Ytterligare ett inlägg i #blogg100, dag 7 och jag hänger med :-)
Efter att ha virkat lite väskor har jag i dag letat upp symaskinen och sytt foder till dem.
Av tre väskor är två helt klara och den svarta försvinner på tisdag el onsdag vännen som beställt den. Den vita blir kvar som min egna väska, då jag upptäckte ett megafel som inte kan göras ogjort. Men man lär av misstagen :-)

Det finns människor som lever på att göra livet till ett helvete. Som själva blir starka av att trycka ner andra och som låter så självsäkra att det inte finns något tvivel om att deras ord är det rätt och sanningen.

Det finns en sanning och det är deras sanning och om man ifrågasätter så har man fel eller missförstått det som sagts.
Ens egen tro på sig själv kryper medan de växer och frodas. Tillslut när man är så långt nere botten som det går att komma kommer deras sista stöt och man är bruten. Man vill inte kämpa längre för varför ska man kämpa när de hjärntvättat en så pass mycket att man själv vet hur jäkla värdelös man är som människa och att alla skulle må bättre om man slutade att existera, slutade leva och slutade att tro.
 En människa som verkar näras och glädjas när det går åt helvete för de som ska hjälpas.

Ju sämre vi/jag mår dessto lättare är vi/jag att manupullera och skicka än längre ner i hålet.

De vet ens problematik, de vet vilka knappar de ska trycka på och de gör allt i sin makt för att inte förlora makten.

Dessa små människor går inte att få bort, de går inte att kriga mot och de är så lena i käften mot utomstående att ingen ser sanningen bakom de falska leenderna och lena orden.

Vad ska man göra när orden man får höra är falska, men de orden är det enda man fått höra och de enda man just för stunden har att tro på? Ord som just tagit ifrån en all lycka, alla drömmar och framtiden... 

Vad ska man göra? Hur ska man kämpa mot dem? Vad ska man göra när man inte längre kan kriga och all ens ork tagit slut? När man hört lögnerna så länge och så ofta att det blivit sanningen? 

Man fortsätter kämpa, för det är enda alternativet. För varje gång blir ens osäkerhet större och man gör sitt bästa för att komma undan den lilla människans skugga.

Man fortsätter att hoppas att ens tro är tillräckligt stark för att överleva, att ens tro fortsätter att gro och hoppas att det kommer en dag då makten är bruten, friheten är här och man kan resa sig starkare...

 

#blogg100 #dag6 #dag006

Var till kuratorn häromdagen och för första gången sedan turerna med diagnoser och utmattningar startade för många år sedan så känns det som jag är på rätt väg. Kanske finns det denna gången någon/några som tar min oro på allvar och som kan ge mig den hjälp som jag behöver. Någon som kan bryta ner den tjocka skyddsmur som jag byggt upp under många år och som jag själv inte kan riva.
Kanske är det äntligen någon som ser att det faktiskt handlar om "liv och död", eller kanske snarare om sorg, smärta och en jäkla massa ångest.
Kuratorn har själv ADHD i sin närhet och vet vad jag menar med "oreda i skallen" "snurr" och oavslutade projekt.  

Hon har tips och ideér som hon sett fungerat på saker som jag inte haft en tanke på tidigare... Hon vet vilken hjälp som jag kanske behöver och hon vet vad jag inte borde pröva.  
Det känns förbenat skönt att prata med någon som förstår mig och inte bara nickar och hummar, men som i själva verket inte har en blekaste aning om vad jag går igenom eller hur mina dagar ser ut. 

Det är en sak att läsa om diagnoser i en bok under utbildning, men en helt annan att verkligen ha det och att leva med det 24- timmar om dygnet. 
Det är svårt för utomstående att förstå hur man mår när jag själv inte vet det.

När känslorna är som tidvatten i mitt inre och det aldrig är en lugn stund i min hjärna.

Dygnet runt snurrar tankarna utan att finna målet och utan att kunna stängas av.

