Klockan är natt och efter en dag som denna så skulle jag kunna sova i flera dagar.

Jag känner mig som en krossad spegel som bara hålls i hop av en ram. Skevt, sprucket och små bitar har trillat och ligger på golvet nedanför. Bitar så små som sandkorn att de aldrig kan sättas tillbaka på sin rätta plats.

Det krävdes en läkare som grävde för att jag skulle förstå hur dåligt jag egentligen mår. En läkare som genom standardfrågor kom djupare in i mig än jag själv vågat gå eller kanske velat se. 

Jag somnar varje kväll med en önskan att jag ska vakna glad, lycklig och med ett leende. Att jag ska gå till jobbet med lätta fötter och känna mig fri. Förr har de "dåliga dagarna" varit någon vecka och sedan har det vänt och jag har varit bekymmersfri i några månader innan det åter vänt i en nedåtgående spiral. Jag vet att svackan ska komma och jag har alltid vetat att när jag nått båtten så har det vänt och allt har blivit bra...
Jag har trott att även denna gråa dimma som jag lever i  just nu ska vara borta en dag när jag vaknar, men efter närmare 3 månader sitter jag fortfarande fast och kommer inte loss.

Jag går upp på morgonen, bara för att klockan ringer. Jag äter frukost för att det blivit en vana, jag går i kläderna för att det hör till rutinerna och jag går till jobbet för att något annat alternativ inte finns.

Jag har ett jobb och det ska skötas. Gör jag inte mitt jobb är jag lat och lata människor byts ut till mindre lata och mer effektiva männikor. Jag vill jobba, jag vill träffa mina kollegor, jag vill göra nytta, jag vill tjäna pengar och kunna betala mina räkningar men framförallt så vill jag känna mig nyttig, behövd och uppskattad.

Jag gör mitt bästa och försöker ignorera tröttheten och orklösheten som kommer varje eftermiddag.

I bland ger jag efter för den. Avslutar så fort jag kan, gör det viktigaste så det i allafall SER UT som om jag varit på topp och gjort allt såååå noga. Orkar inte tänka, vill bara hem till ensamheten och kunna rasa samman utan publik. Jag vet att ingen tar hand om min rena disk, det är mitt jobb att även få upp den i hyllorna och med vetskapen att jag kan avsluta jobbet i morgon om jag kommer in tidigare, så ger jag upp och avviker.
Men irritationen finns att jag inte gör klart på kvällen, att överfulla vagnar möter mina arbetskollegor när de kommer på morgonen och att de inte hittar sakerna på sina ställen, så jag försöker kämpa men tyvärr så är det överfulla vagnar som blivit vanligare om mornarna än ordning och reda...
Jag hälsar på mina kollegor för att det hör till och jag svarar alltid "Jo tack jag lever, så det kunde vara värre" på frågan hur jag mår...
För det är ju det jag gör. Jag lever, jag andas, men jag är inte riktigt vid liv...

2 1/2 timme hos en läkare som ställde frågor som jag egentligen inte ville veta svaren på, eftersom de riktiga svaren skulle ge mig den riktiga bilden av mig själv. Jag skulle upptäcka saker som jag inte ville se, Saker som jag omedvetet velat döja för omvärlden. Det enda jag ville ha inför dagens möte var en kurator som hjälpte mig reda ut tankarna i min hjärna, som skulle reda ut garnet och få mig att folkusera på trådens början.
Istället fick jag så mycket annat och svar jag inte ville ha. Jag ställdes frågor som jag inte hade något svar på och insåg att gröten jag klafsar runt i faktisk är på väg att dränka mig som kvicksand och det enda som håller mig ovanför ytan är att jag faktiskt inte är redo att dö.
Att inför läkaren erkänna att jag behöver mål att se fram mot för att orka kämpa var svårt. Inte stora mål, bara något som ger en ljusglimt i mörkret, något som får mig att hålla fast och inte släppa taget.
Att spara inför Ullared, att gå Vårruset... att komma hem och ge katterna mat. Bara små vardagliga saker, som ger mig lite längre tid att kämpa mig upp från botten.

Någonting som tar mig förbi känslan av utanförskap, värdelöshet och mörker. 

Jag vill vara duktig, effektiv, snäll, smart, ovärderlig, vara världens bästa vän, den absolut bästa arbetskamraten och alltid vara månadens anställda.
Men varje dag känner mig värdelös och grå! Dagarna går, bara för att det är det som de ska göra, men de skulle fortsätta att gå även om jag gav upp. Det skulle bara vara någon annan som gjorde mitt jobb, någon som var glad, positiv och som spred ljus omkring sig. Någon som inte var jag, men som jag önskar att jag var.  
Inget jag gör är speciellt märkvärdigt, inget jag säger kan geniförklara mig och jag ansvarar inte för att företaget jag jobbar på går runt, så vad gör jag egentligen?  

Jag visste att jag var i en svacka när jag träffade läkaren i dag. Men att den svackan skulle vara så djup att jag inte kommer att ta mig upp utan hjälp, det hade jag inte tänkt på.

Och är det något jag har svårt för, så är det att be om hjälp! 
Det är ett svaghetstecken och är det något jag inte har råd att vara är svag.
Jag måste vara stark för det är bara starka som duger i denna värld! De svaga blir överkörda, utnyttjade och bortglömda...
Jag måste visa att jag vill, att jag kan, att jag orkar och att jag är en tillgång som klarar allt. Men just nu vet jag inte ens om jag klarar att lämna lägenheten.

Jag tror nästan att det är lättare att tro man är frisk när man egentligen är sjuk, än att att vara sjuk och vara fullt medveten om att man är sjuk...    

 

Avkragad

25 februari 2015 11:26

Du skriver insiktsfullt och ärligt. Kämpa på! :)

http://avkragad.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Med 2 arbetsdagar kvar innan lite välbehövlig semester börjar jag nu packa väskan och städa lyan... Eller inte :-) Fredag och för stunden tvättstugan och medan maskinen snurrar så stickar jag vidare på min "Alasuq tunn" med en maska i taget och hö...

Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...

Träffade min läkare i dag och fick sömntabletter, för nätterna har varit långa, mörka och väldigt vakna de senaste dagarna. Sjukanmälan gjordes redan när beskedet kom och jag får se efter helgen hur måendet är, men jag har en sjukskrivning som ligger...

"Tallugglan" har varit vilande så länge och enda uppdateringen jag egentligen gör är under min semester, så funderingen finns att döda bloggen helt, samtidigt så finns här många minnen så det tar emot... Eller kanske bara byta namn och ha den som en...

Fick frågan om maten på kryssningen så här kommer nu bilder och lite text om den.  Redan vid bokningen av kryssningen så kunde man välja in måltider vilket skulle göra det hela billigare men även mindre stressigt för oss då det kanske inte skulle f...