Direktlänk till inlägg 3 augusti 2013
Dag 8, Motion tidigare i livet
Motion har i mina ögon aldrig varit kul, utan bara ett nödvändigt ont. Eller snarare, något som jag för det mesta slapp utföra och således aldrig fann någon sport som var mer intressant än någon annan.
Kan så här med facit i hand inse att jag kommit alldeles för lätt undan pluggets idrottstimmar. Man kan väll säga att om jag inte ville vara med så slapp jag, eller skickades ut på promenad.
Under grundskolan så finns det väll bara ett par tillfällen där jag tvingades vara med och det var på friluftsdagarna, mardrömsdagarna som gav mig riktig magvärk och som jag hatade. Speciellt de som var på vintern och skidor var inblandade. vårens och höstens friluftsdagar stod jag ut med eftersom det alltid behövdes någon frivillig som tog tid på de som sprang eller mätte hur långt trestegshopparna skuttade...
Men friluftsdagarna som inföll när snön låg på marken var för mig skräckdagar.
Med skidor på fötterna förvandlades jag till Bambi på hal is och redan i första nedförsbacke hamnade jag i snöhögen vid sidan av spåret. Jag var alltid sist ut från skolgården och då även lärarna var långt före mig så var jag alltid ensam och utan någon som kunde hjälpa mig upp när jag föll. Jag kunde inte svänga, eller stoppa och hade inte ens balans för att stå på skidorna och varje skidtur slutade alltid på samma sätt.
Jag kom tillslut fram till målet, långt efter alla andra och fick min välförtjänade grillkorv, men alltid gåendes. Skidorna var vackert placerade (eller snarare slängda av irritation) i en snöhög någonstans längstmed spåret och om mamma ville ha tillbaka dem, så fick hon själv hämta dem med bilen, för jag vägrade sätta dem på fötterna igen den dagen...
Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...