Direktlänk till inlägg 22 juni 2016
Nu är det dags för ny kudde!
Efter att ha haft flera mornar med lite känningar i nacken så vaknade jag i morse stel som granit och varje rörelse jag försökte göra gjorde så samlats svinont att jag tillslut inte ens ville testa och se vilka rörelser jag kunde göra.
Rullade ur sängen och försökte ta mig upp utan att rubba nacken ur sitt läge fick mig att dra paralleller med en gravid flodhäst klättrande i träd. Svårt, knöligt och i princip omöjligt.
Kaffe i koppen för att vakna och likt en blind höll jag fingret i koppen för att känna när det började bli fullt i muggen, eftersom jag inte kunde se koppen. 100 gradigt vatten och ett pekfinger är ingen bra kombination, men jag fick mitt kaffe! ?
Smörjer Voltaren på axlarna under höga stönanden och stoppa Alvedon, Iprem och Paraflex i kroppen samtidigt som jag värmer min "rissocka"i mikron. Övertygad om att jag kanske eventuellt överlever de två arbetsdagar som är kvar av veckan, bara jag klarar mig nerför trappan. Ett steg i taget och plötsligt är man framme... typ, så kravlar jag i arbetskläderna. Envis som en gris och fast i tanken att jag SKA till jobbet!!
Försöker ta mig nerför trappan och...nej! Tvingas erkänna mig besegrad av nackspärren och kryper långsamt tillbaka igen.
Det är bara att ringa och sjukanmäla mig och försöka intala mig själv att jag omöjligt kan jobba när jag är lika rörlig som en bronsstaty.
Försöker massera bort värken, har värme på axlarna och försöker hitta något att göra utan att jag skriker av smärta, men att sitta stilla på en stol i solen och stirra rakt fram kan bli tråkigt i längden även om solen kanske mjukar upp min kropp, så är det inte på detta sätt som jag vill bli solbränd.
Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...