TALLUGGLAN

Alla inlägg under december 2009

Av helena - 20 december 2009 15:52

Trots att inget verkar gå som jag vill och planerat (även kanske helt klart tagit för givet) så hoppas jag att kommande vecka kommer att bli bättre. 

Sista jobbdagen innan en efterlängtad julledighet är i morgon. Ett par plåtar moccarutor ska göras och sedan ska hela köket gås igenom och städas. Därefter ska jag knata hem och städa hela lyan. För stunden känns det som jag bor i en enorm kattleksak! Överallt ligger det bollar, kulor, papperstussar och små fjäderprydda saker som jagas på nätterna. Som om det inte vore nog med leksaker överallt så kan jag erkänna att även jag strött saker omkring mig och som jag nu ska försöka placera på rätt plats så jag kan plocka fram dammsugaren och städa inför julen. 


I vanliga fall brukar jag vid denna tid på året vara både stressad och uppe i varv, i försök att fixa de sista klapparna och runt mig brukar det finnas omslagspapper och tejp i överflöd. Även material till mina obligatoriska juletiketter brukar ligga strött överallt och paniken över att av misstag råka glömma någon släkting är stor.

 I år ser det annorlunda ut då jag inte köpt en enda klapp och inte tänker göra det heller. Julpappret samlar damm i skåpet, tejprullen ligger i lådan och katten slipper jaga röda glittriga plastband över golvet. 

Utanför faller stora flingor ner och jag känner verkligen ingen lust att gå ut i kväll. I fönstret glittrar adventstaken, i soffan sover katten och den enda julmusiken som hörs är colareklamen på teven.     

Anledningen till min utgång är en tradition som jag fastnat i. Varje 20:e december träffas ett glatt gäng nere på "pubhörnet" i stan för en kväll i julens tecken. Julsånger ekar i lokalen och alla sprudlar av julglädje. I år blir det 3:e gången jag är med och jag har sett fram mot kvällen, men nu velar jag om jag verkligen ska gå. 

Karin som drog in mig i traditionen har hoppat av och det fick jag veta för någon timme sedan, när jag frågade om lift. Anledningen till hennes avhopp vet jag inte och ärligt talat så kom det plötsligt och utan förvarning. Även Lotta som brukar gå har även hon fått ändrade planer och måste vara hemma med barnen. Så om de två som jag känner bäst inte går så känns det underligt att gå dit ensam. Bara tanken att gå in genom dörren till massan av folk som tar upp varenda centimeter av lokalen, gör inte att jag ser fram mot det med glädje direkt.

Ska jag trotsa snön och min egen fobi och ha en kul kväll med julsångsfavoriter eller stanna hemma i lyan, nerborrad i soffan med en bra bok, katten på bröstet och troligen ångra att jag inte gick??

Har någon timme på mig att fundera. Hur som helst så måste jag ut och köpa cigg. 


Något som jag ser fram mot är tisdagen! Dels för att jag då ska ha fått in pengar på kontot, men främst för att jag ska unna mig årets sista sallad med "gänget" (eller delar av det i alla fall) och därefter sitta barnvakt en timme. Efter barnvaktandet ska jag ut med moster och handla julmat. Men framför allt så är det eftermiddagen som jag längtar till och ytterligare en tradition. Julgodis tillverkning och härliga filmer tillsammans med den käre "Egbert". En tradition som sträcker sig sedan året på Väddöfolkhögskola då vi var de enda som var kvar på skolan under jullovet. Ett lov som var tyst, stilla och oskottat, med ett nyår som är det trevligaste som jag upplevt och med aktiviteter som passade mig perfekt  :D

Men på tisdag kommer köket att dofta av sött godis och skratten kommer garanterat att ljuda i lägenheten.



Av helena - 20 december 2009 00:00

  

Av helena - 18 december 2009 11:56

Helvetet med att gå på social bidrag är att jag aldrig kan unna mig något extra! Allt som jag önskar köpa för att förgylla mitt liv, gör ett hål i plånboken och jag blir lidande bara för att jag vill må bättre.

