En supergod smörgåstårta och trevligt sällskap bjöd dagen på.

"Kattegojan" Zasso ville följa med :-)

I brist på annat att roa mig med en fredagskväll så provade jag kläder :-)
Och för att göra det extra kul så knäppte jag kort på dem...

Samma tröja men med 14 års skillnad :-)

Efter en annnning turbulent vecka är det äntligen helg!
Lusten att vandra en sväng uteblev helt, men hoppade ändå i kläderna och gick en kortare promenad.
Snö och varmgrader =dålig kombination! !
Stora pölar, djupa pölar och iskalla fötter... tjohoo!!

Japp!! Det är skidbyxor, jag har på mig :-)

Har åter fastnat i en nedåtgående spiral och färden går snabbare för var dag som går.

Det jobbiga är att jag vet vad orsaken är och jag vet även hur jag ska göra för att stoppa den, men... 

Jag har folk bakom mig som stöttar, klappar mig på axeln, säger att de förstår men som samtidigt piskar för att få mig att slita hårdare. Folk som säger att de ser att jag gör hundra 100%, men som pressar mig att prestera lite till.

De "vet" att jag orkar lite till, att jag klarar att ta i lite till och jag kämpar på lite till för alla uppskattar ju beröm... 

Det är inte bara vården som är underbemannade.

Sjukdomar o semestrar gör att jag kämpar på för att täcka upp för de som inte är på plats och det funkar ett tag, men att jobba 120% av min kraft i flera veckor är något som inte funkar...
Jag trivs med de jag jobbar med och tyvärr är min läggning sån att jag tar åt mig av kritik som inte är riktad mot mig. Men jag är den som står mellan kastare och mottagare och fångar upp det dåliga, vilket gör att jag känner att jag behöver släta över, göra ett än bättre jobb och sliter lite till.
Trots att jag "fuskar" för att hinna, så "fuskar" jag så bra att det ser ut som om jag gör ett väldigt bra jobb på en väldigt kort tid och blir därför "beordrad" att göra mer eftersom jag hinner med mer om jag "fuskar" mer... 
Mitt "fusk" kommer dock att gå ut över min sjukskrivna kollega, som kommer att få väldigt mycket att göra när sjukskrivnigen är över och eftersom jag tänker mer på andra än på mig själv, så vill jag ha henne frisk, så jag kan återvända till mitt egna jobb i mitt eget tempo och försöker således undvika att hon blir sjukskriven igen genom att försöka göra ett så bra jobb som möjligt...
Mitt egna jobb har jag inte uträttat på närmare 2 veckor och jag ligger därför 2 veckor efter, men eftersom jag stundtals har vikarier som också kan "fuska" på ett fint sätt, så syns inte det så mycket...
Men när jag kommer tillbaka så blir det jobbigare för mig eftersom jag vet om fusket och försöker att ordna upp kaoset, för att så klart undvika klagomål och "själv är bäste dräng"... 

Jag VET att jag inte ska stressa, jag VET att jag inte tål stress, min läkare har varnat mig för att stressa och det står i mina papper att jag INTE ska stressa...

ALLA vet om det, men ändå är jag som en jäkla Duracellkanin som bara ilar på... 

Tyvärr så börjar denna lilla Duracellkanin att få slut på batterierna...igen...  

Den 13 mars 2013 blev jag sjukskriven i en månad pga stress... 

Jag kan inte låta bli att fundera på när nästa sjukskrivning kommer att bli.  
Ryggen och axlarna värker varje vaken timme. Hjärnan snurrar dygnet runt och är inte ens stilla när jag sover.

I mina drömmar på natten är jag på jobbet och det första jag gör på morgonen är att lägga upp en plan hur jag ska hinna göra så mycket som möjligt av min tid på arbetet.

All kritik tar jag personligen och jag har kommit så långt ner i spiralen att minsta motgång får mig att gråta. 
Jag känner hur jag "stänger" av när jag är med mina vänner, orkar inte ta in deras problem då jag är fylld av mina egna bekymmer. Jag orkar inte vara trevlig och social...

Skrattet är borta, glädjen har sinat och tröttheten är ständigt närvarande.

Alla"måsten" är puttade åt sidan, för orken finns inte att göra dem. Stressen att hinna så mycket som möjligt gör att jag kastar i mig maten utan att känna smaken och följs såklart av magkramper som jag ignorerar för att tiden att vila bort kramperna inte finns.

Tiden att äta och vara social på finns, men i min hjärna är det bråttom och jag hinner mer om jag skyndar mig...

Jag går inte varje kväll för att få motion. Jag går för att annars kommer jag att dö!
Jag är matmissbrukare och ju sämre jag mår, dessto mer äter jag. Jag som opererad ska inte kunna äta den mängd som jag kan trycka i mig och det gör mig livrädd! Jag lever med vetskapen att jag inom ett par år kan vara större än innan operationen, om jag inte aktar mig. Jag går för att jag måste gå!

