Planen var att gå en massa ärenden på stan. Viktiga ting som jag varit för sjuk för att kunna göra.

Så trots att jag fortfarande hostar något så gick det inte längre att skjuta upp dessa saker. ´

Fick ett brev från läkaren som jag inte fick ut mycket nyttigt av och ju mer jag läste dessto virrigare verkar det. Dels så innehåller det en sjukskrivning på 50% men även orden att jag ska söka jobb samt att jag inte är redo för arbetsmarknaden...

Lite förvirrande med andra ord så en av dagens ärenden var att finna ut vad det är som verkligen gäller.

Men först blev det ett besök på arbetsförmedlingen för att uppfylla socialens krav så gick jag dit för att kolla lediga jobb att söka.

Som jag trodde så fanns det inte ett enda av intresse. Eller av intresse fanns det ju en massa men inte  ett enda som jag har utbildning för, eller som jag bor i rätt land för...  

Sedan knatade jag vidare till försäkringskassan. skickade in lite saker och bad dem leta efter mina försvunna pengar. Lönen jag fick i går var inte något att hänga i julgranen eller ens något att betala räkningar för, så jag är åter fattigare än en råtta.

Därefter ilade  jag vidare till läkarmotagningen för att stämpla högkostnadsskyddet. 200 kronor kvar till gränsen (jippie!!)

Medan jag var där inne så började det regna över Norrtälje.

Stora droppar faller och gör vädret än otrevligare för en sjukling som mig.

Biblioteket är stängt i cirka en månad för renovering så jag måste hitta andra sätt att finna dator.

Just för stunden har jag sökt skydd på Café Kulan, som är ett internetcafé.

Kaffe, dator och skydd för regnet. Tre flugor på smällen :)

I morgon ska jag återgå till jobbet. Har tröttnat på att vara hemma, ändå är det ganska "läskigt" att återvända. Inte för att personalen är farlig eller något, men det är ett stort ansvar att ha varit sjuk och sedan återvända till en plats där sjukdom är förbjuden.

Jag tror inte att jag kan bli friskare, då jag har en förkylning med hosta som vanligen vid mina förkylningar brukar hålla i sig under flera månader.  Så om jag skulle vara hemma pågrund av hostan så skulle jag väll aldrig återvände till praktiken, samtidigt är jag rädd att jag återvänder för tidigt. Tänk om en hostning vid fel tillfälle gör att personalen blir sängliggande...

Med fem minuter kvar på datortiden ska jag nu kolla mailen och sedan återgå till min stökiga lya.

En liten fågel viskade i mitt öra att jag på onsdag kommer att få lite reklam för min blogg... 

Varken en fågel eller viskande stämmer med verkligheten utan det var en telefon och min kära "Sis" som kvittrande avslöjade det :)

Hursomhelst så tolkade jag det som att hennes klass fått i uppgift att redovisa vissa bloggar de följde och "Sis" valde Tallugglan som sitt projekt.

Jag niger, bockar och bugar för det samtidigt som jag inte kan låta bli att fundera över varför just jag fick den stora äran att hamna i rampljuset.

Inte för att jag klagar över att få uppmärksamhet men det gör ju att jag blir extra nervös!

även om jag tvivlar på att "Sis" säger något elakt om min blogg, så är jag nervös eftersom jag inte på något sätt kan påverka hennes ord (kanske är possitivt), men samtidigt så känns det som kraven på mig har ökat...

Jag vet!! Förvirringen är stor även hos mig :)

Så istället för att virra runt det ännu mera så avslutar jag med den liten utmaningsom jag hittat.

Sno den gärna till egna bloggen och skicka gärna vidare till andra.  

Vad heter du? 

Helena

 Vad heter din blogg?

Tallugglan

 Varför valde du det bloggnamnet?

det bara blev så. Först hette den "Nattugglan" eftersom jag var vaken på nätterna och skrev. Men eftersom det fanns så många bloggar med det namnet så blev det "Tallugglan" efter att ha upptäckt att det växte en tall utanför mitt fönster...

