En annars ganska lååångsam och seg dag, blev bättre under en fika på "Tre praliner" med härliga Annie. Magen har dock protesterat hela dagen, så kaffet byttes under fikat mot en lite lugnare Mer. Men kaffe utan tillbehör är svårt så det blev även en kladdkaka med grädde. Jag hade ju planen att gå till gymmet, så det kändes inte sååå farligt med den stora och söta kakan. Tyvärr sä blev det kanske en aning sött och fett för illamåendet kom strax efter att sista kakbiten var tuggad. Det visade sig tydligen att illamåendet tillhör dumpingen...  Så Illamåendet i lördags var alltså ingen tillfällighet utan bara ett sätt för kroppen att säga att jag ska undvika chokladshaken om jag äter en hamburgare.  Kan ju vara en bra erfarenhet till nästa fika, då jag kanske ska tänka mindre fett och socker :) 

Illamåendet släppte dock efter bara en kort stund och jag kunde köra en timme på gymmet som planerat. Kändes skönta att äntligen ha hittat tillbaka till gymmet och det märks att sommaren kommit, för jag var i stort sett ensam. 

Roligaste kommentaren fick jag på Pressbyrån då en i personalen utbrast: "-Gud vad du har gått ner i vikt..."

Alltid kul när vänner ser skillnaden, men när även andra ser det, då är det än roligare. Bör tillägga att jag inte ofta varit inne på Pressbyrån den senaste tiden och att tjejen inte varit anställd så väldigt länge :)  

Finns väll få känslor som slår Uppskattning! 

Så härligt upplyftande att inte bara veta att man gör ett bra jobb utan även får höra det! 

När man jag dessutom stormtrivs på platsen, bland både personal och byggnader, så är det än roligare att veta att man är välkommen tillbaka. 

Var på jakt efter ett par jeansshorts men kom hem m lite annat i klädesväg :-) Förutom en mycket färgglad Sarong så blev bästa fyndet en härlig tunika.

Efter åtta sorger och ett antal bedrövelser så kan jag nu konstatera att mitt utbrott i telefonen i tisdags hjälpte. Utbrott kanske är fel ord, sammanbrott kanske är en bättre beskrivning.  Men nu har i allafall FK betalat ut mina pengar för 37 dagars sjukskrivning och jag kan betalat tillbaka alla de kronor som jag tvingats låna de senaste månaderna...  

Hur kul som helst att gå på knå runt bland sina vänner och släktingar och be om pengar till kaffe, mjölk eller hårt bröd... Jag trodde att jag var borta från den karusellen när jag tiggde med mössan i hand och ledsna ögon.

Men strul från "högre makter" kan ske och lön/ sjukpengar kan utebli och då blir det kris i hjärnkontoret hos Maxen. 

Jag måste ha struktur och allt måste vara så nära planen som möjligt. När jag gjort allt jag kunnat utan att pengarna kommer och ingen heller vet var i kedjan felet finns, då bryter jag samman än mer. Från att ha varit sjukskriven för stress, så hamnar jag åter i en situation där bristen på pengar är en stoooor stress.

Ingen räkning blir betald, maten i skåpen tar slut, lunchen blir samma varje dag för när pengar saknas finns inte längre valfrihet utan det är man äter det som finns...

Men nu har jag åter blivit rik och jag håller så smått på att betala tillbaka mina lån...

I morgon funderar jag på att sätta mig på ett café och njuta av sommaren med en kaffe och bulle.

Bara sitta, stirra på sommargäster och njuta av att jag faktiskt har råd med en kopp kaffe! 

Det om skulle bli en liten stund på balkongen blev istället 4 timmar. Jag började på min kofta och med musik i öronen så gick timmarna snabbt. Jag känner mig en aning röd :-)

Humöret dippar och irritationen är på väg att ta över. Ska ringa FK igen och tjata, detta är inget kul längre!!

Har åter hittat stickorna, så nu får vi se hur länge lederna o händerna håller.
Denna gång ska jag ge mig på en kofta i stl större :-) Det blir en svart/lila till mig att krympa ner i. Resultatet lär ju dyka upp så småningom.

Kände mig som en urvriden trasa när jag kom hem i går vid 19-tiden, efter att ha fått lift av moster in till Norrtälje.

Det kändes som jag sprang som en råtta med raket i baken, hela dagen. Ena minuten satt jag och höll pappa sällskap/ var trevlig mot gästerna i min närhet.  Nästa minut skuttade jag runt med kameran för att knäppa bilder (jag var den enda med kamera som dokumenterade festen) bara för att i nästa stund försöka hjälpa mina bröder i köket... 

Så vidrigt hjärnstressad att jag troligen inte gjorde ett bra jobb på någon av platserna, men jag bröt i allafall inte ihop och bara det är ett kors i taket. 

Dagen började med solsken i Norrtälje, men under hela dagen ute på Björkö droppade det i stortsett hela tiden.

Ett riktigt skyfall kom samtidigt som brorsan, systersonen och de tre småttingarna spelade kubb på gräsmattan. Det rann om alla när de kom in. 

Maten (det lilla jag fick i mig) var utsökt, serveringsfaten var i stort rensade när de bars ut i köket och mycket beröm fick vi ungar för att det var så utsökt gott. Minstebror är den som ska ha all beröm för maten, han hade slitit i timmar i köket med kokandet och hackandet (Tack för maten Matte!). 

Jag hade inte riktigt koll på hur många som blivit bjudna, så det var kul att se den ena efter den andra överraskningen komma in genom dörren. Bland alla trevliga människor som dök upp så var det speciellt tre personer blev jag blev extra glad över att träffa! Tre som jag inte sett på evigheter och som jag inte förväntade mig skulle komma...

Yngst bland gästerna var lilla Viggo på strax över året och den äldsta var mammas morbror  Hasse, som trots sina 80+ ville vara med och fira mamma. Hans tal fick skratten att ljuda i salen och talet avslutades minst sagt på ett överraskande sätt  :)
Han berömde alla oss syskon som ställt upp för vår mor. Även min syster höll ett fint tal samtidigt som mamma öppnade pressenten vi syskon (med familjer) samlat ihop till, ett vackert silverhalsband.

Strax innan 18 förkunnade min moster att bilen skulle rulla mot Norrtälje, om jag ville följa med.
Raskt samlade jag ihop mina saker, vinkade "hejdå" till alla som var kvar och hoppade in i bilen.  Fick senare veta att alla mina syskon hjälpt till att städa upp och därefter sovit kvar hemma hos mamma.

Hade jag stannat kvar om jag vetat att det var en familjekväll och att det var första gångensom alla var samlade en hel natt under samma tak, sedan syster flyttade hemifrån?

Jag vet inte... Jag vet faktiskt inte, ärligt talat, om jag hade stannat över natten jag med.

Som det känns nu dagen efter så...

På det hela så var dagen toppen och huvudsaken är att mamma trivdes.  

På en gästs inrådan så blev det en familjebild. Som hon själv sa:

"-Vem vet när alla är samlade nästa gång".