Jag försöker med en billig peng göra det så trivsamt som jag kan i min direkta närmiljö (bör läsas LYAN    ) Istället för att köpa svindyra gardiner så köper jag ett billigt tyg på rean och syr mina gardiner efter mönster som bara min hjärna kan komma på. Istället för att köpa svindyra byxor, så syr jag mina egna byxor av det tyg som blir över från gardinsömnaden. Har haft många udda byxor genom åren, men det är kul att väcka uppmärksamhet genom att vara... Udda.

Men allt jag gör för att må lite bättre kostar och det är pengar som inte finns som jag använder. även om vi inte snackar stora summor, så är det ören som egentligen skulle ha gått till annat. Den lilla summa som är avsatt till "lek och fritid" existaera inte för mig. Visst fritid har jag i överflöd eftersom jag bara arbetstränar 30%, men eftersom jag är rökare så hamnar min fritidspeng på det. Att jag är rökare är självklart ett stort minus och inget som jag är stolt över att erkänna att jag är, men allt har sin tid att sluta med och jag måste ersätta den "hobbyn" med något annat att sysselsätta händerna med.

Det är som med kakor och godis som jag sedan en månad är fri ifrån. Istället för chipset så är det bananer och klementiner som gäller, men att ersätta ciggen med annat kräver lite mer. Jag är rökare med det är något som soc inte bortser från och en hobby som jag får stå för själv (vilket är en självklarhet! Mitt beroende mitt ansvar). Men att själv stå för ciggen gör att jag måste plocka bort annat. viktigare saker som är självklara för de flesta. schampo som frisörskan rekommenderat och som passar mitt hår är något som jag hoppar. Istället måste jag köpa billigt schampo som passar min plånbok men inte mitt hår. Vilket leder till att jag har ett hår som stundtals ser ut som använt svinto, men att gå till frissan och klippa  bort det slitna och de kluvna topparna är något som jag unnar mig max en gång om året. Istället sätter jag upp lockarna med gummiband och hoppas jag springer på någon bekant som kan erbjuda sig att leka frissa och vill ha mig som övningsprojekt. 

Det finns mycket som jag önskar köpa men som min ekonomi sätter stopp för. Oftast hamnar jag på reor eller rödakorsgården och letar efter saker som jag behöver och som jag i vissa fall köper för att det finns potential att göra om sakerna så det blir som jag vill och som duger till den dag jag har ett riktigt lönekuvert i min hand.

Fyndade förra månaden ett bäddsett för 50 kronor. Lakan, påslakan och ett örngott. Begagnat var det i och för sig, men helt och nytvättat och duger till min säng. Istället för att köpa lakan som jag behöver massvis av för ca 70 kronor och uppåt (för ett sablans lakan som garanterat max kommer att överleva ett år i fräscht skick!!) så hittade jag ett helt bäddsätt för mindre än vad ett lakan kostar. 


De möbler som jag hade med mig när jag flyttade till lya nr 2(den nuvarande lyan med andra ord) var 12 hopfällbara stolar av stål, en Emma fåtölj, en golvlampa av rispapper (allt tack vare brorsans hyresvärd som skulle slänga skiten, men som frågade hamstern Helena om jag var intresserad) Ett matbord +tre stolar och ett skrivbord (bror nummer två flyttade och ville bli av med en del saker) och en tv bänk som jag köpt på Ikea för många år sedan...  

Ansökte på soc om en soffa men nekades eftersom det inte var en nödvändig möbel (mina äldre släktingar som tilldelades varsin filt att sitta på framför teven höll nog inte riktigt med).   


Något annat som jag själv fixat och som nu straffar sig genom att jag är totalt pank är min soffa! 

I samband med flytten blev jag erbjuden äldsta brorsans soffa, som annars skulle hamnat på tippen eftersom han flyttade till annat landskap och bara kunde få med sig lite kläder och annat smått. Medan flytthjälpen var skeptisk till möbeln och dess skick, var jag överlycklig över att få en fullt fungerande soffa, gratis!! Dessutom fick jag ett soffbord som kunde varit fräschare och...högre (katten slår i huvudet när han går under bordet) men det duger tills vidare.  

