Direktlänk till inlägg 11 januari 2016
Ute är det värsta snöstormen och plogarna kör i skyttetrafik, känns det som.
Inne i lyan är det enligt termometern varmt, men jag fryser som en gnu och jag tror inte att kylan har med varken vädret eller brist på element värme utan snarare en inre frusenhet.
I går fattade jag beslutet att låta Boris somna in och ett par timmar gick åt till att kolla efter veterinärer. Det var söndag och de flesta har då stängt. Att det dessutom var glashala vägar, jag är körkortslös, extremt fattig denna månad och Boris dessutom hatar att åka bil, gjorde allt extra jobbigt. Vill inte utsätta min kisse för den extra plåga som en biltur ner till Stockholm skulle innebära. Att dessutom ta katten på bussen kändes inte heller okej och tyvärr så spelade även min ekonomi en roll i det hela...
Visst. hade han skrikit av smärta hade jag självklart åkt in akut med min bebis, kostat vad det kostat ville och jag hade utan problem sålt min mor till en rik spanjor, för kattens skull. Men jag beslutade att vänta till en vardag och boka tid på den närmaste kliniken, bara ett stenkast bort. Boris skulle slippa den läskiga bilresan och jag skulle slippa helgavgiften.
HATAR att vara fattig och tvingas tänka på varenda utgift, framförallt när det handlar om djuren.
Tack mina vänner (ni vet vilka ni är) som erbjudit hjälp och stöd. Uppskattar det enormt mycket och blir varm av vetskapen att jag har så underbara vänner!!
Klockan 7 ringde jag och fick en tid kl 9. Grät i två timmar medan jag klädde mig, hämtade ner buren från vinden och serverade tonfisk till mina älsklingar. När Boris som ÄLSKAR fisk i alla dess former bara nosade på maten och sedan vände på svansen och kurade ihop sig på min huvudkudde medan hans stora ögon oavbrutet såg på mig, så viste jag att jag fattat rätt beslut. Han protesterade inte ens är jag lyfte in honom i korgen och stängde luckan...
En vacker kisse har nu fått vingar och jag saknar honom enormt!!
Inga fler diskusioner vid balkongdörren om kvällarna, när han promt ska gå ut medan jag tycker han ska vara inne. Ingen som sitter nedanför mickron och kollar att torsken inte rymmer från fatet och när klockan ringer så uppmärksammade Boris mig på ljudet, då han tyckte jag var för långsam och inte gav honom mat direkt.
Ingen liten grå kisse som ligger vid min sida om nätterna och ingen kisse som gömmer sig under soffan så fort främande röster hörs i lyan...
Vila i frid min vackra Boris och tack för dessa år som jag fick ha dig i min närhet!
Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...