Strax innan 13 ringde min telefon (första beviset på att den "nya" verkligen fungerar, Tjohoo!), men eftersom jag jobbade som en liten idiot hade jag ingen möjlighet att svara. Bara ett (för mig okänt) nummer och inget namn visades och jag hade ingen aning om vem som ringde. 
Kom hem och kom plötligt på att fastighetsskötaren skulle ringa någon dag, för att "boka tid" för att beta av min lilla lista av fel i lyan.Kanske var det han som ringde och som jag klickat bort. Knappade raskt in nummret och väntade påatt han på andra sidan skulel lyfta luren. Strax svarade en glad röst "Hallå"... jag insåg att det inte var Jocke som svarade då detta var en kvinna. Kände mig korkad överatt inte ha en aning om vem jag ringt och även om jag mycket väl kände igen rösten, så kunde jag inte placera den... Kände mig verkligen som ett UFO när jag hade noll koll... Det dröjde en stund innan jag viste vem jag pratade med och jag slapp även fråga :) 
Men nu har jag således även fått veta att mina nummer INTE var sparade på SIMkortet och de nummer på min "nya" telefon är de som jag lade in förra gången jag använde den. Så nya nummer/namn från senaste året finns inte och samtal kan bli ganska spännande framöver. Jag kommer att låta som en IQ befriad talgboll, varje gång någon ringer :) 

I dag sa jag faktiskt ifrån på jobbet. Jag sa att min kropp inte orkar och att jag tog mig till jobbet enbart pga envishet, värkpiller och Ormsalva.

Min kollega var sjuk i dag, jag gissar att det är arbetet i går som körde slut på henne. Men eftersom jag inte har någon telefon så har jag inte kunnat komma i kontakt med henne och höra hur det är :) 
Men i dag fick vi en vikarie (kors i taket och amen!) En tjej som aldrig varit på platsen tidigare, och det hade varit lugnast om hon utförde mitt jobb, eftersom jag håller mig inom samma område hela dagen och inte skuttar runt i huset på olika avdelningar och våningsplan.
Men då protesterade jag... Att ytterligare en dag utföra gårdagens arbete, skulle bli för mycket. Och även om viljan fanns så ville inte kroppen. Den tycker att det är lagom jobbigt att tömma papperskorgar och dammsuga en vidrig matta (hatar dammsugaren!!)... 
Så vikarien fick den stora äran att gå vilse i huset :)  
Visst jag var snäll nog att ta med henne på en rundtur och även ge henne en karta av huset... hon fick även mitt telenummer om hon skulle gå totalt vilse. Men hon klarade det gallant, så jag är nöjd och glad :)
Det blev en lugnare dag än gårdagen och jag är inte lika "under isen" i dag som jag var i går när jag kom hem...  

I går kraschade min mobil och jag är mobillös (och jorden håller på att gå under). Tack vare grannen så har jag nu en lånetelefon för nödsamtal (typ det enda man kan ha den telefonen till) så i morgon om jag har tur så får jag låna en "riktig" mobil i väntan på att min kommer tillbaka från doktorn. Men i stenåldersluren så funkar inte mitt Simkort, det är för litet, så det blev att införskaffa ett större simkort och då plötsligt kommer den räkningen för nya Sim på faktura och eftersom jag har abonnemang så vill jag inte ha en faktura också... Jag blev helt nollställd och eftersom jag har noll koll på mobiler, teknik eller att läsa fakturor, så blev det lite oreda bakom pannbenet.
Startade upp chatten med tele2 och kände mig verkligen som en mycket korkad blondin när jag ställde mina frågor., men jag fick i allafall svar på dem. Jag får ett simkort kopplat till mitt nummer hemskickat, så jag slipper fakturan (tjohoo)
I väntan på svar från den trevliga killen, så skummade jag även i genom skadeanmälan och där framkom att kvitto för inköp av telefonen skulle skickas med telefonen till lagning...  Jag skaffade min lilla mobil för ett år sedan och har fortfarande ett år kvar på bindningstiden eftersom jag bundit upp mig så betalar jag ju telefonen varje månad så hur kan jag då ha ett kvitto? Fick jag kvitto eller fick jag det inte?? Jag som inte ens minns vad jag åt i går, ska plöttsligt komma ihåg ett år gammalt kvitto...  Hjärnsläpp på hög nivå!! 
Men min chattkompis på tele2 hjälpte mig genom det problemet också. 
Jag är i allafall imponerad över deras tålamod. Hade jag chattat med mig själv så hade jag varit både gråhårig, piller knaprare och en aning lätt hysterisk. Så jag är glad att jag bara är lokalvårdare :) 

Skallen värker, ryggen värker och i hjärnan snurrar tankarna runt runt. 

