I dag fyller min gbp 2- år! Två år som gått så fort men samtidigt så långsamt!

För två år sedan levde jag med tron att att allt skulle förändras över en natt. Jag skulle bli "frisk" och må bra resten av livet. Min kropp skulle berätta vad jag skulle undvika och min hjärna skulle lyssna.

Jag trodde att allt skulle bli lättare och bättre!

Jag trodde att jag som alla andra skulle få "dumpar" av fet mat eller av socker. Jag skulle över en natt veta vad jag skulle äta och jag skulle inom ett par månader vara på den vikt där jag bör väga.   
Men livet är inte lätt och har aldrig varit lätt, så varför trodde jag att min resa skulle bli lätt?! 
Jag får inga dumpar utan får själv försöka räkna ut vad som är nyttigt och eftersom min hjärna fortfarande skriker efter socker, så är det inte den vettigaste saken som jag diskuterar med på kvällarna när sockersuget och chokladbegäret sätter in :)
I gbp grupperna som jag följer på FB, läggs "före och efter bilder" upp och alla berättar hur snabbt de gått ner och hur bra de mår... Själv känner jag mig som en jäst men ogräddad bulle som jäser över åt alla håll och kanter. Jag vet att det är skillnad från förr, men inte den stora skillnaden som jag önskade och jag mår fortfarande lika taskigt som jag mådde innan. 

Det brukar sägas att det är under det första året som man förlorar mest i vikt, under det andra året planar det ut och därefter så står man i bästa fall stilla eller så ökar vikten ett par kilon... Jag har varit opererad i  två år och jag har inte kommit dit jag vill och jag kommer aldrig att komma ner till mitt mål om jag fortsätter som jag gör.

Jag vet vad jag ska göra, men det är så svårt att programera om hjärnan att tänka annorlunda. Jag är matmissbrukare och har alltid varit det. Oberonde på vad man missbrukar så är det aldrig lätt att sluta! 
Vill man sluta dricka så finns det hjälp på recept. Vill man sluta röka så finns det alternativ till ciggen.
Men hur gör man för att sluta äta? Mat är ändå något som alla behöver och som det finns tillgång till överallt ...

2 år och jag är på många sätt fortfarande kvar där jag startade. Jag är glad att jag gjorde operationen och jag är glad åt de kilon som jag gått ner och jag är fortfarande fastspänd i den jäkla bergochdalbanan där jag alltid har suttit.
Jag är fortfarande inte stans populäraste tjej, jag har fortfarande inte fått en ursäkt från de som gjorde mitt liv till ett helvete under skoltiden och jag är fortfarande inte rik...

Å andra sidan har jag få men riktiga vänner som känt mig länge och som vet vem jag är, jag försöker att lägga det förflutna bakom mig, göra det som får mig att må bra och jag försöker att göra mitt bästa... 
Livet suger i bland och har toppar ibland...

Under dessa två år har jag gjort saker som jag aldrig skulle vågat göra innan och mitt självförtroende har ökat samtidigt som min självkänsla stoppat. Jag vet fortfarande inte vem jag är och är rädd för att ta plats och synas, samtidigt så kan jag lättare rycka på axlarna och muttra "vem bryr sig", medveten om att JAG bryr mig. Men mycket av det har inte med operationen att göra utan med min ADD och tyvärr så går ju allt det hand i hand. Hjärnan förändras och kroppen förändras och ADD´n förändras inte :) 
Jag har dock efter operationen fått lättare att sluta ta mig själv på så stort allvar. Jag kan skratta åt mina misstag (om jag orsakar dem och jag är den enda som drabbas av dem). Jag vågar säga mer vad jag tycker, håller inte längre inne med mina åsikter och vågar ta för mig mer.

I dag fyller jag 2 år som opererad. 
Jag vet hur jag ska göra för att nå mitt mål. Jag vet vad jag måste förändra och jag vet vad som krävs. Jag vet att det inte kommer att bli lätt och jag vet att jag kommer att falla igen.
Jag har gått ner 35 kilo på 2 år och jag har 10  kilo kvar till mitt egna satta mål. Jag ville på sjukhuset inte sätta en målvikt utan ville själv känna efter när jag kände mig nöjd. Eftersom jag inte minns hur det var att "bara" väga 90 kilo eller 80 kilo så vet jag inte hur det skulle vara att vara smal. Jag viste inte hur mycket jag skulle väga för att känna mig nöjd. Jag trodde att jag skulle vara nöjd med att komma ner i byxor stl 46. Jag är nu nere i 44 och jag känner mig fortfarande stor som en halv elefant. 
Nu har ett nytt år startat och kanske kommer jag att under detta år nå mina mål. Jag stressar långsamt och hoppas att kroppen får må bra, hjärnan lugnar ner sig och att musiken kommer att fylla mitt kommande år :) 


Jag är inte nöjd ännu och jag är absolut ingen klänningstjej men jag kom ner i stl 42 på "B young" :D   
 

 

Karin

22 maj 2014 06:56

Tack för att jag fått ta del av dina innersta tankar :-) Ja du, livet är inte lätt och det finns inga quickfix heller.Enligt mig är matmissbruk det svåraste missbruket att bli av med. Som du skriver så måste vi äta för att överleva. Men för en missbukare så är det svårt att bara äta det som gör att vi överlever.
Jag tycker att du är en fantastisk människa och starkare än du tror. Berg och dalbana är vi nog mpnga som åker i våra liv, tyvärr. Lycka till med år 3. Kram ♥

 

Marita Jansson

5 februari 2017 11:30

Hej. Hur mår du idag efter din op? Rätt festligt detta. Själv gjorde jag en gastric sleeve november 2014 här i Norrtälje. Hann inte läsa hela inlägget. Jag var nog som du i början, Ville lära mig äta rätt o s v. Men har fallit tillbaka till mitt sockerberoende igen. Men efter op gick jag ner 28 kg. Har gått upp några efter det.

http://m-g-jansson.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...

Träffade min läkare i dag och fick sömntabletter, för nätterna har varit långa, mörka och väldigt vakna de senaste dagarna. Sjukanmälan gjordes redan när beskedet kom och jag får se efter helgen hur måendet är, men jag har en sjukskrivning som ligger...

"Tallugglan" har varit vilande så länge och enda uppdateringen jag egentligen gör är under min semester, så funderingen finns att döda bloggen helt, samtidigt så finns här många minnen så det tar emot... Eller kanske bara byta namn och ha den som en...

Fick frågan om maten på kryssningen så här kommer nu bilder och lite text om den.  Redan vid bokningen av kryssningen så kunde man välja in måltider vilket skulle göra det hela billigare men även mindre stressigt för oss då det kanske inte skulle f...

Tisdagen bjöd på uppehåll och stundvis även blå himmel och även havet var lugnt. Det har varit svårt att tro att vi var inne i augusti. Morgonen startade tidigare med frukostbuffén för vi skulle anlända till Visby tidigare äv vi hade gjort i Ystad, d...