Jag drar mig för att uppsöka läkare. Ofta är väntetiden så lång att när jag äntligen får se läkaren så är jag frisk sedan veckor tillbaka och att sätta sig på akuten är bara att ta upp en plats för någon stackare som är mer död än levande, eller i allafall som behöver sängen bättre än jag.
Och när alla prover dessutom visar att det inte är några fel på mig, då börjar man undra hur min hjärna mår och om jag är en större hypokondriker än jag trodde :-)

För ganska exakt 2 år sedan, i augusti 2014 var jag på kurs i Akalla och drabbades av värsta migränen. Sån värk har jag varken haft före eller efter och inget jag gjorde hjälpte. Ett par dagar hemma och sedan tillbaka på jobbet. I samma veva fick jag erbjudande om att för ett par veckor lämna jobbet som lokalvårdare och bli "trädgårdsmästare". Ligga i rabatter och rensa ogräs i stället för att skrubba toaletter var väldigt lockande och direkt tackade jag "Ja" till jobbet.
Jag minns att jag skulle ta bussen upp till Görla för att därifrån bli skjutsad ut i till området m rabatter. Hade problem med att ta mig upp på bussen, kunde inte riktigt lyfta fötterna vid trappstegen och kände instinktivt att något var fel. Men envis som jag är och längtan efter att få göra något annat, gjorde att jag ändå satt kvar på bussen och åkte upp till Görla.
Hasade av vid hållplatsen och började långsamt ta mig till kontorer, där jag skulle möta upp de övriga. Benen kändes som spagetti, som om skelettet var av gummi och varenda muskel borta. Hasade från stolpe till stolpe, pinne till pinne. Livrädd att rasa samman och bli liggande på vägen...
Hoppades att lite vatten och en liten paus på en stol skulle få mig arbetsduglig igen.
Kommer tillslut fram till kontoret, blek som ett lik och darrande i hela kroppen. Min chef ser att något är fel och frågar. Jag hinner bara säga att jag mår toppen innan jag ligger i en sprattlande hög på golvet utan några bärande delar i underkroppen. Kryper fram till en stol och tvingas tillslut erkänna att jag kanske inte bör jobba just den dagen... Blir påtvingad skjuts hem och blir längstmed vägen övertalad om att åka till akuten istället, något jag tycker är bortkastad tid och onödigt, men ger tillslut med mig. Min plan var att smyga hem såfort bilen försvunnit, utan att passera akutmottagningen. Planen sprack då jag inte kunde ta mig ur bilen. Eller rättare sagt jag kom ur den men när Lotta avslutade sin fråga om jag klarade mig själv, så stirrade jag på ett svart däck och undrade hur jag skulle komma hem.
Så snabbt gick det att förlora varenda känsel i benen att jag inte ens han ta emot mig innan jag åter satt på marken. Lotta lämnade bilen direkt och mer eller mindre släpade in mig på akuten där jag direkt fick en säng och lite mat i form av dropp. Prover togs och det enda felet som hittades var att jag var lite uttorkad.
Blev kvar några timmar men när jag kände mig starkare och väldigt uttråkad av att bara ligga som en hösäck så fick jag åka hem. Tror jag blev hemma närmare en månad med ben som inte bar mig mer än några meter åt gången och stödde mig på väggar och stolar för att ta mig runt i lyan. Var livrädd att slå ihjäl mig de gånger jag klev i och ur badkaret, rädd att närsom helst förlora kontrollen över kroppen. Hade vänner som handlade åt mig eller som stöttande följde med till affären.
Pö om Pö försvann symptomen och jag blev normal igen och återvände till jobbet som städare. I journalen står "muskelsvaghet och yrsel", men någon förklaring har jag aldrig fått. Proverna visade att jag var frisk!

Ganska exakt två år har gått och förra veckan upptäckte jag att jag snubblade de sista stegen uppför trappan på jobbet, för att fötterna inte riktigt gick att lyfta. Sedan dess har det hänt några enstaka gånger att musklerna i vaden försvunnit. Bara någon mikrosekund, men tillräckligt länge för att jag ska märka det.
Är livrädd att bara rasa samman mitt i trappan, slå ihjäl mig eller krossa en hylla i butiken om benen ger efter helt och jag åter hamnar som en sprattlande hög.
Så nu är det en läkartid beställd, för nu vill jag ha svar på vad som händer i min kropp.
Är det bara vitaminer och mineraler som jag måste ställa om eller är det något allvarligare som pågår? Det finns så många läskiga neurologiska sjukdomar som kan orsaka mina symptomen, den ena värre än den andra och jag vill veta hur orolig jag bör vara.
Jag vet inte om jag är mest rädd för att det är ALS eller liknande som bryter ner min kropp en bit i taget eller om proverna visar att jag är frisk och att jag blir stämplad som hypokondriker.
Fortsättning följer...

 

writing custom

28 juli 2016 10:49

We should take care about our health. Nobody will do it instead of us. While we are young we don't think about it much, it seems to us that it is half-seas-over.

http://customwriting-s.com

 

John

28 juli 2016 11:49

Det är både fascinerande och skrämmande hur våran kroppar reagera till depression/ångest/utbrändhet. Att tappa muskel kontroll som du beskriver har jag inte erfarenhet av, men att ta sig till läkaren med något som känns akut, bara för att upptäcker att det var ingenting, känner jag igen. Eller "ingenting". Det var förståss nåt, men inte vad det såg ut att vara. Egentligen är det rätt konstig att vi måste har en diagnos för att säkerställa för oss själva att vi har rätt att må dålig. Men sen hoppas vi, förståss, om att får medicin eller råd som ska gör oss bättre. Jag hoppas du får det.

http://stopsandstories.thesupercargo.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Med 2 arbetsdagar kvar innan lite välbehövlig semester börjar jag nu packa väskan och städa lyan... Eller inte :-) Fredag och för stunden tvättstugan och medan maskinen snurrar så stickar jag vidare på min "Alasuq tunn" med en maska i taget och hö...

Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...

Träffade min läkare i dag och fick sömntabletter, för nätterna har varit långa, mörka och väldigt vakna de senaste dagarna. Sjukanmälan gjordes redan när beskedet kom och jag får se efter helgen hur måendet är, men jag har en sjukskrivning som ligger...

"Tallugglan" har varit vilande så länge och enda uppdateringen jag egentligen gör är under min semester, så funderingen finns att döda bloggen helt, samtidigt så finns här många minnen så det tar emot... Eller kanske bara byta namn och ha den som en...

Fick frågan om maten på kryssningen så här kommer nu bilder och lite text om den.  Redan vid bokningen av kryssningen så kunde man välja in måltider vilket skulle göra det hela billigare men även mindre stressigt för oss då det kanske inte skulle f...