I dag strax innan göken gol 14 gånger började jag min semester!!  Okej min minisemester om man nu ska vara riktig petig. Men dock en längre semester än den senaste som varade en hel fredag :) Denna gång är det även en torsdag OCH fredag...

Jissus, vad jag kommer att varva ner, vända på dygnet och dö av rastlöshet dessa lediga dagar...   :D  

Okej, risken för det är minimal, men vem vet. Kanske det en dag händer att jag inget har att göra och dör av trisstess, även om risken är ganska liten så är väll chansen att vinna på triss (utan trisslott) betydligt större  :)

Men ärligt talat så är vetskapen att jag faktiskt kan och får sova utan väckarklocka som tvingar en ur sängen, en härlig känsla.

Jag kan sitta på balkongen och se solnedgången om jag vill... Får även de soluppgången om jag känner för det (behöver dock vrida på huset för att lyckas se den från min balkong), utan att ha dåligt samvete över att behöva vara utvilad för att orka jobba.
Veta att jag faktiskt har ett par dagars frihet (och inga pengar) att göra exakt vad jag vill (men inte har råd ) att göra. Så underbart att kunna sitta på en parkbänk och bara vara (inte ens duvorna vill veta av mig, brödlös som jag är) att kunna sätta sig på bussen och bara åka (dock bara råd med enkelbiljett)...

Frihet och semester... vilka underbara ord. 

********************************

Men för att vara allvarlig en stund så kan jag behöva denna lilla ledighet. Måste varva ner och få annat att tänka på. Även om det bara är några dagar så är det bättre än inget, som sagt var. 
Det har varit mycket den senaste tiden och irritationen har krypit som en mask under huden och krälat runt i ådrorna i jakt på en utgång. Jag har försökt och försöker väll fortfarande att hålla masken inför allt som sker och långsamt förvandlas jag till en person som jag inte känner och inte ens gillar, har inte ens den blekast aning om hur jag ska bli av med den oinbjudna gästen som bosatt sig i min skalle och tagit över min själ... 

men nu ligger två lata dagar framför mig. Jag vet inte ens vad jag vill göra under ledigheten. Vill kanske bara vara... Ligga i soffan, muttra med katterna och rulla tummarna medan jag ser färgen i taket spricka. Inga måsten att vara snäll, trevlig och social utan bara vara... jag. 

-"Jag vill absolut inte att du tar hål i öronen, när du åker ner till Stockholm" Troligen hade mamma tjuvlyssnat när jag och Ullis pratade om vår Stockholmsresa vi skulle göra  dagen därpå och som den ordentliga flicka jag var, så lovade jag att komma hem utan örhängen. Det första jag gjorde i Stockholm var dock att göra hål i öronen och örhänget hade rosa "diamant", jag var 13 år den gången  :) 

Av någon underlig anledning så växte hålen igen och ett par år senare var det dags igen. Jag kommer fortfarande ihåg oron jag kände över smärtan i öronsnibben som jag visste att jag skulle känna vid "skottet", men jag överlevde och denna gång var det blå "diamanter" som jag kom hem med.

Även denna gång så skedde något som enligt alla jag pratat med, inte skulle kunna ske och jag har i närmare halva mitt liv gått runt med 1 1/2 hål i öronen.

Det som hände var att det ena örhänget hade för liten "diamant" och åkte in i öronsnibben där den växte fast. Eller så kanske det var hålet i snibben som var för stort, vad vet jag.

Kulan försvann i allafall in i snibben och satt stenhårt, medan skaftet fanns kvar på utsidan  och stack mig i halsen varje gång jag försökte sova på höger ansiktshalva.

Jag har försökt dra ut örhänget och jag har även bett de kirurger jag haft "äran" att träffa under dessa år att hjälpa mig skära ut/operera ut örhänget, men inte...

När jag förra året opererades för GBP så pratade jag innan med två sköterskor, samt min läkare och alla skulle de vara med under själva operationen. Jag tänkte att om jag pratar med alla närvarande så kanske åtminstånde en kommer ihåg mitt lilla öra och när jag vaknade ur narkosen så fanns det blå örhänget i en liten plastburk vid min säng :)

Nu var jag äntligen 1/2 hål fattigare och har sluppit folk som kommenterat att mitt örhänge är på väg att tappas. Ganska snällt att folk lagt märket till det, men jobbigt att förklara att det sitter stenhårt fast och anledningen till det :) 

Under året sedan örhänget försvann så har jag funderat över att göra ett nytt hål, men likt förra gången så är räddslan för smärtan och "skottet" stor, och för varja gång jag funderar så har smärtan förstorats upp än mer och jag har förblivit örhängeslös.