 Hur länge har du bloggat?

Med nuvarande blogg är jag inne på 3:e året. Men innan "Tallugglan" har jag haft andra bloggar som av olika anledningar har runnit ut i sanden. Mycket för att jag inte vetat vad jag velat blogga om men även för att mitt självförtroende varit lågt. Jag har dyslexi och skämdes över min stavning så mycket att jag inte ens vågade skriva och då är det svårt att ha en blogg :)

 Varför bloggar du?

Jag har alltid gillat att skriva och när jag gick in i väggen under min utbildning kände jag att min hjärna var full av saker som jag var tvungen att få ur mig, därför blev det att jag började blogga. 

Jag lever inget spännande liv som jag önskar dela med världen utan jag skriver snarare för att jag behöver sortera mina tankar på ett vettigt sätt men även en typ av dagbok...  

Jag är sjukskriven och utbränningen gör att mitt minne inte är som tidigare så bloggen är ett sätt att kunna blicka tillbaka och se förändringar i tillfrisknandet.

Men visst finns även behovet av att visa att jag existerar. Och om det är en dag utan besökare på bloggen så känner jag mig bortglömd och blir deppig.

 Vad bloggar du om?

Jag bloggar om det som min hjärna för stunden är fylld av. Trots mina försök att undvika att skriva om alltför mörka tankar och känslor, så dyker de upp oftare än jag önskar. Men innehållet beror mycket på hur jag mår för stunden och vad som händer runt mig. Jag försöker att hålla mig på en humoristisk linje och inte vara alltför negativ i mina texter, vilket inte alltid funkar. 

Jag har fått  diagnosen ADD och försöker klura ut hur min hjärna fungerar.  

Min blogg handlar inte bara om att ta mig tillbaka till livet bortom sjukskrivningen utan mycket om att överleva i en värld som jag ännu inte förstår... Vem är jag och vad är min plats på jorden?

 Vilka läser din blogg?

 Bra fråga :) 

Jag vet att jag har ett par vänner som följer den, men övriga läsare vill inte avslöja sina namn eller lämna kommentarer, så dessa förblir okända. Önskar dock att fler kunde lämna kommentarer så jag vet varför de besökt min sida och om de är återkommande besökare eller bara passerar min på väg till annan blogg.  

 Vilka bloggar följer du och varför?

Jag har vissa nära vänners bloggar som jag försöker att följa och även kommentera. Även om det inte blir kommentarer så ofta så försöker jag hålla mig uppdaterad om vad som händer runt omkring.

Jag följer dem av nyfikenhet :) 

Det är kul att veta vad som händer vänner på andra platser i sverige.

 Kommer du att fortsätta blogga?

Jag kommer att fortsätta blogga så länge som det är kul och som det ger mig något.

Så var det måndag igen och en ny vecka har börjat.

Fortfarande känner jag mig vidrigt ofräsch med en röd näsa som rinner och sandpapper i halsen.

Att jag dessutom fortfarande hostar lungorna ur mig gör inte att förkylningen känns bättre än förra veckan. Det enda som jag vill för stunden är att bli frisk så jag kan komma ut och njuta i vårvädret. Mår inte bra av att sitta inne och uggla!   

I ett par dagar har jag tvingat mig ur soffan, hoppat i vinterkläderna, virat halsduken runt mitt mossiga fejs, knölat ner näsdukarna i fickan och knatat ett par meter över gården till grannporten.

Grannen är på resande fot och´hennes katt har föräldrarfritt under ett par dagar, så för att han inte ska festa alltför mycket har jag lovat att kolla läget.

Förutom lite mat i en skål blir det även lite kelande och pussande med "trollet". Satt igår ett par timmar i soffan med en bok i handen och en dregglande katt i knät som fäller som en mindre ryamatta. När boken var slut knatade jag tillbaka till min lya, kröp ner i soffan och fick nästa katt i knät.

