Ord

4 juli 2010 00:18

Välskrivet, jag gillar att jagpersonen väljer att störa på precis samma sätt som hon/han själv blir störd, så som nog de allra flesta skulle göra. Åtminstone i Sverige...

HannaT

4 juli 2010 01:23

Situationen känns genuin men prosan behöver slipas lite.
Barnen har, antar jag, återfunnit pianot.

Ett stycke är oklart: "Pianot och techno tillsammans bildar ett nervpåfrestande oljud över området som strax ackompanjeras av ambulansen som speedar förbi med påslagen siren.
Ett ljud som frambringar ilskna skall från en av jyckarna i porten bredvid och så självklart även idag!"

Som läsare upplevde jag skallen i nutid tills jag läste de sista fyra orden och drog slutsatsen att ambulansen kör förbi ofta med sirenen på och när den gör det skäller hunden.
Testa t ex "Detta brukar frambringa" istället så blir flödet bättre.
Utropstecken är nästan alltid överflödiga, utom möjligen i dialog.

Tycker om den mänskliga logiken i att skapa mer oväsen för att det finns för mycket oväsen.

Tallugglan

4 juli 2010 11:26

Tack Razaha och Hanna T för kommentarerna!
Jag är själv uppvuxen på landet och har bara bott i stan i ca 5 år. Det som jag saknar mest med bara granar till grannar är just lugnet. Bara myggornas surrande på kvällen och vinden i talltopparna… Men å andra sidan så saknar jag inte att ha en timmes bussfärd till närmaste bibliotek. Nu har jag 5 minuter till närmaste affär och lika långt till biblan och ännu närmare till högljudda grannar…
Tack Hanna för feedbacken! Jag får skylla på att jag skrev den på 15 minuter, katten satt på tangentbordet och smågrisarna i lägenheten bredvid spelade piano…
Eller så kan jag helt enkelt erkänna att det är min slarviga natur som stressar och jag inte ”hinner” läsa igenom vad jag skrivit innan jag skickar in det. Dina synpunkter är självklara, det ser jag när jag läser texten igen. Tack!

Tallugglan

4 juli 2010 11:28

Tack ”ord” för kommentaren!
Jag tror att vi svenskar hämnas på samma sätt som vi själva blir störda på… I alla fall så är det tyvärr mitt sätt *rodnar lite lätt över avslöjandet* . Sitter nog kvar från barndomen och syskongnabbet ”det var inte jag som började, det var han” …