Jag gör hela tiden saker som jag inte kan göra. 

Det är därför jag kan göra dem. 

                                                /PabloPicasso

***************************************

Planen var från början att åka ut till Väddö med moster och kusinerna, men efter de senaste dagarnas humör och irritation så valde jag att ta bussen istället. 

Jag var inte riktigt på julhumör om man säger så.

I sällskap av "Egbert" som skulle med samma buss halvvägs, så hade jag en vän med som skulle hålla i mig om jag  under bussfärden beslöt mig för att hoppa över årets jul, kliva av fler hållplatser fel och med vilja fira julen i en snödriva istället för hemma hos familjen.  

40 minuter innan bussen skulle gå från stationen lämnade jag lyan och en sovande katt. Hamnade i busskuren och funderade efter ett tag på om jag verkligen hamnat på rätt plats på rätt tid. inte en människa i synhåll och bara en kvart kvar innan bussen skulle gå... om jag läst tabellen rätt det vill säga. De övriga högtider då jag åkt buss har den varit knökfull och extra bussar fått sättas in, men just denna dag så var jag ensam.  

När bussen väl kom så fanns det dock passagerare att fylla en buss, men ingen "Egbert". När bussen stängde dörrarna såg jag en smått förvirrad och stressad "Egbert" närma sig. Dock något sen och lätt förvirrad valde jag att vinka åt henne genom fönstret, när bussen åkte förbi henne. Resan jag skulle få sällskap på blev i eget sällskap. Ingen bok, inget kollegieblock och en mobil med musik som räckte halvvägs...  

Trots att jag saknade humöret och julstämningen, så försökte jag få smilbanden på plats innan jag klev in genom dörren.
Jag gjorde mitt bästa för att ha trevligt, pratade, log och även skrattade men det enda jag egentligen ville var att komma hem till ensamheten...

Komma hem till lugnet och de egna tankarna.

Maten var god och som alltid ett överflöd av rätter, så det blev lite rester med hem till lyan.

Även sällskapet var trevligt. Som nästan varje jul hemma hos mamma så väljer syrran med familj att utebli, då resan från Stockholm upp till Väddö är för lång. Men moster var på plats och även kusinerna var på plats som alltid och även alla mina fyra bröder kom kvällen innan. För första gången på evigheter hade även pappa övertalats att lämna Stockholm och fira julen ute på ett snötäckt Väddö.

Efter den vanliga julmiddagen så blev det paketöppning, något tidigare än vanligt eftersom kusinerna skulle tillbaka till stan redan samma kväll.  

Jag fick en mängd saker och inget som jag var besviken med och bara det är ett kors i taket. Cigg, en bok jag önskat läsa länge, ett brödskrin, handdukar, kattmat till Zasso, en fin burk med smaksatt flingsalt, pengar, en film och den obligatoriska klappen från syrran, ett inramat kort på "mosters favoritråtta".

På det stora hela var dagen bättre än förväntat. Bakom en soffa hittade jag ett gäng av kasserade målningar som jag slängt i flytten men som mamma räddade, med mål att någon gång rama in dem. Erika gillade en av dessa och bad att få den, så nu håller jag på att slutföra den, något som jag inte gjort innan jag den hamnade bakom soffan. Men vill hon ha den, så gör jag självklart klart den.

Pappa levde upp under julaftonen och trots en ofrivillig dövhet (lock för öronen) så trivdes han och "lyssnade" till tjattret runt omkring!     

Katten sitter i garderoben, själv sitter jag på golvet nära stearinljusen i hopp om att få upp värmen i kroppen. Vet inte varför jag fryser som ett klippt får i vinterstorm, men så har det varit hela dagen och ändå så är det bara nära -5 grader utanför rutan.

Hur gradantalet är inne vill jag inte ens veta, ärligt talat.  Troligen högre än det jag är van vid men lägre än vad jag för stunden hoppas.  

Kanske dags att stänga av "Rambo III", vira in sig i täcket och  sova. 