Finns det något mysigare än en katt som spinner?

Den i vanliga fall så lugna ån som flyter genom Norrtälje har förvandlats till en rytande fors som hotar att svämma över.

Denna vecka har bara varit så vidrigt lång och det har känts som den aldrig velat ta slut.

Måndagen var en vanlig dag med arbetsträning och även om förkylningen satt i kroppen så hade den ännu inte brutit ut. På en träff med min PT på NTC och hon jagade ut mig i friska luften. Jag hade förväntat mig ett inomhusmöte med lite snack och liknande, men PT:n hade andra planer som jag inte riktigt hade kläder för. Så det blev en snabb promenad ner till Lommarbadet och dess parkering där jag fick order om att slå henne :) 

Under ca 20 minuter blev det boxning med publik.

Jag fattar inte att alla i hela stan just då var tvungna att gå förbi just den parkeringen. Kände mig lite utsatt och det kändes inte alls bra att stå där nere med enorma handskar på händerna och utsätta henne för min styrka. Eftersom jag räknat med att vara inne så hade jag inga riktiga kläder med mig utan gjorde sålunda den träningen i mina vanliga varma kläder utan att vara ombytt. Tillbaka på gymmet var jag vidrigt svettig och andfådd som attans. Någon dusch blev det därför inte då mina kläder var icke så trevliga att åter hoppa i. Knatade därför hem i svettiga kläder och det blev ganska kallt.

Det blev en lång förklaring till varför min vecka varit lång...

Hela veckan har jag haft en näsa som runnit, huvudvärk av alla fräsningar och en vidrig rethosta som håller mig (och säkert halva huset) vaken om nätterna och som även fått halsen att förvandlas till sandpapper.

Så denna vecka har det inte varit varken arbetsträning eller motionsträning utan istället har jag legat på soffan, kelat med katten och käkat choklad.

Japp! Ni läste rätt! Jag som varit så duktig och inte ätit godis på evigheter föll självklart för allt billigt godis under påsken och har därför även lyckats gå upp stor del av de kilon som jag kämpat med att gå ner. (jippie eller något   )  

Hatar verkligen påsken och alla dess frestelser som lurar i affärerna, det borde vara förbjudet att sälja lösgodis för 3.90 kr/kilot då inte ens jag som inte äter godis kan motstå det priset. Men efter en vecka i soffan så är godiset slut och bara alla jäkla papper som täcker golvet bevisar att de existerat. 

Förkylningen gör att jag inte får träna på gymmet och har blivit ombedd att ta det lugnt med träningen i ytterligare en vecka. Jag är verkligen livrädd för det uppehållet då risken att min "lathet" håller i sig, och träningen uteblir när jag väl åter är välkommen till gymmet.

Hur nästa vecka blir har jag ingen aning om, då jag knappast har tillträde till köket i skicket som jag är i för stunden. Jag känner mig som en vandrande bakterie katastrof och enligt regler ska jag hållas undan från livsmedel...

Lite svårt då min arbetsträning är i ett kök.

Jag vet inte vad som hänt denna vecka.

Det har på något sätt varit svårt att få mungiporna att peka i rätt riktning.

Jag har med andra ord en låg vecka bakom mig så jag hoppas verkligen att nästa vecka kommer att bli bättre. jag vet verkligen inte vad det är som satt igång humörsvängningen denna gång. kanske inget eller så är det allt möjligt som samlats i kroppen och plötsligt kräver att komma ut i frihet. 

Många funderingar har det i allafall varit. Både om min nuvarande situation, om framtiden och om jag verkligen tolkade min läkare rätt eller om det bara är feltolkningar hela vägen.

var läkaren verkligen lika "elak" som jaguppfattade det eller var det bara mitt humör som gör att jag väljer att se henne som en hemsk häxa som släpar domedagen efter sig i ett rep. Jag vet inte... 

