I morgon är det begravning för en av mina bästa vänner och ännu efter en månad, så har jag inte fått sammanbrottet som jag önskar, släppa ut all sorg och bara skrika. Jag har ännu inte ramlat samman i en gråtande och ylande hög på golvet, ännu inte släppt alla spärrar och låtit tårarna spruta och ännu inte riktigt förstått att hon inte längre finns där-
Något håller mig tillbaka och ännu kan jag inte känna den sorg som jag vill känna, kan inte släppa ut de känslor som jag borde känna och det gör att jag känner mig så kall.
Jag saknar henne, men kan ännu inte gråta av saknad och jag undrar när jag kommer att falla. När kommer verkligheten i fatt mig?  
Jag kommer aldrig mer att se min bästa vän, aldrig mer få ha de låååånga samtalen med henne om absolut inget alls och jag kommer aldrig mer att få höra hennes röst eller skrattet…

För ett tag sedan eller kanske länge sedan så hade vi ett samtal som varade i fem timmar! Hon pratade och jag lyssnade. Jag använde headsetet och gjorde massa andra saker medan vi pratade.
Jag han med både tvättstugan, disken och en storstädning av lyan medan vi pratade.
Kommer att sakna henne som fan!!

När jag fick beskedet om Lolas död gick jag igenom våra minnen. Saker som vi gjort och saker som vi sagt. Försökte minnas filmer vi sett tillsamman och skratten vi delat. Det jag ångrar sjukt mycket är att det inte finns en enda bild på oss tre tillsammans. Kameran var aldrig med på våra ”äventyr” och telefonen hade inte kameror under våra mest intensiva perioder. Alla minnen finns i huvudet och jag hoppas att minnet jag har av Lola kommer att fortsätta att finnas under många år framöver.  

Finns mycket att minnas och jag vet att det kunde varit fler minnen. Det finns saker som jag ångrar att jag inte gjorde, ord som jag borde sagt när jag hade chansen. Men jag trodde ju att tiden skulle finnas! Jag trodde att det skulle finnas tid till den där lunchen vi pratade om och att hon verkligen skulle komma och tillbringa en helg hos mig. Jag trodde verkligen att tiden skulle finnas till att fortsätta vår vänskap. Varför åkte jag inte och besökte henne? Jag viste att hon hade ont och led av socialfobi och mådde skit, men ändå så förväntade jag mig att hon skulle komma till mig…
Hur blev jag en sån stor egoist? Och varför tog jag inte chansen att träffa henne när jag kunde, istället för att som vanligt skjuta upp allt?

Vi träffades på komvux… eller i alla fall tror jag att det var där vi blev vänner. Åren har gått fort och jag kommer inte ihåg om det var ”Emmorna” som förde Lola i min väg eller om jag redan kände Lola när jag började på ”Emmorna”.  Karin blev i alla fall en bekantskap på Komvux och sedan dess var det vi tre som hängde samman. Vi käkade lunch på pizzerian vid ”Lilla torget” och vi hade samma sjuka humor, men det var väll egentligen det enda gemensamma vi tre hade.
Vi skrattade och hade jäkligt kul och vi förstod varandra! Hon är den varmaste människa som jag någonsin träffat och som alltid hade tid att prata. Det var alltid henne som jag ringde när livet kändes förjäkligt och jag inte viste hur jag skulle ta mig ur hopplösheten. Hon var den som alltid lyssnade när jag hade problem och jag kommer aldrig att ha en vän som Lola.

I morgon är det begravning av världens finaste tjej och jag hoppas att kyrkan kommer att fyllas av människor som minns och saknar henne.
Jag kommer alltid att sakna henne men jag är så jäkla glad att jag lärt känna henne och fått hennes vänskap. Även om jag önskar att vänskapen skulle vara i ytterligare många år, så fick jag i alla fall chansen att ha henne som vän och någon bättre kommer jag aldrig att ha! 

I morgon begravs Lola i Rimbo och rosorna symboliserar oss tre. Jag, Karin och Lola. Vi ville göra ett "begravningshjärta" som ingen annan har och där all vår saknad och minnen finns "nedstuckna". För en gångsskull är det inte jag som pysslat utan Karin som satt samman hjärtat. Jag har bara kommit med råd och varit sällskap vid bordet. 
I morgon fortsätter minnena och vi kommer att äta samma lunch som vi alltid åt och som de vanemänniskor vi är så kommer både jag och Karin att äta samma sallader från samma pizzeria som vi alltid besökte under våra luncher.

Jag har inte ätit där på många år och jag tror att sista gången vi var där så kastade Lolas dotter sina skor efter tiggande kajor som inte lämnade oss ifred...
 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Är läget under kontroll? Inte det minsta, men snart "smäller" det :-) Känns så otroligt dubbelt just nu i känslor. Jag ser fram mot resan, men mår dåligt för att jag ska på semester när jag egentligen borde vara hemma och sörja. Jag behöver ...

Med 2 arbetsdagar kvar innan lite välbehövlig semester börjar jag nu packa väskan och städa lyan... Eller inte :-) Fredag och för stunden tvättstugan och medan maskinen snurrar så stickar jag vidare på min "Alasuq tunn" med en maska i taget och hö...

Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...

Träffade min läkare i dag och fick sömntabletter, för nätterna har varit långa, mörka och väldigt vakna de senaste dagarna. Sjukanmälan gjordes redan när beskedet kom och jag får se efter helgen hur måendet är, men jag har en sjukskrivning som ligger...

"Tallugglan" har varit vilande så länge och enda uppdateringen jag egentligen gör är under min semester, så funderingen finns att döda bloggen helt, samtidigt så finns här många minnen så det tar emot... Eller kanske bara byta namn och ha den som en...