Direktlänk till inlägg 30 juni 2011
Om alla onda ting är tre, så är det bara att vänta på det sista...
Jobbade som vanligt, men gick en aning tidigare för att komma hem och packa inför helgen. Skulle köpa cigg på "Flygis" och eftersom det skulle gå snabbt så låste jag inte cykeln...
Jag menar, vem förutom jag gillar bockstyre?? Och när den dessutom har taskiga handbromsar och inte riktigt 100% däck så är det nog bara jag som känner för att cykla på den...
Kommer ut, stressad som sjutton för alla saker som ska hinnas innan morgondagen och inser att cykeln är borta!!!
Knatar hem i värmen och ringer genast till polisen för anmälan. Även om chansen att få tillbaka den är minimal, så älskar jag min cykel och vill ha hem den.
Inser unde samtalet med polisen att jag ännu inte fått min SMS biljett. Med tanke på att den skulle komma 24 timmar innan avresan och jag åker i morgon lunch, så borde den dykt upp. In på mailen och kollar och inser att min dyslexi har fått mig att skriva fel telefonnummer. Visst bara en siffra som blivit fel, men ändå...
Ringer därför även SJ och hamnar på plats 40 i kön och blir sittande i luren i närmare 15 minuter innan jag kommer fram och rätt nummer kan lämnas.
Nu sitter jag här och funderar på att börja med allt som jag redan borde ha gjort, men som ännu inte ens påbörjats...
Men jag har i allafall lärt av mina misstag. Att jag alltid ska låsa cykeln samt ha en gul lapp i pannan med mitt telefonnummer....
Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...