Direktlänk till inlägg 24 augusti 2011
Min tolkning från gårdagens möte är sjuk…
Jag måste kontakta arbetsförmedlingen i morgon och höra om jag verkligen fattat allt rätt, för enligt min tolkning så är det lättaste sättet för mig att komma till arbetsmarknaden en sjukskrivning…
Och det låter inte helt rätt utan snarare en aning sjukt.
Om två månader tar RESA projektet slut för min del och vad som händer därefter är skrivet i stjärnorna.
Skulle snarare vilja säga att jag hamnar mellan ett par stolar igen och inte riktigt vet vad som händer och sker. Jag har hela tiden trott att jag automatiskt efter RESA hamnar i nästa steg inom projektet, men den informationen visade sig i dag vara fel, då det bara finns 10 platser där och att kön är lång.
Så en självklarhet blev ytterligare en osäkerhet.
Men AF trodde att jag efter RESA kunde få ersättning från FK, men det var OM jag inte var nollad hos FK...
Med min självklara ”tur” så visade det sig att jag självklart är nollad så ersättning därifrån är ingen chans att få efter projektslutet.
Så nu ska jag ta kontakt med min läkare och hoppas att han kan sjukskriva mig på 50% och då även hoppas att FK godkänner den sjukskrivningen, då kanske jag kan fortsätt inom projektet, men enligt min tolkning så måste även min handledare på min praktikplats gå med på att ge mig en förlängning på praktiken…
Har jag riktig otur så kan jag hamna som arbetssökande på FK på 50% och då kan soc ge mig krav att söka jobb som jag jag ännu inte är redo för och då kommer det inte dröja länge innan jag åter sitter med en 100% sjukskrivning …
Alla dessa om, ger mig mardrömmar och jag har ingen aning om vad som händer och sker. Kontrollen som jag behöver för att reda ut mitt liv, är borta och jag känner mig vilsnare än på länge. Hjärnan snurrar i en fart jag inte hinner med och allt runt omkring mig känns både livs viktigt och sååå totalt oviktigt och onödigt.
Varför ska jag gå upp i morgon om det om bara ett par veckor inte finns någonstans för mig att gå?
Varför ska jag anstränga mig på jobbet om jag snart får beskedet att jag inte får vara kvar?
Det värsta är dagarna då jag överhuvudtaget känner att jag INTE vill vara kvar på praktiken .
Dagarna som jag VET är totalt onödiga att kliva ur sängen. Dagarna då jag anser mig vara mer till besvär på jobbet än till nytta och att jag bara slösar tid och luft.
Tid som de kan lägga på annat än att hjälpa mig med saker som jag innerst inne vet är självklarheter, men som min feghet inte vågar göra.
Rädslan att göra fel är fortfarande större än tron på mig själv. Jag vet i de flesta fall vad jag ska göra, men kanske, kanske har jag fel och då blir det fel och då gör jag bort mig och chefen får göra om…
Jag vet innerst inne att det bara är mitt självförtroende eller snarare bristen på självförtroende som talar uppe i skallen, på mig. Men ändå så överröstar dessa tankar den kunskap som jag faktiskt har.
Det är så mycket lättare att intala mig att jag inget kan och racka ner på mig själv, än att räta på ryggen och faktiskt inse att jag KAN mer än jag tror…
Hur som helst så är jag mer förvirrad än jag varit på länge och hur jag och min förvirrade hjärna ska klara av att sy ”Isbjörnen” i dag är en gåta där svaret dyker upp i senare.
XXXXXXXXXXXXXXXX
Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...