Hur jag än gör så verkar allt gå åt skogen och jag är åter tillbaka i den negativa spiralen som jag trodde att jag kommit undan ifrån. 

Sa igår till min kurator att det var länge sedan som jag varit så lugn, stabil och glad. Att allt äntligen flyter på och att jag kan njuta av nuet eftersom allt är så bra...

Jag borde ha anat det! Jag borde ha förstått att jag inte ska få må bra. Jag ska helt enkelt inte vara utvilad, problemfri och jag ska absolut inte vara smärtfri... 
Fick oväntade besked  i morse när jag kom innanför dörren på jobbet.

Jag damp orkeslöst ner i soffan och upprepade samma ord om och om igen: "Jag orkar inte, jag orkar inte, jag orkar ta mig fan inte längre, jag orkar inte längre..."  

Kände hur piggheten försvann ur kroppen och bara hopplösheten bli kvar.

Vetskapen att jag måste jobba hårdare än vanligt och göra mer än vanligt i ett tempo som är snabbare än vanligt. Om jag inte hinner med det som ska göras så vet jag att min kollega gör det som blir kvar att göra. En kollega som har större smärtor än vad jag har och där varje steg hon tar är en plåga...

Så ego är jag ännu inte att jag kan strunta i en väns värk och lassa över allt på henne. Istället kämpar jag på och gör mitt bästa... 
I vanliga fall städning av tre toaletter, i dag var det 16...

I vanliga fall städ av ett kök i veckan, i dag 3 kök...
I vanliga fall städ av 20 - 30 kontor/dag, i dag bara tömning av papperskorgar på 30 kontor.
Upprepa samma rörelser hela tiden och känna värken komma smygande i knäna av av att sitta på huk och i ländryggen av att böja sig över toalettstolarna. Ignorerar värken för jag vet att snart är det över och toaletterna tar slut. 
Puttar bord och drar stolar i matsalarna för att komma åt smulorna under dem, lyfter fulla och tunga sopsäckar med matrester och vet att jag kommer att ångra varenda rörelse, när jag väl sätter mig ner och känner efter hur jag mår.

Tömma papperskorgar i kontor och försöker ignorera gruset på golvet, fläckarna och dammet i hörnen. Att bara göra det jag blivit tillsagd att göra, trots att mitt samvete protesterar...
Jag vet att jag inte hinner torka golven, trots att det behövs och jag vet så jävla väl att allt damm, smuts och torra blomblad i fönstren kommer att dubbleras under veckan och att nästa veckas kontorsstäd kommer att ta längre tid att utföra för att det är mer att göra då, eftersom jag inte gör det i dag... 
Vill bara sätta mig ner i en soffa och gråta av utmattning och värk, men tar istället ett djupt andetag, en värktablett och biter ihop...

Semestrar och sjuka vikarier är ingen bra kombination och visst bör sjuklingarna inte komma tillbaka medan de fortfarande är sjuka, men varför är alla sjuka samtidigt??

Den stora frågan är väl egentligen, NÄR kommer JAG att bli sjuk och hur länge kommer jag att vara sjukskriven?? 

Jag borde ner på stan och leta efter ett Simkort till min lånade telefon, men jag orkar inte...
Orken har tagit slut och jag orkar helt enkelt inte...
Vill göra som trötta barn i affären. Kasta mig på golvet, skrika och slå med knutna nävar i golvet...

Först jobb och pressade mig själv till lite över 100% :-( sedan hem för att på 20 minuter hinna byta om, äta mellis och baxa ut cykeln ur ett föråd som innehåller ca dubbla antalet cyklar till boendet i huset. Därefter hämta telefonen på jobbet, som vid hemfärden glömdes i laddaren. Därefter blev det en farlig cykelfärd till sjukan och kuratorn. Prata sönder halsen under en timme innan hemfärd till lyan.