Men i dag blev det slutligen av!!  Anlednignen är att jag ska på fest i Göteborg och vill vara fin...

Okej, hela sanningen är att jag intalade mig själv att det inte skulle göra ont och dessutom var det nu som först som jag ansåg att jag hade råd att lägga pengarna på ett hål :D 

Denna 3:e gång gillt är det en liten vit kula som sitter på plats och jag kommer att hålla full koll så att allt ser normalt ut, men med min tur så är det väll något som kommer spöka i planeringen :) 

Kollegieblock är köpt i veckan. Tror att jag börjar närma mig mitt hundrade block :-)
Alka vackert travade i garderoben, i väntan på inspiration.

Har inte haft behov av att "skriva av mig" på länge, men det behöver jag nu. Inte skriva om något speciellt, bara bli av med vissa irriterade tankar som fräter hål i min skalle.

Fin bana men jag föredrar banor som håller inne bollen på banan :-)

[Bild]

Hittade en bunt med gamla bilder längst in i ett skåp och självklart är det typen av bilder som antingen får mig att le, rysa, sucka eller bara vilja dela med mig av minnet  :) 

Första bilden får mig verkligen att rysa!! Tröjan jag bär på bilden har jag fortfarande kvar och den är fortfarande lika skön... Dock aningen större nu, än den var då  :)  

NU vs DÅ 

Samma tröja 13 år senare...

Det som får mig att rysa mest över den gamla bilden är inte min dåvarande vikt, utan snarare det faktum att jag fortfarande använder kläder som  borde vara "döda " och begravda sedan år tillbaka :) 

Men det är fortfarande min favorit och lär så förbli tills den repat upp sig och åter blivit ett litet garnnystan. 

Finns inget härligare än att en kall vinterkväll, krypa in med HELA  kroppen i sin STORA stickade tröja och få två kissar i knät. 

Snart kan jag dessutom ha den som klänning :D 

...i tankeläsning! 

Det verkar vara en kurs som jag har bäst nytta av för stunden med tanke på att det den senaste tiden hänt så mycket som jag borde vetat, men vars information förändras eller försvinner på vägen eller på annat vis inte riktigt når fram till mig. 

Återvänder igen till min diagnos och planeringen som är viktig för mig (men tydligen bara skitsnack enligt andra) och även till det faktum att min tid inte är lika viktig som andras tid.

Jag ska tydligen vara villig att kasta alla mina planer överbord och glatt skutta iväg på allahanda saker med en halvtimmes förvarning bara för att andra fått för sig att även jag kanske vill gå...  

Jag tror att det sårar mest att bli inbjuden i sista minuten än att inte bli inbjuden alls. Att det kanske tas förgivet att jag ska komma att det inte ens behövs en inbjudan till mig...

Jag kan ju faktiskt säga att det är en smula "roande" att höra flera säga att de inte kunde ringa mig för de tappade bort mitt nummer...

Antingen tror dessa personer som tappat mitt nummer att jag ska gå på deras lögn, eller så är det så att dessa personer inte vet hur ENIRO ska användas, då mitt nummer faktiskt finns där sedan ca 5 år tillbaka... (Bara en liten irronisk tanke och kommentar) 

Vad anledningen en är, så tänker jag sluta att tjata samt försöka att inte bry mig.   

Men varför ska det vara så svårt att berätta att planer ändrats? Är det så kul att se mig sitta och vänta på något som inte blir av? Är det verkligen så kul att se mig sårad och in i det längsta hoppas att jag inte är bortglömd...igen?

Är det verkligen så att andras tid är mer värd än min tid eller är det bara så jag uppfattar det?

Kanske att jag är en tråkig person, Kanske har jag har dåligt inflytande över andra, kanske klagar jag för mycket eller så kanske det är annat som irriterar folk...

Jag vet inte vad anledningen är eftersom jag bara "glöms bort" och/eller behandlas som skit utan värde.  

Slutklagat för denna gång, nu ska jag krypa i mysdressen och då dagens planer sprack så blir det nog ett gäng filmer att stirra på istället.  

Som fortsättning på förra inlägget, så var jag ju bara tvungen att leta fram gamla bilder på familjens pälsbollar på underliga platser...  

Klicka på bild för större format! 

	En suddig bild på två små håriga troll!  Tror inte riktigt att den röda fick plats i sin skål :)
-"Jag är redo för en svamptur", tror jag denna lillaröda kisse skulle sagt om han kunde prata.
	-"En koktkatt med bröd, tack"

Sista bilden är på vår första katta Sussie.

Fortfarande tycker jag att hon är den vackraste katt vi haft och om jag skulle stöta på en liknande kattunge, skulle jag ta hem henne...