Fick även andra besked som jag inte hade hoppats på.  Kollade vad det skulle kosta att fixa min cykel. Det enda problemet med den är att växlarna fryst sönder vilket gör att jag rullar runt med den lättaste växeln. med det i sin tur har tydligen gjort att något i navet pajat. Att fixa det "lilla" problemet kostar ca 700 kronor. Det är inte en stor summa men för mig betyder det att fattiga jag fortsätter att rulla runt på en livsfarlig cykel som i vilken dag som helst helt kommer att ge upp.

När det sker kommer troligen kedjan att hoppa av helt, jag troligen hamna som en padda i diket och forslas vidare till akuten...

Men jag tar en dag i taget och hoppas att cykeln håller tills jag kommer hem.

Fick som sagt piller utskrivet av fru läkare och nu när dessa är hämtade så ska jag sätta igång med knaprandet i morgon.

Förhoppningsvis kommer nästa vecka att bli roligare och bättre med det rätta pillerantalat snurrandes i kroppen.

Bara att hålla alla tummar jag har. 

I morgon blir det ner till Stockholm för att gratta lillskruttan på 7-års dagen.

Var hos läkaren i dag. Åter en ny läkare som hade noll koll på vem jag var och vad jag gjorde där. Jag har verkligen tröttnat på att fnatta runt bland vita rockar och bli mer och mer förvirrad. På dessa tre år har jag haft fem olika läkare som alla sagt olika saker och som har alla svaren på mina frågor… Svaren varierar dock beroende på vilken läkare som jag träffar.

I dag var i alla fall min huvudfråga om jag kunde öka concerta dosen så min hjärna kan börja fungera normalt.

När jag gick ut genom dörren efter 45 minuter hade jag fått i läxa till nästa gång, att fundera över om inte en mer drastiska metoder behövdes… mot min övervikt!!  

Jag pratar en sak och läkaren en helt annan sak.

Kan någon förklara för mig vad min övervikt har med ADD att göra! Jag har varit överviktig hela mitt liv och bara den elaka skolsköterskan i grundskolan hade mage att behandla mig nedlåtande genom att försöka få mig att banta (det är inte henne jag har något emot, bara hennes sätt att hantera saken på).

Nu har jag börjat på gym, gått ner i vikt av egen maskin och plötsligt kommer en massa förslag och råd om att jag kanske borde fundera på magsäcksoperation.

Kan jag inte bara få bli lämnad ifred och testa denna metod innan en massa råd ges till mig?

Inget ont om magsäcksoperationer och jag känner många som gjort dessa och som under året som ska upp på operationsbordet.

Men jag ser operation som en sista utväg att ta till när inget annat fungerat.

Jag är inte där ännu utan har ett par saker kvar att testa innan jag väljer att lägga mig under kniven.

Jag går på gym och jag har ändrat mina matvanor.

Sakta men säkert så går jag ner i vikt och jag gläds åt varje kilo som försvinner från min elefantkropp.

Visst vill jag bli smal NU, men en operation är inget för mig, i alla fall inte för stunden.

 Att det dessutom fanns en liten praktikantläkare under utbildning på besök och denne lilla kotte satt i ett hörn och gjorde inte ett väsen av sig. Han förde inga anteckningar och hade inte en enda fråga som han funderade över. Så antingen visste han redan allt eller så var han såååååå otroligt ointresserad av mig och mina problem att han inte ens orkade bry sig.

Jag har haft läkarstuderande på besök tidigare och dessa har alla suttit med papper och penna i högsta hugg och ställt frågor.

Men denna lilla kotte satt bara i hörnet och stirrade… kan lova att det var ganska irriterande att hela tiden känna sig utstirrad av en mussla.

Hur som helst så var min förvirring än större när jag knatade ut från läkaren än när jag gick in genom dörren.

Detta var min morgon, hur var din??

måste bara testa o se om det verkligen går att blogga via mess :)