Från början var det troligen en stor svart och mjuk soffa med cirka fem centimeter höga ben.  När jag ärvde den hade färgen bleknat betydligt och jag väljer att kalla nyansen smutssvart med odiskreta fläckar.

Stor är den visserligen fortfarande och mjukheten beror troligen på flera års flitigt användande än på varumärket och eftersom ett och annat ben under den saknas så gungar den ganska ordentligt vid i och ur stigande. Att resa sig från soffan är inte heller alltid det lättaste, den är så mjuk att man sätter sig i soffan så sitter man tills man antingen får draghjälp upp från den eller tills man själv RULLAR ur den.

Att det dessutom är en soffa med sektioner som gör att den kan förvandlas till olika soffkombinationer gör att det mellan varje sektion varje kväll ligger X-antal kattleksaker och ibland även en Maxekropp. Den delar med andra ord på sig när man sitter i soffan... Men jag ser det positiva i soffan och brukar irriterat muttra för mig själv att jag i alla fall har en soffa i vardagsrummet!!

I ett ryck att göra det bästa av situationen och slippa leta leksaker varje kväll så bestämde jag mig för att pyssla lite. 

I stället för att ersätta de förlorade benen så plockade jag fram sågen och sågade av de som fanns kvar. Resultatet blev en soffa som inte längre delar sig och dessutom kan inga kattleksaker rulla in under soffan. Men katten fortsatte dock att stoppa ner saker mellan soffdelarna så för att förhindra det samt dölja alla fläckar som jag är oskyldig till så köpte jag fyra fleeceplädar att drapera soffan med. Plädarna var billigare än lakan och dessutom värmer de bättre. (Har blivit vidrigt frusen sedan jag flyttade in i lyan!)  En klar förbättring av soffan om jag får säga det själv. Men vita plädar blev lite i vitaste laget så i november hittade jag två stora härliga kuddar 50x90 cm som jag köpte för att ha i soffan och till dessa även två blåa örngott.

Allt som allt kostade förvandlingen 250 kronor då kuddarna var på erbjudande och plädarna kostade 15 kronor styck.


250 kronor för att förvandla en soffa av grovsopskvalitet är inte mycket, men med tanke på att det inte är inräknat i budgeten från Soc så kommer pengarna från mitt klädbidrag eller annat skojigt konto.

Att köpa ett par riktiga vinterskor tar flera månader att spara ihop till, så mina jympaskor får duga även i år när snön ligger djup. 

Mina bästa stunder är när gänget träffas och käkar lunch. att bara vara med som sällskap utan att äta är något som gör att jag känner mig utanför. Att se deras härliga sallader framför sig på bordet och veta att om jag beställer en sallad så finns det inte pengar i slutet av månaden, eftersom allt är så snålt tilltaget att jag exakt får så jag överlever. 

Så ofta blir det att jag hoppar lunch med vännerna för jag har inte råd att ha trevligt ett par timmar. Har inte råd att träffa dem, även om deras sällskap får mig att skratta och njuta av livet så finns det inte ekonomi till det. 

Det jag köper köper jag för att få en gnutta livskvalitet.

Jag fick ingen soffa från soc, istället fixade jag den jag ärvde. Jag fryser om kvällarna, men har inte råd att köpa stickade kläder som värmer så istället tänder jag värmeljus för mysighetsfaktorn och värmen, men det är ytterligare en sak som jag inte har råd med... 


Mina möbler som nu är bosatta i lyan är i olika färger, olika åldrar, olika skick och inget passar ihop... Mycket av dessa är hittegods, loppisfynd eller köpta av bekanta till kompispris. Men de duger tills vidare och fyller sin funktion.
I vår (om ekonomin tillåter) ska jag köpa färg och en pensel och bättra på de mest missanpassade möblerna för att flyta in bättre i möblemanget. 