Jag måste gå varje kväll för att inte dra i kylskåpet för att hitta någon "belöning". Jag går för att inte kunna äta och jag vänder inte hemmåt förrän jag är så hungrig att jag håller på att svimma och tarmarna vrider sig av hunger...

Men ändå har jag inte promenerat så långt som jag önskar att jag hunnit. Jag bör äta varannan, var tredje timme, men varken kroppen eller hjärnan är då redo att återvända till lyan.

Det händer att jag tar med mellis på promenaderna och äter det i farten, för att jag inte kan/orkar vända hemåt.

I lyan finns inte bara den farliga maten och det söta utan där ligger även tankarna på lur...
I naturen är jag fri att tänka på annat än alla "måsten" och jobbet, hjärnan kan andas lugn, frihet och för en kort stund kunna stänga av totalt och bara njuta i nuet...

Jag vet som sagt vad jag ska göra och hur jag ska stoppa cirkusen från att bosätta sig i min hjärna. Men ensam är jag inte tillräckligt stark att sätta gränserna och hålla fast vid dem.

Jag vet vad som är bra för mig och vad som är dåligt, men när folk envisas med att säga att "ingen har dött av lite stress", samt "man kan om man vill", då är det jäkligt svårt att inte känna sig lat och svag för att man inte fixar det när "alla andra" kan/orkar. 
Att jag behöver tydliga ramar att hålla mig till är lätt när jag ena dagen hör: "alla har vi olika funktionsnedsättning och ni måste visa hänsyn inför dessa och inte kräva för mycket, ni måste hjälpas åt" och nästa dag låter det "Ni måste vara egoistiska och sätta er själva i främsta rummet". 
Jag ska vara egoistisk, men tänka på de andra.

Jag ska göra ett bra jobb, men "fuska" där det inte syns för att hinna göra allt jobb.
Jag ska sköta mitt jobb och bara mitt jobb, men även andras jobb om det behövs...  

Jag kan inte göra allt själv, men kan inte förvänta mig att få hjälp.

Jag ska ta hand om mig själv och sköta mitt jobb, men finnas till hands om de andra behöver hjälp.

Det som missas ena dagen måste göras dagen efter och om magsjukan hälsar på så finns det två alternativ.
1. Man jobbar vidare och hoppas att man överlever dagen.

2.Man går hem med vetskapen att ingen gör ens jobb...

Japp! Jag mår toppen!! Har aldrig mått bättre!! (irronin flödar!)  

Jag känner mig som en hjärndöd trasdocka med blykorn i fötterna!!   

...i gamla spår igen!
Jag vet vad jag gör fel. Jag vet hur jag ska göra, men ändå fortsätter jag! Sätta gränser och säga "nej"är lättare när det finns någon som lyssnar och som tar min oro på allvar. Någon som är villig till den förändring som jag behöver.

Vad är det med människor?
Hen får lillfingret och hen tar hela handen!

Har senaste dagarna irriterat mig på det och kan inte släppa. Visst jag är kanske för snäll som inte sätter ner foten, å andra sidan borde väll den människan se att hen utnyttjar. ..

Hen "kräver", hen får och hen visar inte ens tacksamhet... Hen utstrålar snarare att det är en tjänst som hen gör mig och att hen egentligen inte vill, trots tjatet.

Men jag tycker i allafall att det är dags för mig att sätta ner foten.
Jag ogillar skarpt att bli utnyttjad!

För första gången på närmare två veckor syns solen och det är 5 grader på balkongen! 

Efter att ha sovit mig igenom fredagen och magsjukan samt även tillbringat större delen av lördagen på soffan, så lockade både samvetet och solen ut mig i morse. När jag åter var innanför dörren efter två timmar hade jag vandrat i närmare åtta kilometer.
Genom stan, till "Societetsparken" och "Borgmästarsholmen" där det blev en liten paus med riskaka.
Hemvägen gick över "kärleksudden", de vackra villorna i "Kvisthamra"" och som vanligt "Södraberget". Kramp i låret gjorde att jag därefter haltandes vandrade hemmåt. 
Hade jag inte stannat var tionde meter och fotat (utan att stänga av tidtagningen) så hade tiden blivit en annan, men det var skönt att vara ute och andas frisk luft  :) 

  Det forsar i ån

Tagen i Societetsparken, vid "Havspiren"  Inte ett moln på himlen! 
 
En lek med kameran gav denna bild. Tagen på bron till "borgmästarholmen" och visar (om det inte vore för mörkret) "Björnö".

Mellan träden skymtar Norrtälje :) 
   
Vår på "Borgmästarholmen"? 

Kom på mig själv med att nynna "Duvemåla hage" (Kristina från Duvemåla), när jag vandrade stigen fram :D 
 
På väg mot "Kärleksudden".
 
"Södraberget"

Brukar annars bara vara här när det är skymning, så kul att se hur stan ser ut i dagsljus :)