstånd och misstag ogjorda.