Hoppas ni haft en trevlig jul allesammans!! 

Hoppas morgondagen blir bättre. Troligen inte, men jag har fått nog av dagen, så nu lägger jag ner tisdagen. 

Ska kasta mig på soffan med katten och slösa bort ett par timmar på 3:ans film.

Ha det gott! 

Minns du när du senast var riktigt glad och sjöd av lycka och livsglädje?? Kanske är du det just nu.  Ett leende som når öronsnibbarna och glitter i ögonen.

Jag kan knappt minnas när jag senast kände riktig glädje. Det är inte så att jag går runt med trumpen min och hat i skallen, men riktig glädje minns jag knappt vad det är.

Kanske är det när jag i juli när jag fick veta att lyan var min och att jag skulle lämna Nordrona och studentlägenheten som jag egentligen inte hade någon rätt att ha eftersom jag inte studerade. Med det nya kontraktet försvann oron över att kanske bli bostadslös. En månad då jag  kunde sluta oroa mig för att vilken dag som helst bli utkastad för att en berättigad student behövde min lägenhet bättre.

En ny lägenhet med lägre hyra, större yta och bättre standard.

Den riktiga glädjen varade någon månad men sedan dalade det. Efter att slutat blanda mina två mediciner (som inte funkade ihop och vars biverkningar gjorde att jag höll på att förlora mina vänner), så har det bara blivit värre. Jag försöker vara på topp, visa glädje över att ha en kul och trevlig praktikplats, men det är svårt att le när jag inte har något att le för. I vissa stunder glömmer jag bort alla mina problem och kan skratta, men så fort skrattet tagit slut så känns det åter tomt och svart. 

Funderar på att börja med mina piller igen, så jag kan gå runt som avtrubbad och skita i vad som händer runt mig. Ta dagen som den kommer och strunt i om jag sviker folk och vänner runt mig. Jag vill bara slippa känna känslor! 

att skrika ut till världen hur dåligt man verkligen mår. Men jag måste få ur mig känslan och få nedskrivet de alternativ jag har för att försöka överleva.    

På något sätt känns det som om botten är nådd, eller kanske inte riktigt. Jag har ett par centimeter kvar innan jag landar, eftersom jag fortfarande lever.

Den riktiga botten når man nog när beslutet verkligen är taget och det inte finns något eller någon som kan räddar en.

När rakbladet ligger framför en på bordet och tycks skrika efter att bli använt. 

Jag är inte riktigt där ännu. Rakbladet ligger fortfarande på en säker plats och jag funderar fortfarande över de lösningar som finns för att överleva dagen. 

Jag har vänner och släkt som håller mig kvar, men vad händer när mina tankar på dem inte längre finns, när jag slutat bry mig?
Vad händer när "rösten i huvudet" blir högre och överröstar rocken på radion?

Vad händer när ens svartaste tankar får fäste och vetskapen om att det är bättre för en själv och för alla omkring att jag sluta existera? Vad händer då? 

Vad har jag gett världen? Vem är jag?

Jag är ingen eller snarare jag är problemet som alla oroar sig över. 

Jag skrev i ett tidigare inlägg att jag inte har råd att leva. Sanningen är den att jag knappt har råd att överleva.

Hela min värld tynger som stenar på mina axlar och jag vet inte hur jag ska bli av med tyngden För varje dag blir stenarna allt tyngre och jag sjunker.

Funderar ofta på vad som jag kunnat göra annorlunda för att ha sluppit hamna där jag är och sanningen är att jag inte vet. Jag hittar inget svar på den frågan.

Ödet ville att jag skulle vara på denna plats och det som inte dödar härdar, som det så fint heter...  

Men vad hade hänt om sanningen om min mobbing uppdagats tidigare och om jag fått byta skola innan jag förlorat tron på livet?
Vad hade hänt om en utredning påbörjats redan i grundskolan och jag fått diagnosen ADD redan innan jag gett upp skolan totalt?

