Direktlänk till inlägg 11 mars 2013
Alla dygnets vakna timmar jagar det mig. Följer mig vart jag än går...
Ännu så länge anar jag bara dess skugga i närheten och känslan av att jag ska skynda mig, öka tempot ytterligare...
"Det" Vill att jag pressa mig själv ytterligare en bit.
Vad jag än gör och vem jag än umgås med så finns "det" där och lyssnar, spejar och heltenkelt bara är.
"Det" är som att ha en oinbjuden gäst på besök, som äter upp min mat, inte betalar telefonräkningen och som vägrar flytta.
"Det" tar min energi, bryter ner mitt motstånd och gör luften svår att andas.
Oftast försöker jag att ignorera "det", men jag ser "det" ständigt i ögonvrån... Var jag än är och vem som än är mitt sällskap, så finns "det" där, ständigt närvarande.
Försöker att tränga in i min hjärna, ta over mina tankar.
Med hög musik i öronen, en foltom väg, ett pulsande hjärta och skymningen som enda sällskap, slipper jag känslan för ett kort tag. Jag kan andas frisk luft, se solen försvinna och är ensam...
Som om "det " gömmer sig i skuggorna men låter mig vila under promenaden, ett andningshål där alla måsten och borden inte når mig.
Lämnar mig i fred och låter mig släppa alla tvivel och bara för en kort stund vara i nuet...
**************************************************
****************'
För det är just tvivlet jag snackar om.
Viljan att göra det rätta men hela tiden finns tvivlen på att det verkligen är det rätta...
Jag menar borde det inte kännas lättare om det verkligen är rätt beslut som jag fattat?
Jag vet, det låter knäppt, men jag känner mig vidrigt knäpp för stunden och jag jobbar med att bli normal!
Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...