Allt mellan himmel och jord snurrar runt, blandas,utvecklas  och någonstans i röran finns en röd tråd som gör att mina tankar går från garnnystan till röda äpplen och plötsligt så har jag kommit på vem som var programledare i nöjesprogramet som spelades in 1987... 
Jag ältar varje ord som sagts mellan mig och andra, ändrar innebörd i det sagda, ändrar tonfall och läser mer mellan raderna än vad som kanske verkligen finns.
Jag gör nog ganska ofta en höna av en stackars höna, och läser in allt som jag tror egentligen menas bakom orden och blickarna. Att tillslut inte veta vad som sagts och vad som inte sagts är jobbigt.
Sa "hen" verkligen det jag hörde, eller har min fantasi omvandlat orden till något helt annat??
Det är jobbigt att inte själv kunna veta sanningen...

Jag är fast i en värld där verklighet blandas med drömmar och där jag har så mycket fantasi att jag inte vet var jag ska börja. Det finns så mycket jag vill göra att jag blir sittande utan att göra något, för jag vet inte var jag ska starta eller vad som är viktigast då allt just nu är lika viktigt och kräver lika mycket uppmärksamhet.   

Sedan ca tre år tillbaka är hjärnan stilla hos mig, åtta timmar i streck och det är när jag sover! Ett litet piller innan jag lägger mig gör att jag äntligen kan somna utan att vrida mig timme efter timme efter timme medan hjärnan går igenom dagen, morgondagen, framtiden, det förflutna, recept, mönster, kommande julklappar och drömmar... 
Jag slipper se visaren på klockan röra sig läskigt fort mot alarmtiden, slipper oroa mig för att försova mig och slipper alla malande tankar. Ett litet insomningspiller gör att jag kan vakna pigg och mindre hjärndöd än annars. Problemet är att min husläkare är rädd att jag blir beroende av dem och inte kan sluta. Min räddsla är att jag ska tvingas sluta med dem. Det enda "skyddsnät" som jag har för att leva ett normalt liv, då jag valt att inte använda Concerta, Ritalin eller annan hjälp i pillerform. 

Utan insomningspiller = försovningar= missade arbetstider= sparken... Och därifrån kan det bara gå åt ett håll och inte tusan är det mot gladare och rikare miljöer. :) 

#Blogg100 #ADD
 
  

Jaha, och nu då?? 

Har just sett sista avsnittet av "Angel" och frågan är hur jag ska tillbringa eftrmiddagarna nu när jag sitter i soffan och producerar väskor. 

Fråga mig inte vad det är med gamla serier och filmer som lockar mig, för det har jag ingen aning om :)
Filmer är en sak och kolla på. Problemet är att de tar slut innan jag önskar och då måste jag byta DVD och det i sin tur betyder väcka katter som sover i knät...
Serier är så mycket bättre, på det sättet. Många avsnitt efter varandra och många timmars tittande, vilket betyder att jag slipper lämna värmen under filten och kissarna får sova.

Men men, något i gömmorna hittar jag säkert framöver! 

Kan ju erkänna att inspirationen till inlägg tryter ganska rejält, för stunden. Jag är tröttare än John Blund, segare än kola och känner mig lika kulig som torkande färg...Det sistnämnda har suttit i hela dagen, så jag tror att det blir en tidig kväll för Maxen.

#blogg100

Massa trådar kvar att fästa och likheten med en ryamatta finns, eller hur :-)
Om ett par dagar har dessa garnbitar förvandlats till en väska och är förhoppningsvis på väg till min beställande vän.

#blogg100

Dag 002 i #blogg100 är här och innan jag börjar på allvar med att beta av dagarna så kommer här en liten presentation av mig. Vem jag är, vad jag gör och vart jag vill komma... 
För en del är det gammal skåpmat, för andra så är det nytt och för ett par kanske känslan av "vemorkarbrysig" dyker upp :) 

Jag är 39 jordsnurr och ett par månvarv gammal. 