Mina ben skriker "promenad", men hjärnan säger " håll käften och sitt still" :-)

I morgon är inget inbokat. Jag kommer att ta sovmorgon (inte vakna innan 8, i alla fall), äta min vanliga gröt med en stor klick sylt och muttra med katterna.

Klockan är strax efter 23 och jag kan erkänna att jag börjar känna mig en aning slut, även om hjärnan snurrar i expressfart (kan bero på en aning för mycket kaffe), men tankarna hänger ändå inte riktigt ihop :)
Borde rycka på axlarna och muttra "skaffa ett eget liv", men jag kan inte släppa tankarna på alla de "bättre" vetarna, och de har sått ett frö i min skalle.

Kanske har de rätt, kanske tänker jag helt fel och kanske är jag på väg att spåra ur...

Sjukgymnasten sa att anledningen till mina ständigt värkande axlar är att jag aldrig slappnar av. Jag går med axlarna ständigt spända och vet helt enkelt inte hur jag ska gå avslappnad...
De senasta veckorna har jag försökt att tänka på hur jag går, när jag är ute.

Att slappna av i axlarna och låta armarna svänga i takt med stegen och jag känner mig helt klart lite som en orangutang när jag är ute och går :)

Alltför ofta kommer jag på mig själv att dra upp axlarna till öronen och spänna överkroppen. Jag kommer självklart på det när axlarna börjar värka och direkt får jag skaka loss musklerna och börja om. 

Natten till i går vaknade jag tre gånger av att axlarna värkte och då inser även jag att det inte är okej, så i går blev det ett besök på apoteket och köpte "Ormsalva"... Dvs värmande liniment med Arnica, mentol & chili att knåda in mina stackars beniga axlar med.
Sitter därför just nu och luktar som en enorm halstablett...  

Som planerat hamnade jag i Görla och den vanliga loppisen där. Nattens nederbörd gjorde att det var ovanligt lite folk på plats, så till en början var det gått om svängrum runt prylarna. Jag var på jakt efter varma vinterkängor och en varm vardagsjacka. Min "dunjacka" börjar bli i största laget och även om det får plats mycket under den, för kyligare dagar, så börjar den kännas en aning stor... 
Kängorna sket sig. De jag hittade var i stl 41 och mina fötter halkade runt i dem, så de skippade jag. 

Jackor däremot fanns det en drös av :) Hittade en svart skidjacka med löstagbart foder. Tänkte att den skulle vara perfekt att ha på kvällarna när jag strövar runt på mina promenader. Den såg inte så stor ut när den hängde på galgen, men jag höll på att drunkna i den, så den hängdes tillbaka. 

De jackorna jag köpte vet jag fortfarande inte om det var bra köp. 
De känns inte som Helenajackor och gamla jag hade inte ens prövat dem, utan bara fnyst och hängt tillbaka dem... 

	En jacka i silver m pälskant på huvan...   Hade det inte varit för pälskanten hade jag sagt att det var en skidjacka. Jag känner mig i allafall självlysande i den, reflexer är kanske inte ens nödvändiga och pälsen går ju alltid att ta bort...  :)
Iinte heller denna är en  typisk Helenajacka. Stora knappar i fram enbart som dekoration, är så långt från mina vanliga  kläder som det går att komma. Men den är varm och bättre än min  nuvarande jacka :)

Det mest spännande under fynddagen är att den svarta jackan är i stl 40... 
I min hjärna är jag fortfarande en 46-48:a och jag provar fortfarande de storlekarna. Men 40 är det minsta som jag kunnat ha hittills på överkroppen :)  
Spännande men ganska jobbigt också, speciellt för skallen att fatta.

Vågen står stilla men kroppen krymper fortfarande :) 
Utöver jackorna så hittade jag en fodrad lila fleecejacka och med min (o)värme i lyan kommer den att vara perfekt att gosa in sig i under filten i soffan. 

Det var en bra loppisdag och jag höll mig till min planerade budget...

Folk som frågat mig en massa har plötsligt blivit besserwissrar i ämnet, har åsikter över mig och att jag gör fel! Om ni nu vet vad som är rätt, be inte mig om hjälp!!

Har även hört saker ryktesvägen om mig, som irriterar mig kolossalt...
Visst, kul att folk bryr sig om min hälsa, men jag känner dem knappt och har inte sett dem på flera år, så snälla...