Dränker tankarna m ljud.
Somnar i soffan till ljudet av teven och det första jag gör på morgonen är att trycka in öronsnäckor och slå på ljudboken. En bok om dagen i genomsnitt och få minuter av tystnad. Försöker dränka tankarna jag inte vill tänka.

Visar inte öppet att min själ gråter, visar ingen hur mycket jag verkligen sörjer. Ljudet omkring mig får inte tankarna att fästa och ger mig ingen möjlighet att rasa samman. Just nu finns ingen ork att ta itu med all smärta som en dag måste ut, just nu är det fortfarande för nära...
Min pappa har varit borta i mindre än en månad och fortfarande försöker jag att greppa verkligheten.
Ingen mer promenad till vårdboendet, inget mer dåligt samvete för att jag inte hälsar på oftare trots att det bara är ca 10 min med cykel, inget mer dåligt samvete för att jag inget har att säga till honom.
På varsin stol satt vi och fikade under tystnad, två tystlåtna norrlänningar utan samtalsämne. Jag med snabba blickar på klockan och tysta funderingar om hur länge jag skulle behöva vara social och hur jag skulle kunna gå därifrån utan att vara elak eller verka för upptagen med mitt och hela tiden med pappa med bleka oroliga ögon oavbrutet vilandes på mig ...


Jag kan berätta att min pappa avlidit, att jag sörjer. Men ingen vet hur mycket smärta och sorg jag bär på.
Ingen vet om de starka minnena jag har från förr, från barndomen och ingen känner till den stora smärta jag burit med mig genom åren.
Ingen vet att jag fortfarande kommer ihåg orden pappa sa då han öppnade bildörren och en svart cockerspaniel med viftande svans och röd tunga hoppade ut...
Hur han sprang över gräsmattan med en jacka framför sig, beredd att kasta den över kaninen Stampe som ivrigt rusade runt, överlycklig över den oväntade friheten...
Pappas specialmackor och i princip det enda han kunde laga utan att sätta igång brandvarnaren...
Finns många minnen som jag vill minnas, stunder jag behöver ha kvar i mina tankar...och många minnen som jag försöker glömma.
Stunder av oro, sorg och rädsla.

Går runt och känner mig som en sömngångare.
Inte pigg men inte heller trött, bara avtrubbad och ointresserad av allt. Ingen energi kvar för att göra något och jag känner själv hur oengagerat jag pratar m folk och utför mitt jobb...
Kanske har de antidepressiva äntligen börjat värka i kroppen, då humöret inte längre åker jojo mellan skratt, gråt, panik och ångest. Men att vandra runt och känna sig som en kall och känslolös sten är inte heller kul.

Det blir i allafall "Vårruset" i år för syster, mig och 13-årig discodansös. Är ju ett par dagar kvar till ruset och kanske är mitt humör lite mer över vattenytan än för det är för dagen. Ger mig i allafall något annat att tänka på och almanackan är tom på planer, så jag behöver något som drar mig bort från lyan.

Efter en dag på balkongen m bok i öronen och ett garn glidande mellan fingrarna är jag nu inte bara trött utan även vackert kräftröd :-)
Ska se "Det okända" innan jag kryper ner under täcket för att sova och åter förbereda mig på att spela obekrymrad och glad ytterligare en vecka.

Hade i morse ställt in mig på en dag nere på stan. Sitta på "Tösses", se ut över ån, fika och snacka. I samma sekund som jag skickade i väg mina fika förfrågningar till vänner så önskade jag att de var upptagna m annat och lämnade mig i fred...
Att ha en så stark längtan efter folk i närheten, någon att prata med för att direkt vid plingar efter önska ensamheten och tystnaden.
Känner mig sjuk, nere och utanför och vet inte hur jag ska bli av med den känslan eftersom jag samtidigt vill bli lämnad ifred med mina egna tankar...

En dag som de flesta. Tvättstugan, lite småpyssel och balkongen...
Ca 23 grader i skuggan och klarblått, kunde haft det sämre :-)

Har ju i flera år funderat på tatuering.
Något litet på skuldran, som betyder något speciellt. Inte bara något ditritat av inpuls, som jag ångrar veckan efter. På skoj har jag funderat på mina streckgubbar med koppling till min gbp, men det har varit mest på skoj och även om det avslöjar mitt riktiga jag, så är de inte riktigt något jag vill ha på kroppen resten av livet.
I dag har tankarna klarnat och en dröm i natt gör att tatueringen känns alltmer redo att rista in. Första idéen vaknade i Skottland, och har med det landet att göra... Vad det blir tänker jag inte berätta, det får bilder avslöja så småningom :-)

Våren har slagit till ordentligt och gårdens mest fotade träd står i blom. En typ av körsbär, kan nog heta surkörsbär el något liknande. Vackert som sjutton är det i allafall och samlar humlor och bin i drivor.

Ca 20 grader på balkongen och där har jag tillbringat hela dagen. Kaffe i en mugg, bok i öronen och en virknål i handen. 50 små mormorsrutor är gjorda på nuvarande projekt som jag påbörjade i går, så det är en bit kvar :-)

I slutenden är planen att det blir en restgarnsfilt. Men nu är det bara en liten låda m lappar :-)

För det mesta när jag bloggar så försöker jag ha en plan. En någorlunda planering om vad jag ska skriva och hur. Lösa idéer på papper eller vissa stödord...
För det mesta blir det ändå bara goja, då jag inte orkar skriva allt som jag antecknat...

#blogg100

Om ett par dagar ska anmälan vara inne och som alltid är jag ute i sista minuten m anmälan. Mycket pga glömska och förträngning men även pga en skral ekonomi som jag hoppats skulle se bättre ut månaden efter...
Vilket den självklart inte gjort :-)

Planen är alltså att i dag skicka in anmälan för syster och mig, problemet är dock att min motivation till vårruset i år är lika med noll. Dels så har en förkylning bosatt sig i min kropp och var tjugonde meter stannar jag, nyser, hostar och snyter mig. Även min kondition är långt sämre än jag önskar och som sagt så är motivationen borta...
Frågan är om jag ska ställa upp och "springa" halvmilen eller ägna mig åt att sitta på gräset som åskådare och heja på systeryster.

Visst är det så, att jag ofta säger "Ja", av ren vana och innan jag hinner tänka efter vad jag verkligen vill.
Ofta är jag först att erbjuda min hjälp, ofta innan jag ens hunnit bli tillfrågad och ofta står jag ensam för ingen annan vill/orkar.

Att alltid vara med, att alltid ställa upp och att vara den självklara frivilliga är kul tills gränsen är nådd. När man börjar vara en alltför självklarhet och när man inte ens får ett tack då börjar man fundera om man ställer upp för att det är kul eller för att man "måste"...

Att få ett tack, gör mycket. Att få höra att det man gör uppskattas och att man gjort ett bra jobb, gör att man orkar köra på ett tag till.
.........

Energitjuvar är inget jag orkar med för stunden. Jag har nog med mitt och tänker hålla en låg profil ett tag framåt.
När mina önskemål ändå blir överkörda och folk struntar i mina känslor, så drar jag mig tillbaka och håller käften.
Jag tänker börja använda ordet "nej" oftare och jag tänker stå fast vid mina beslut...
Jag är trött på att min vilja och önskningar ignoreras och att folk vet att det tillslut går att få mig dit de vill. Jag är inte dem som tjatar, vilket gör att jag fortsätter att tro att löften ska hållas, när de egentligen glömdes så fort de blivit givna till mig.
Av ren princip så tänker jag bli fröken trotsig... Bara för att jag kan. :-)