Ett vidrigt långt inlägg bara för att berätta att jag för stunden mår skit och är totalt pank!! 


I dag räknade jag med att få pengar från försäkringskassan eftersom jag praktiserar. Men utbetalningen sker inte förrän den 23/12 eftersom de inte fick mina papper förrän den 9:e (jag postade dessa den 3:e så ett stort TACK till POSTEN måste jag sända!!). Jag pratade med soc, men eftersom läkarintyget inte är påskrivet ännu så kan jag inte lämna in ansökan och får således inte pengar förrän tidigast 23/12.

Min förvandling av soffan samt nya sängkläder till sängen gör att jag nu sitter med minus på kontot och en mage som kurrar av hunger och en hjärna som snurrar pga näringsbrist. Jag har inget i skåpen kvar att gnaga på och inte en enda släkting som vill eller kan låna mig pengar tills den 23:e

Jag gör mitt bästa för att med små medel göra så jag mår bra, men det enda jag tjänar på det är mindre pengar i plånboken och ett psyke som blir allt sämre av för mycket funderingar på hur tusan jag ska klara mig tills den 23:e. 


Jag vill verkligen inte gå på sochjälp, men för stunden är det mitt enda alternativ!

Jag drömmer om dagen då jag är så pass frisk att jag orkar ha ett riktigt jobb och tjäna riktiga pengar, men med en sjukskrivning och en hjärna som är paj funkar det inte att jobba för stunden. 

Jag klarar inte av att jobba och har inte råd att vara sjuk.


Gud vad jag älskar att vara människa!!!


P.S Om någon orkat läsa hela inlägget så tar jag emot förslag och ideér på vad göra för att överleva. D.S  


Av helena - 17 december 2009 20:41

Efter en vecka som till stor del gått i den icke kryas tecken, är jag nu åter på benen.  

Redan förra helgen kände jag att hjärnan inte riktigt var som den brukade (hur min hjärna brukar vara går alltid att diskutera, men riktigt frisk har den väll aldrig riktigt varit , men nu märkte även jag störningarna på den   )  


Hursomhelst så fick jag attacker av smärta som for som blixtar innanför pannbenet, så i måndags tillbringade jag hela dagen i sängen, i försök att få blixtarna att försvinna.

I tisdags var jag trots blixtarna tvungen att trots snöyran och knata ner till AF. Min handläggare där ville ha in min underskrift, så att jag är försäkrad på praktikplatsen.

I onsdags tog jag det bara lugnt i lyan och stirrade på flingornas färd mot marken. Och i dag gick jag till praktiken som planerat.  

Med närmare sju minus utanför dörren, flingor som föll och en vind som fick flingorna att falla mer vågrätt än lodrätt trotsade jag vädrets makter och knatade till arbetet. Från dörr till dörr tog det ca halvtimmen och jag var som en liten lila isbit när jag väl var inne i värmen igen och den varma koppen kaffe var underbart god att kasta i sig.  


Vad har mer hänt under veckan? 

Jag har insett att min katt inte är riktigt kattnormal och verkar bli mer och mer underlig för var dag som går.

Jag har även suttit och knåpat ihop och skickat in en ansökan. En fundering jag haft länge och som jag nu äntligen grabbat tag i och gått vidare med. Eftersom jag inte tror på att drömmer förverkligas om jag säger dem högt, så är jag den enda som vet om vad ansökan gäller och så kommer det att förbli.

Om jag blir antagen kommer jag av glädje att skrika ut det till resten av världen, men om jag får tillbaka ett nekande besked, så kan jag glädjas åt att ingen vet om drömmen och därmed kunna gå vidare med livet som om inget hänt :)   

Av helena - 8 december 2009 16:47

Är lite trött på folk som med ett skratt kommenterar stavning och särskrivning eller snarare bristen på stavning! 


Jag har dyslexi, jag VET att jag har skrivsvårigheter och att hela tiden få höra skratten är jobbigt.

