Först när allt är klart kan det bli ett avslut. Släppa det som varit, leva på minnen och fortsätta framåt.
Försöka gå vidare härifrån och försöka lägga den svåraste tiden i mitt liv bakom mig. En sommar som jag inte varit medveten om har passerat utanför och jag vaknar nu upp till gulnade blad och bär i överflöd.
Jag kan nu sluta tänka och fundera om jag gjort allt rätt, om allt funkar som det ska och om jag borde gjort något annorlunda...
Nu kan jag sluta tänka på alla misstag jag kan begå och släppa det ansvar jag tagit men egentligen inte ville ha av rädsla att inte klara av det...
Att se urnan på gräsplätten tar mig tillbaka till verkligheten och allt känns åter nära och overkligt. Så mycket jag borde gjort medan tid fanns, så mycket jag borde frågat när jag hade chansen. Men nu är det försent för ånger och jag tar mig vidare framåt med obesvarade frågor som aldrig kommer få svar.
Urnan var vackert vit, min ros var vackert röd och jag är nöjd över platsen för den sista vilan som sprudlande av växtlighet och grönska.
Glad att vi valde minneskullen och att veta var urnan finns istället för spridning och bara ana området.
Vi har en plats att gå till att sörja, minnas och tända ljus vid, även om hans själ flyger fritt och utan hinder, så finns det någonstans dit jag kan gå och finna tröst.
En grop, en urna, en ros och orden "Hej då pappa"...
BengtOswin
13 augusti 2016 00:57
Men så vackert!
Mor var tredje urnan jag stoppade ner i hålet, släppte snöret, som band oss vid varandra och vinkade en sista gång.
Innan detta skedde hade vi hämtat urnan med mor på krematoriet, tagit henne med hem till sitt sista boende och hon fick vandra genom alla rum, besöka hela trädgården, innan vi placerade urnan på bordet på altan och placerade rosor runt urnan, rosor som mor själv vårdat ömt.
Jag bestämde mig för, både för far och mor, att ja skall leva med dem den sista tiden i deras liv, en gång finns de inte längre, och då får jag leva mitt liv. I dag gör jag det, utan ånger, utan sorg.
Jag lever och tänker på dem med ett leende på läpparna.
Ta hand om dig, kram!
http://https://villacalifornia.wordpress.com
helena
17 augusti 2016 18:37
Så vackert skrivet Bengt! Verkligen ett minne att vårda...
Kim M Kimselius
13 augusti 2016 09:52
Åh, vet vad du går igenom. 11 augusti 2015 begravde jag min pappa. Häromdagen var det årsdagen och även hans födelsedag. Dagar jag normalt brukade tillbringa hos pappa, flera dagar, lite som semester, trots att jag städade och pysslade om. Saknar pappa grymt mycket. Jag är glad att jag fick sitta hans sista två dygn vid hans sida, hålla hans hand och prata om allt. Det hjälper i sorgen.
Bamsekram från Kim <3
http://kim-m-kimselius.blogspot.se
helena
17 augusti 2016 18:36
Beklagar sorgen!
Jag ångrar att jag inte pratade mer med pappa, men det är bara att gå vidare och försöka att inte tänka på allt som jag INTE gjorde, utan försöka fokusera på det som jag faktiskt gjorde....
Men det är tufft!!