En broder saknades, men i övrigt var alla på plats för middag på Antep. Trevligt sällskap, trevliga samtal, kulig brorsdotter och en tystlåten far...

I väntan på mat serverades bröd och en blomma av olika spännande röror.
Inget kul att vara opererad dessa stunder :-)

En sallad som kunde räckt till dussinet!

Den lilla firren om jag valde (fjällröding) blir även lunch i morgon.

Hittade en tunika som jag gillade för 35 kr men istället kom jag därifrån med 3 böcker för 35 kr...

Tisdagskvällens promenad i bilder.          
Hamnade på bryggan och bara satt och njöt en lång stund...  
   

Jag gick upp på morgonen och gick till plugget och jag gick hem på eftermiddagen. Satt mig i soffan, somnade och gick upp morgonen där på för att gå till skolan... 
Jag kommer inte ihåg vad jag åt eller om jag åt överhuvudtaget. Jag minns inte vad jag gjorde på dagarna, vilka lektionerna var eller vilka lärarna var... 
Jag minns vissa av mina klasskamrater, men jag kan inte ens hälften av klassens namn...
Men just att kliva upp på morgonen var en rutin och även adressen till lägenheten satt inpräntat i ryggraden, men hade jag varit nyinflyttad i området när jag gick in i väggen så hade jag garanterat gått vilse i mitt eget område.
Skulle någon bett mig att förklara skillnaden mellan en morot och en gurka, så hade jag inte kunnat det.

Att hjärnan stressar så mycket att det en dag bara blir svart och inse att allt som inte är rutin skiter sig är en läskig upplevelse.  

Att inte komma ihåg sitt eget personnummer...

Att så fort en person vänt ryggen åt en inte ha en aning om vem det är man pratat med de senaste timmarna...

Att komma till affären men inte ha en aning om varför man gått dit...

Att komma utanför dörren till lägenheten, men inte veta varför man lämnade lägenheten...
Att plugga samma kapitel i 2 veckor, men inte ens minnas att man läst texten... 
Att ständigt känna sig korkad över de mest simpla saker, att alltid vara trött och ingen som förstå en...

Jag insåg efter krashen att jag aldrig mer skulle kunna jobba i ett kök. Min dröm sedan tonåren skulle aldrig bli min värld, hur mycket jag än vill, så är det inte där jag hör hemma.
Jag skulle aldrig kunna bli kock, jag har inte den stresståligheten som behövs, jag har inte den kunskapen som behövs och jag känner att min hjärna aldrig skulle klara av den pressen...  
Den världen är läskig och den fick mig utbränd en gång. Jag minns inget från utbildningen och även om jag har kvar alla böckerna, så säger de mig liksom inget...  
Jag kan hålla mig till disken, där mår jag bra och de enda krav som finns är att disken ska bli ren :) 
Men att stå i ett kök och tillreda mat åt andra, är främmande och skrämmande.

Det finns många sätt att döda en allergiker på, om man säger så. 

Men jag ska ut på praktik och frågan är var jag kommer att hamna!! 

Att vara lokalvårdare är inte riktigt min  dröm och jag är för frisk för att ta upp en plats på Samhall som någon annan behöver bättre!

Så nu är min skalle tillräckligt frisk för att jag ska kunna ta klivet ut i verkligheten. 
Vid stress så klappar jag fortfarande samman och blir "hjärndöd", men jag börjar kunna tecknen när det är dags att sänka tempot (att jag inte alltid vill lyssna på kroppen är något annat :) )
Så sedan årsskiftet har vi  (jag och chefen) funderat på var jag vill bli när jag blir "utsläppt". Vad jag kan tänka mig att jobba med, att praktisera inom och vad jag skulle vilja testa. Även om det kanske inte är ett jobb på livstid, så kan det bli ett par veckors praktik, för att se om det kan vara ett möjligt val eller något att sätta på "aldrig i livet listan". Jag vet inte vad jag vill och jag vet inte vad jag passar inom... 
Vi (åter chefen och jag)  kollade igenom mitt CV, för att se om det drog åt någon speciell inriktning eller om det bara var ett virr av utbildningar och yrken. Rätt snart insåg vi att den röda tråden genom cv´ t är kök...

Konsumtionslinjen, Assögården, Lyckhem, Väddöfolkhögskola, Skenningeskola, kockutbildningen... Alla har med kök att göra och även om det är diskrum som jag hamnat i så, är det i större kök som jag jobbat inom... Så planen är att jag ska hamna som diskare någonstans, bara för att komma ut från Samhall. Komma till någon plats där min hjärna kan fortsätta att läkas, där rutiner finns och där jag inte dör av stress.   

Har varit på två interjuver och den ena platsen var en restaurang på stan. Personalen var ung, hungrig och det "kryllade" av människor. De var framförallt ute efter kockar och letade främst efter sommarpersonal, så det var inte riktigt rätt plats för mig... 
I dag var interjuv nr 2 och det är i skolkök...

Mina förväntningar var en myrstack av personal, stora utrymmen och stress som en motorväg...
Jag försökte vara öppen och positiv inför mötet och insåg till min förvåning att så fort jag kom in i köket så var jag lugn som en filbunke och totalt avslappnad.
När arbetsledaren pratade och beskrev hur dagarna såg ut och förklarade vilka specialkostarna åt så visste jag vad han pratade om... 
Han förklarade hur maskinerna funkade och jag viste direkt hur de funkade för jag kände igen dem. 
Jag trodde att jag skulle känna mig korkad och inte veta något, men istället blev det tvärtom.
Jag blev lugn och kände mig hemma, när vi strosade genom köket.
Han pratade ett språk som jag trodde jag tappat bort och glömt, men någonstans har det tydligen legat gömt i min hjärna och bara väntat på att komma fram... 

Det är en märklig känsla av att kliva in på en plats och direkt känna att "här vill jag vara" och en större att vara så totalt förvirrad under så lång tid och plötslig känna sig så säker på att man hittat rätt, på en plats som ger kalla kårar...
Jag tror fortfarande inte att kock är rätt karriär för mig, men att inte längre vara lika skräckslagen inför att vara i ett kök, är stort...
Så om allt går som jag vill och hoppas, så kommer jag att vara på praktik under fyra veckor och därefter så får vi se vad som händer...  
Men jag har kommit ett steg på väg mot "verkligheten" :) 

Inte heller denna dag kommer att gå till historien som en av de kuligaste!

Det finns en orsak till att jag inte vill ha praktikanter hängande efter mig...
suck!!

Tog en promenad för att rensa hjärnan. Vindstilla, varmt och i solnedgång. Kändes som en sommarkväll när jag satt nere på bryggan. Går inte att må dåligt med denna utsikt

Jag kanske inte har världens högsta IQ, men att bli behandlad som om jag vore en idiot är sårande.
Att de dessutom får mig att tvivla på min egen intelligens är än värre..
:-(

Så var helgen slut och vardagen tillbaka. Inte mycket som blev gjort hemma under dessa två dagar, men hjärnan har snurrat som sjutton och en del beslut fattade :-)

Solen har strålat från en blå himmel och jag har tagit väääldigt många bilder på naturen. Undrar bara vad jag ska göra med dem?
Jag vet i allafall att jag mår bra när jag är ute m kameran och det är typ enda gången jag slutar tänka på allt jobbigt...