Ögonen går i kors och jag fryser som en nakenhund i en snöhög, men hjärnan bubblar fortfarande som nyöppnad champagne. 

Muttrade på vägen hem för mig själv och försökte bena ut vad som är den nya Helena och vad som är ADD-Helena...

En mycket tunn lina skiljer dem åt numera och det är lite småläskigt att inte veta vad som är vad.

Så under cykelturen hem han jag muttra om vad jag sagt under kvällen, vad jag gjort under kvällen och vad som hänt under kvällen... 
Okej, kanske var det inget livsavgörande som är ristat i sten och som gör att jag aldrig mer kan visa mig på stan utan att rodna, men...

Jag har en lätt känsla av att jag under signeringen av skivan tolkades vara ett svårt förvirrat fans som av idoldyrkan rymt från sluten avdelning på psyket och försökt uppträda som en normal kvinna... Dock helt utan framgång... 
Och jag är helt klart inte riktigt normal, det måste nog även jag erkänna med facit i hand :) 

Men jag är heltklart inte som jag varit innan diagnoser, piller och operation och det är ganska skrämmande för mig (och efter detta inlägg kommer läkarna garanterat att köa för att få mig som patient i kategorin "specialfall"! :D  ) 
Jag vet liksom inte riktigt hur jag ska hantera den främmande Helena som bosatt sig i en kropp som jag inte heller riktigt känner igen...  (Låter verkligen som om jag är redo för hispan och ett litet privatrum, men just nu skyller jag på den sena timmen och en champagnehjärna :)  ) 

Förr gick jag igenom allt jag skulle säga, timmar innan de skulle bli sagda och jag höll mig till "manuset" och sa inget i onödan.

NU pratar käften innan hjärnan registrerat att jag ens öppnat munnen och det är ett väldigt okänt område för mig.
Och alltid efteråt funderar jag på om jag verkligen sagt det jag sagt och varför jag sagt det... 

Innan "allt" var jag orolig för vad folk skulle tycka och tänka om mig och vad jag gjorde, nu registrerar jag knappt att det finns andra omkring mig utan trampar på som om jag var ensam på vägen...Eller i allafall långt före alla andra :) 

Okej. Fortfarande finns det lite takt och uppfostran i mig och jag försöker ligga steget före mitt handlande, men hjälp vad svårt det är att hänga med i svängarna, då hjärnan verkar leva sitt eget liv och jag bara kan följa med utan att ha en aning om vad jag gör härnäst.

Då ( i det förflutna) skulle jag aldrig ta med en kamera i kyrkan (tror inte ens att jag skulle vågat mig in i en kyrka) och än mindre våga använda en kamera i rädsla för att störa de omkring mig... Nu knäpper jag alltid bilder, var jag än är så är kameran/mobilen med mig...

Men jag kämpar med att inte ha kameran framme HELA tiden, försöker även att inte störa alltför mycket.  
Men om min förändring fortsätter i nuvarande hastighet så lär det väll inte dröja länge förrän jag dyker upp PÅ scenen med kameran i högsta hugg (Om jag blir sååå på och närgången hoppas jag att det finns någon vän i närheten som kan sätta sig på mig eller slå mig medvetslös i all välmening och för min egen säkerhet  :)  ) 

Men som det är nu förundras jag över hur jag kunnat ta SÅ många bilder på bara lite över timmen och även var jag ska göra av bilderna... 

Men jag har i allafall haft en underbar kväll (Mer om den i morgondagens inlägg) med en härlig vän som sällskap och med en otrolig upplevelse i kyrkan som inte ens går att beskriva i ord (då är det kris om jag inte ens kan skriva ner det!)
Tack vare FB har jag även fått äran att få vänner (FB vänner) som jag aldrig trodde jag skulle möta i verkliga livet och jag gläds åt den bekantskapen...

Insåg just att även detta är något som tillhör den nya Helena. Gamla jag, skulle smyga runt som ett mörkrädd spöke, rädd för att synas, höras och finnas. Jag skulle smyga ut genom dörren på snabba fötter och muttra för mig själv om min feghet. Nya Helena pratade... 

Och innan katterna slår mig i huvudet med stekpannan ( jag gissar att de kan göra det om de verkligen vill) för att jag ska återgå till att kela med dem, så ska jag släcka ner för kvällen. Tror även att ett avslut här minskar risken för att jag ska vakna i morgon med näsan och pannan tryckt mot tangenterna.

 

Helena

20 december 2013 22:53

Jag tycker att det låter som en enbart positiv förändring! :)

http://aragornsfru.blogg.se

 

tallugglan

22 december 2013 10:10

Jag tror jag måste lära känna mig innan jag kan säga att det är en positiv förändring.
Men jag har i allafall lärt mig att säga " förlåt". DET behövde jag aldrig säga tidigare, nu säger jag det dagligen :-/
Men det blir nog bra när jag vuxit klart :-D

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Med 2 arbetsdagar kvar innan lite välbehövlig semester börjar jag nu packa väskan och städa lyan... Eller inte :-) Fredag och för stunden tvättstugan och medan maskinen snurrar så stickar jag vidare på min "Alasuq tunn" med en maska i taget och hö...

Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...

Träffade min läkare i dag och fick sömntabletter, för nätterna har varit långa, mörka och väldigt vakna de senaste dagarna. Sjukanmälan gjordes redan när beskedet kom och jag får se efter helgen hur måendet är, men jag har en sjukskrivning som ligger...

"Tallugglan" har varit vilande så länge och enda uppdateringen jag egentligen gör är under min semester, så funderingen finns att döda bloggen helt, samtidigt så finns här många minnen så det tar emot... Eller kanske bara byta namn och ha den som en...

Fick frågan om maten på kryssningen så här kommer nu bilder och lite text om den.  Redan vid bokningen av kryssningen så kunde man välja in måltider vilket skulle göra det hela billigare men även mindre stressigt för oss då det kanske inte skulle f...