Jag vet att jag inte skriver ordentligt men jag gör mitt bästa och att hela jäkla tiden få berättat för mig hur jag skulle stavat meningen istället för att kommenterat innebörden av det jag skrivit, gör mig inte bara irriterad utan även sårad. 

Det är en sak om jag skrivit något totalt obegripligt och inte en människa fattar vad det står, men att folk nära mig gör något kul av min särskrivning inför öppen ridå, är något som jag inte roas av.


För bara ett par år sedan skämdes jag så  mycket över min dyslexi och att jag inte ens vågade visa upp något som jag skrivit för hand, eftersom det fanns fel som alla andra såg och med glädje kommenterade och skrattade åt.

Att ha skrivit en vemodig text som inför mina egna öron förvandlades till något humoristisk gjorde att jag under en tid vägrade skriva. 

Jag älskar att skriva, men rädslan över att få höra roade skratt, gör att jag undviker att skriva.


Rättstavnings program underlättar enormt när jag skriver, men inte ens det har alla ord. Mycket av det som jag tror är rätt är fel och jag förstår ofta inte vad det roliga i texten finns eftersom det inte finns något kul som får smilbanden att rycka.


Jag gör mitt bästa! Men att höra skratten underlättar inte.

"Viska" felen till mig så jag kan få en chans att rätta dem, men skrik inte ut dem så andra av nyfikenhet kommer och kollar felen bara för att de vill roas en stund. 

 



Av helena - 6 december 2009 18:51

Jag vet inte! 

Jag vet inte riktigt vad jag tycker eller känner.

På ett sätt så känns det skönt, men samtidigt så är det som om jag missat något.

Jag vill men samtidigt så vill jag inte alls och det är det som är problemet.

Om jag själv inte vet vad jag vill hur ska då andra kunna göra så att det funkar för mig och göra så jag får ut det mesta av tiden? 


Är förvirrad som attans och tack vare att helgen varit full av sysselsättningar så har jag inte haft tid för grubblerier, även om det troligen är just grubblet som jag behöver för att kunna gå vidare... 

Av helena - 5 december 2009 22:15

Dagen innehöll nervositet, stress och duggregn, men slutade ändå med ett leende och en totalt utmattad kropp :) 


En hel sal av finklädda människor som alla är på festhumör. Alla hade sin bästa kläder på sig (utom vissa som helt bröt mot etiketten och klädde sig i fulkläderna) men förutom dessa så syntes vackra kjolar och mörka kavajer överallt.

Lokalen är ABF i Norrtälje och vi samlades för julfest, med allt vad det innebar. Men framför allt så var det dansen som jag sett fram mot med både glädje och bävan. Nu var det upp till bevis att vi som gått danskursen verkligen lärt oss något. 

Även om vissa turer inte blev som jag planerat (som vanligt) och jag plötsligt fann mig själv ensam och min partner någon helt annanstans (oftast på platsen där vi skulle vara) så var det kul att dansa med främlingar, folk som jag aldrig träffat och som hade udda saker för sig på golvet. 

kvällen var med andra ord fylld av nya erfarenheter, många skratt, god julmat, trevliga samtal och kanonbra underhållning! En  härlig kväll med andra ord!


Squaredance kursen är avslutad för terminen och nästa gång jag "svingar mina lurviga" är på intensivkursen den 10 januari nästa år. 

Veckorna har verkligen gått fort och det har varit hur kul som helst!
Visst har jag många måndagar fått övertala mig själv att gå till lokalen, då humöret inte varit på topp och jag helst velat stanna inne i värmen och kura ner mig i soffan.

Men så fort jag varit på plats har timmarna flugit fram och känslan att jag gjort något kul som dessutom gett bra motion är stor.

Självklart finns det vissa som jag önskat att jag sluppit på kursen, men det är bara försöka ignorera dessa idioter och se det positiva i alla andra i stället.  

 

 

 

KATEGORIER

SENASTE INLÄGGEN

Senaste kommentarerna


 

Instagram

Tidigare inlägg

      

 

Vem är jag?

Länken nedan leder till den LÅNGA presentationen...

Skapa flashcards