Vad hade hänt om jag sluppit bli mobbad och således kunnat gå i skolan utan en massa frånvaro? Vad hade hänt om alla visste att det är ADD jag led av och inte lathet eller ointresse som gjorde att jag inte ansträngde mig på de lektioner som jag faktiskt gick på?

Kanske hade jag om inte ödet fanns, varit en lyckligare människa med bra betyg med avslutade kurser och skolor bakom mig. Kanske  hade jag haft ett jobb som gav en bra lön och pengar kvar varje månad till räkningarna.

Istället för att nu sitta i en lägenhet som soc betalar med en 50% sjukskrivning på halsen för att jag gick in i väggen under en utbildning som alla andra klarade utom idioten Helena. Trots att jag inte är klar med den kursen och inte har en enda riktig utbildning i ryggen så vill csn ha sina pengar och det är det som ställer till problemet.

Jag vill självklart betala min skuld och mina studielån och bad csn om en sänkning men det beviljades inte, trots flera samtal med dem och inskickade bevis på min ekonomi!  Csn vill ha 5000 kronor av mig varje månad och eftersom soc inte betalar skulder så är jag långt efter med den räkningen.

För hur ska jag kunna betala en räkning på 5000 kronor i månaden när jag inte ens får den summan att leva på genom att gå på socialbidrag?

Jag måste ut i arbetslivet! Jag måste ut och tjäna pengar!!! Jag har tre månader kvar på min arbetspraktik och en läkare som säger att inte är tillräckligt frisk för arbetslivet och inte klarar av att jobba ens 50%. Men jag har räkningar som säger att jag måste jobba heltid och inte har ekonomi för att vara sjukskriven. Min hjärna säger att jag inte är frisk nog att komma ut i verkligheten att jag måste ha dessa månader på mig för att bli redo, men Kronofogden knackar på dörren och jag kommer inte på annan lösning som håller dem borta än att betala med pengar som jag inte har...

Jag måste ut i arbetslivet men har varnats för att om jag blir friskförklarad för tidigt så är risken mycket stor att jag åter kommer att knäcka mig själv och åter bli sjukskriven. Jag kommer att hamna på psyk med massa samtal och en 100% sjukskrivning. Jag kommer att få börja om från början och vägen tillbaka kommer åter att bli lång och svår. Men vad har jag för alternativ? Jag har inget annat val eftersom jag inte har rika vänner eller släktingar som kan ställa upp och låna mig den summa som jag behöver för att klara av att slippa oron och den farliga stressen som håller mig vaken om nätterna, oförmögen att slappna av. 

Hur f*n ska jag göra???  Det är dagens stora problem!  

Sälja saker på tradera eller blocket är ett sätt att få in pengar på kontot, men allt som hamnar på kontot är inkomster enligt soc och det dras från bidraget nästa månad. Ta ett snabblån med en svinigt hög ränta för att betala alla skulder är ett annat val jag funderar över, men som sagt allt som hamnar på kontot är inkomster enligt soc...

Så tar jag ett SMS lån på 10 000 och betalar allt som jag ligger efter med för att komma ikapp och stillar min hjärnstress ett par veckor, veckor som jag kan tillbringa med det viktigaste just för stunden, att bli stressfri och ta hand om mig själv så jag snabbare kommer ut på banan. Men det alternativet funkar inte eftersom jag inget då får från soc de närmaste månaderna och då är jag inte bara fattigare och med ett stort lån att betala utan även bostadslös, arbetslös och med en hjärna som stressar farligt nära punkten för utbrändhet. 

Så hur jag än gör så kommer det att gå åt helvete och denna jul hade jag kunnat vara utan helt!!

Finns det något härligare än när man vaknar en morgon och världen är tyst??

Redan innan man dragit upp rullgardinen så vet man att naturen utanför har förändrats och allt det solkigt gråa ligger dolt.

Jag älskar vintern  när varje steg knarrar under skorna och skönheten som efter en tid av grått och tråkigt plötsligt dykt upp.

Oplogade vägar och orörd snö...