Bodde mina första år i Hässelby, flyttade som 6-åring till Björkö-Arholma (en ö i Stockholms norra skärgård) och är sedan ett par år tillbaka Norrtäljebo. Bor i en liten lya, strax utanför centrum tillsammans med mina två sambos Boris och Zasso. Två hårande pälsbollar som har sina egna ideer och tankar om hur livet ska vara och egentligen är det nog snarare jag som är inneboende hos dom, även om jag försöker att få dem att förstå att det är tvärt om  :)

För ett par år sedan blev jag sjukskriven för "utmattning" och fick i samband med den sjukskrivningen diagnosen ADD. Mycket i mitt liv fick sin förklaring och under åren som följde har jag inte bara kämpat med att komma tillbaka ut i arbetslivet utan även försökt att lära mig leva med diagnoser och utbränningen. Tvingas lära mig att sätta gränser, att lära känna den nya Helena och försöka finna ut var min egen gräns går (en gräns som är väldigt flytande och som jag aldrig vet var jag har).
Jag är inte samma som person som jag var innan allt hände och mycket nytt finns fortfarande att lära. Minorna på min väg är många och ofta ser jag dem inte förrän det är försent. 
Att vilja men inte kunna eller orka är svårt att acceptera och ofta tar orken slut och jag hamnar i depressoner i stället. Att istället för att acceptera att jag inte är frisk så vill jag tro det (vill visa upp en felfri bild utan skador) och satsar 120% 

och straxt efter är jag åter nere på botten och försöker ta mig upp medan jag fortfarande har lite stolthet kvar.  

Jag startade bloggen "Tallugglan" för att reda ut vem jag var. Att ha en plats där mina tankar samlas, min virrighet får fäste men kanske främst startade jag blogen för att hålla reda på vad jag gör om dagarna för med utbränningen försvann även minnet...
Fortfarande har jag problem med att minnas saker, vilket gör att förvirringen i bland är stor och mina promenader till affären blir extra många vissa dagar. Min impulsivitet är även den stor och vissa dagar större än andra och det kan hända saker som jag inte är beredd på och jag försöker att se humorn bakom mina misstag och jag lär dessutom ytterst sällan av misstagen jag begår (till mina vänners glädje, sorg och djupa suckar).

Jag kommer de kommande 98 dagaran att dela med mig av mitt liv. Jag har delar av planen klar vad jag ska blogga om, men vissa dagar är fortfarande väldigt tomma i kladdblocket. Men även de tomma raderna kommer nog att fyllas, om inte annat kanske det blir dråpliga historier om min vardag, mina kissars envishet och egen vilja eller en favorit dikt... Vi får se vad som händer och sker, helt enkelt. Närmaste dagarna är i allafall planerade och det kommer att bli en salig blandning om allt från skor och ostbågar till Punchrullar och bokrea.    

Planen för dagen var rensning av diskhon, jaga dammråttor, fylla lunchlådor och sedan invänta kuligt besök av kompis i väntan på pysselkväll.
Men då sjukdom gjort att kompis ligger sjuk så skippar jag alla måsten och slappar i stället bland dammråttor och katter :) 
Matlådorna räcker nog ett par dagar till, råttorna lär inte försvinna och jag har vant mig vid att äta soppa med gaffel (sugrör funkar det med :) ), så varför stressa med dessa måstesaker? :)   

Startskottet har ljudit och jag är i gång!
Jag har antagit en utmaing om att göra ett inlägg dagligen i 100 dagar #blogg100 och jag är redan orolig INNAN första inlägget är postat!
Kommer jag att klara det och vad tusan ska jag skriva under 100 dagar?? 
Sitter och spånar ideér om vad jag skriva och då min tid inte alltid räcker till (eller snarare så har dygnet för få timmar) så jag tror att flera av inläggen kommer att skrivas i förväg...

Men jag ska i allafall göra ett försök och se hur länge mitt tålamod håller.
Detta med tålamod är ju inte direkt min starka sida, så vi får se helt enkelt!

Det ska i allafall bli kul att se vart jag hamnar och vad jag kommer att skriva om :)

Vore ju kul (or not!) om min blogg blir ett sömnpiller som däckar läsarna, så intressanta inlägg som ger många läsare är drömmen, men eftersom jag är som jag är, så blir det nog en massa blandat där mycket kanske är att få ut alla känslor jag har i kroppen och reda ut röran i huvudet...

Även om jag har en mall att hålla mig till, så är jag som jag är och den mallen kommer att ändras X-antal gånger innan dessa månader är över :) 

Men som sagt så ska det bli ett par spännande månader :)