Förväntningen...
Spänningen...
Gemenskapen...

Egentligen så spelar det ingen större roll vad det är för typ av spelning, konsert eller uppträdande, känslan för mig är ändå alltid densamma, från det att vetskapen att något speciellt ska hända till dess att jag är på plats.
Redan vid besked om biljettsläppet börjar spänningen.
Kommer jag att få en biljett, var kommer jag att få sitta, kommer jag att hitta till lokalen/aulan/arenan och framförallt kommer jag att minnas att ta med biljetten? Spänningen börjar som sagt redan i tidigt stadium :)

Nervositeten över att glömma något som är viktigt gör att det är svårt att slappna av och inte förrän jag är på plats framför scenen kommer lugnet över mig och nervositeten byts ut mot förväntan.
I söndags var jag halvvägs till Busstationen innan jag insåg att biljetten låg kvar på köksbordet, där jag lagt dem för att inte glömma dem. (Tjohoo, för mitt minne!)
Det vara bara att vända cykeln, rulla tillbaka och den sena avresan blev än senare. Det kunde dock varit värre, jag kunde upptäckt misstaget utanför Berwaldhallen :)
Undrar hur den känslan hade varit, att se sina vänner glatt skutta in i hallen och själv bli lämnad utanför dörren med örat tryckt mot dörren... Måtte jag aldrig uppleva det ( ta i trä!)

Med nervositet snackar vi inte spröda fjärilar i magen utan snarare opoppade popcorn som börjar poppa allt mer ju närmare "dagen D" jag kommer och inte förrän "ridån går upp, slutar de poppa och lugnet infinner sig.

Då är jag tillslut på plats, inget kan gå fel och jag kan slappna av och bara njuta av det som utspelar sig framför mina ögon. 

Visst! I bland kan ju spänningen inför en konsert göra att när jag väl är på plats så blir jag så lugn och avslappnad att jag helt enkelt somnar. Hörde två låtar på "Monsters of rock" (första och sista låten) där emellan satt jag bekvämt lutad mot en okänd hårdrockskille och drog timmerstockar... Om jag inte minns helt galet så satt hans flickvän på hans andra sida... hon var dock vaken :)

Det är något speciellt med att uppleva musiken live! Vare sig det är hårdrock, musikal, dans eller unga talanger som uppträder. Stämningen innan showen är otrolig! Man kan nästan ta på känslan och förväntningen som ligger som lätt täcke över publiken.
Alla är vi där av samma anledning!  Att under några timmar få njuta av musiken och bli trollbundna. För en stund får jag glömma världen utanför, glömma allt tråkigt och bara kunna luta mig tillbaka i stolen och njuta.

Då jag själv lider av akut scenskräck och jag blir illamående bara av att tänka på att hålla ett kort föredrag med en handfull åhörare så är jag dessutom djupt imponerad av att se någon äntra en scen självmant :)

När de dessutom så tydligt visar att de älskar dessa stunder på scenen är det än härligare att få vara med i publiken.

I söndags (20 oktober) var första gången jag var i Berwaldhallen och även om jag försökte att dölja det, så var jag självklart som ett nervöst löv.
För 3.e (eller var det 4:e?) året var det "A musical night" på Berwaldhallen med Arméns musikkår samt Gunilla Backman och Anders Ekborg som inbjudna gäster.
Jag försökte att vara ute i god tid och slippa stressen och som alltid så sprack den planeringen direkt, då biljetten blev kvar på bordet, bussen lämnade stationen medan jag köpte biljett på Pressbyrån och tunnelbanan lämnade perrongen i samma sekund som jag klev av min t-bana för bytet. "Bara" 20 minuter försenad kom jag till träffpunkten, där fyra glada och förväntansfulla tjejer väntade på mig. Behöver jag nämna att jag var den sista som anlände? :) Något öppet café hittade vi inte längst med vägen, så det blev fika och mycket snack inne på själva Berwaldhallen.
Jag hann skumma igenom eftermiddagens program innan vi letade efter våra sittplatser som var på första raden och jag hamnade ganska exakt i mitten på raden. Någon meter längre fram och vi hade gjort sällskap på scenen, så ur den synpunkten kändes det liiiite nära, men det fanns i allfall inga huvuden i vägen när jag fotade :)  
Även om jag var upprymd över att vara där så blev förväntan än större då jag såg att mina två stora musikalfavoriter var med.
Att höra Anders sjunga "Bui Doi" ur Miss Saigon och "Vem ser ett Barn" ur Chess fick rysningarna att jaga varandra i min ryggrad och tårarna var inte långt borta. De låtarna är bra i vanliga fall i hörlurarna men att höra Anders köra dem live var bara... WOW!!
Texterna, rösten, musiken, framförandet... Vad finns att säga?!

De två timmarna flög fram och jag njöt till 100%. Negativt var att det tog slut alldeles för fort :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vaknar till tystnad och genom de blå kraftiga gardinerna anas solen. En duvas kuttrande letar sig in genom det öppna fönstret och en bit bort hörs en bil starta. När vi flög in över Skottland såg det från luften ut att vara väldigt grönt och vara...

Är läget under kontroll? Inte det minsta, men snart "smäller" det :-) Känns så otroligt dubbelt just nu i känslor. Jag ser fram mot resan, men mår dåligt för att jag ska på semester när jag egentligen borde vara hemma och sörja. Jag behöver ...

Med 2 arbetsdagar kvar innan lite välbehövlig semester börjar jag nu packa väskan och städa lyan... Eller inte :-) Fredag och för stunden tvättstugan och medan maskinen snurrar så stickar jag vidare på min "Alasuq tunn" med en maska i taget och hö...

Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...

Träffade min läkare i dag och fick sömntabletter, för nätterna har varit långa, mörka och väldigt vakna de senaste dagarna. Sjukanmälan gjordes redan när beskedet kom och jag får se efter helgen hur måendet är, men jag har en sjukskrivning som ligger...