Direktlänk till inlägg 17 juni 2014
Denna snygga "Americanare" fick jag för första gången se i Juli 2013 i Societetsparken.
En underbar dag med gassande sol, massor av folk och jag mådde toppen!!
Jag "vallade" min far i rullstol runt i parken, i jakt på en bil jag aldrig sett tidigare och försökte finna en farbror jag träffat så sällan att jag inte visste om jag skulle känna igen honom. Jag fick telefonledes veta att bilen var vit med en röd raket och att den var parkerad nedanför konstverket i hamnen... Jag stod som ett "?" och fattade inget!
En bil med röd raket??? En sekund drog bilden av "Tintins" röd/vita rymdraket genom skallen, men insåg snabbt att om en av bilarna hade en sån på taket, så hade den varit ganska lätt att se även om flera tusen bilar var samlade i parken och på kajen. Efter ytterligare ett par samtal så fick jag klart för mig att "konstverket" i självaverket var en byggnad, närmare bestämt den gröna silosen på hamnsidan och att en raket var en "utsmyckning" på bilen... (man lär sig något nytt varje dag :) )
Så när den rätta bilen tillslut var funnen bjöds "mitt lilla gäng och jag" på kaffe, kanelbullar och värmande sällskap.
Jag fick under eftermiddagen träffa "barn" jag inte sett på närmare 30 år och insåg att de blivit vuxna under åren som gått.
Jag visste inte då att den härliga sommardagen skulle vara sista gången jag träffade min farbror...
Fick i dag beskedet att han förlorat mot cancern, bara 65 år gammal och för ung för att dö!
Kanske sörjer jag även att jag aldrig fick en chans att lära känna honom...
Jag ville tro att han på något mirakulöst sätt skulle besegra sjukdomen, att domen som läkarna gett bara var ett fult misstag som de gett till fel person...
Ville inte ta in att hans tid snabbt rann ut, ville inte tänka på att ytterligare en släkting skulle försvinna.
Tänker på hans sambo och hans barn... mina kusiner.
I stället för att träffa dem på "American cars show" i parken, så så kommer jag att träffa dem på en begravning...
Livet är inte rättvist någonstans!
Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...