Vad vore en sommar utan "Morden i Midsomer"?  
Att det kan inträffa så många mord i Midsomer och inget mord är heller det andra likt.
Någon som överhuvudtaget har koll på hur många mord som har begåtts sedan starten eller hur många sätt det finns att döda sina grannar på? 

Finns det något mysigare än en engelsk by?  med korsvirkeshus, halmtak, smala kullerstensgator och skrittande hästar. Mörka krogar med underliga namn där alla samlas för en öl och en liten handelsbod där rykten sprids med vindens hastighet. 
Alltid är det någon byfest som planeras av invånarna, eller en kyrka som håller på att rasa samman,  alla håller koll på alla och någon blir alltid mördad... 
Det är något speciellt med den engelska landsbygden och Brittiska deckare är både bra, spännande och välgjorda. 
"Morden i Midsomer" får mig både att längta till England och se de små byarna men även att hålla mig långt därifrån... eller iallafall att ha en bra livförsäkring OM jag nu skulle åka dit :) 

England överhuvudtaget verkar vara mysigt och ett land fullt av historia. Har ingen större längtan till stora staden London, men landsbygden är lockande.

Små byar med åar som rinner igenom i långsam takt. Ständigt blommande krukor, ombyggda lador och stall. Kvarnar som i århundranden malt säd men som byggts om till hus och vandrarhem. Stora slott med enorma trädgårdar och herrgårdar med fler salar än man kan räkna. Kyrkogårdar med resliga stenar som generationer vilar under och omkring, gamla ruiner som reser sig på oändliga fält och hedar...  
Erkänner att jag fastnat för  "Escape to the country"  med alla dess hus,stugor och byar.

Ett perfekt sätt att se england och dess landsbygd när jag själv inte kan var där.

Har senaste tiden känt mig som en liten guldfisk i en skål.

Utanför min lilla bubbla pågår livet för fullt, men glaset hindrar mig från att vara med och jag kan bara sitta och titta på medan det rör sig på andra sidan glaset, oförmögen att vara med. 

Det skrattas, festas och allt är glatt, men själv hindras jag från att delta av en genomskinlig yta som jag inte kan komma igenom. 
Jag vill vara en av de glada, omgärdas av vänner, skratt och kunna njuta av sommaren, men jag kan inte för   
jag är inte en av dem och jag har aldrig varit en av dem. 

Jag vet att jag själv har placerat mig i glasskålen, själv valt att dra mig undan och jag gillar livet som inte kräver att jag ska vara igång dygnet runt, tillgänglig 24 timmar om dygnet och alltid tacka "Ja" till roligheter. 
Jag har själv satt mig i min lilla eremitkula och njuter av tystnaden från telefonen och dörren som aldrig någon ringer på. Njuter av stillheten och ensamheten...
Men därutanför pågår ett liv som jag både vill vara en del av och njuter av att slippa medverka i. 

Jag blir glad de gånger jag blir inbjuden till trevligheter och vill verkligen gå, men tackar nej för jag känner att jag inte kan vara med och sörjer sedan för att jag tackar nej. 

De gånger jag faktiskt tackar "ja" till min egna stora förvåning så känner jag mig som en slipsten.  Jag känner mig felklädd, drar ner stämningen och jag är bara så fel... passar inte in och har en längtan efter att fly.
Vill flyta med med jag är slipstenen som dras ner till botten och drar alla med mig... 
Kämpar för att passa in och vara med, men ju mer jag kämpar dessto mer avstånd blir det och dessto mer utanför blir jag. 

Inte ofta som jag har planerade helger och de gånger som jag har planerade dagar så blir det alltid dubbelbokade händelser och jag tvingas välja vad jag ska göra. Det som är självklara val för endel är inte lika självklart för mig. 
Ska jag välja vänner eller min familj? Ska jag välja en tillställning som är planerad sedan månader tillbaka och som kommer att återkomma eller ska jag välja en tillställning som bara inträffar en gång i livet? 

Ska jag välja ett litet sällskap där jag kan andas och vara ytligt trevlig under ett par timmar eller ska jag välja ett stort sällskap där familj, släkt och min brors stora vänskapskrets kommer att närvara? 
dessa val driver mig till vansinne för hur jag än väljer är det inte det rätta. 
Önskan att klona mig är stor och viljan att vara på bägge platserna samma tid och samma dag är väldigt stor. 
Och jag vet verkligen inte vad jag ska göra! 

För de flesta är det självklart att familjen går före allt, för vad som än händer har man alltid kvar familjen... 
Men samtidigt så är festen i området det som jag bokade in först i almanackan och dessutom är jag med om att planera och anordna den, så det känns som om den har rätt  att gå före... Å andra sidan så är det min brorsdotter som ska namnges och vad är större än det?!?

Om några dagar fyller min äldsta brorsdotter år och ännu har jag varken sagt ja eller nej, till att närvara vid kalaset. även där vill jag närvara men en större del av mig skriker "nej".
Det kommer att vara många av deras vänner på plats, än mer barn och jag kommer att som alltid att känna mig som "kusinen från landet", som gått fel och inte kan språket tillräckligt väl för att hitta rätt.
Hur trevliga alla än är och hur mycket glädje det än finns där så är det fel plats för mig.
Jag bör vara där, jag vill vara där, men jag passar inte in där och bör hålla mig därifrån. Jag kommer att sitta i min lilla guldfiskskål på en stol och se alla skratta, prata och njuta av ett kul kalas men inte vara riktigt närvarande i gemenskapen...

Det är en underlig känsla att ha gått från att  vara en ständig "ja sägare" till att så gott som ständigt bli en "nej sägare". Förr tackade jag "Ja" till allt av rädsla för att inte bli tillfrågad igen om jag sa "nej" en enda gång.

Jag var med på allt och tackade ofta "ja" innan jag ens blev tillfrågad. Något hände och jag började lyssna till vad jag verkligen ville och valde bort saker som jag egentligen inte ville, orkade eller mådde dåligt av.
jag började prioritera och allt oftare blev det att jag tackade nej, valde ensamheten istället för gemenskapen och satt själv i lyan medan jag läste om allt jag missade på FB.  
Är det jag som blivit tillräckligt vuxen och modig nog att säga nej, eller är det min värld som krympigt och jag är rädd för det som ligger utanför och av räddsla hellre säger nej? Jag vet inte... 
Håller mig uppdaterad på FB om allt som min familj gör. Vill vara en del av deras utflykter men vet att om jag får frågan om jag vill följa med så vet jag att jag kommer att tacka "nej", men jag skulle i allafall vilja få valet att välja. 

Jag trivs med ensamheten, stillheten och att bara vara själv. Det kan gå dagar utan att jag pratar med någon och jag saknar det inte. Samtidigt så pågår så mycket utanför min lilla guldfiskskål som jag vill men inte är delaktig i.
Kanske har jag sagt nej så ofta att ingen längre bryr sig om att fråga om jag vill vara med, för de vet redan svaret. Kanske vet de svaret när de frågar men av vänlighet ändå frågar och överraskas av att jag svarar "ja" och väljer att inte fråga igen, för egentligen så ville de inte ha mig med men frågar av snällhet. Kanske har de ett eget liv med nära vänner, en egen familj och där finns inte plats för mig, min tunga slipsten och dämpade humör.
Kanske är jag 5:e hjulet under vagnen,  bara är i vägen och så full av dålig attityd att de inte orkar med mitt kaos... 
Kanske har de lika lite ork att ha mig med som jag har ork att ha mig med! :D 

Visst jag har själv satt mig i min ensamma guldfiskskål och ser världen snurra på utanför glaset. Jag har själv valt ensamheten och ofta njuter jag av att bara vare ensam utan att behöva visa hänsym till någon annan än mig själv. Men i bland är ensamheten svår och värst är faktiskt sommaren. Att se alla inlägg på fb om semestrar runt om i sverige, glada barn, badbilder och fantastisk natur är jobbig för det är en värld som inte är i närheten av min egen. Jag har inga semesterdagar att ta ut för att kunna sätta mig på ett tåg och åka till slutstationen och bara vandra runt och njuta. Ta dagen som den kommer och bara vara. Just denna sommar  tillåter inte ens min ekonomi att jag kan sätta mig på bussen till Stockholm och vandra runt på nära håll.  Just denna sommar måste jag vända på varje krona för att få det att gå ihop och ändå finns det räkningar som inte är betalda. Att öppna brevlådan gör mig kallsvettig, för jag vet inte vad där ligger för räkningar och väntar på mig, påminnelser eller kanske tilloch med från kronofogden. Stoppar huvudet i sanden och går förbi brevlådan. Det jag inte vet om ska betalas, kan jag ju inte betala... 
Min ekonomi gör att glaset i skålen blir tjockare. För även om värden snurrar runt utanför så kan jag inte delta i den. I stora världen krävs det pengar. En bussresa kostar pengar. En ålandstripp kostar pengar och även att ta en fika på stan och tirra på turister kostar pengar. Att delta på en namngivelse kostar pengar och även att vara gäst på ett kalas kostar pengar. Att vara en del av familjen kostar pengar och inget i livet är gratis.

Skulle jag vara gladare, lyckligare och mer social om jag hade pengar? Troligen inte. Men jag skulle ha större val när jag vill delta eller inte. Jag skulle kunna följa med ut på krogen, kunna hänga med till pizzerian eller kunna bidra med en kycklingbit till grillen hos grannen utan att jag alltid räknar med att de bjuder mig på mat. 

Jag fortsätter att simma runt i min lilla skål och ser på världen utanför utan att kunna vara en del av den.
Till viss del ett eget val, till en viss del ofrivilligt val. En dag med rätt hjälp och med envishet kanske jag kan krossa glaset, ta ett steg ut i världen och ha vänner och familj kvar där på andra sidan som välkomnar mig med äkta glädje. Men fram till dess sitter jag kvar och tittar på när livet passerar utanför kupan och funderar på vilka val som är de rätta och vilka val jag borde prioritera framför andra. 
Vilka val jag kan göra för att förändra min situation, vilka val jag VILL göra för att förändra mitt liv eller om jag vill fortsätta gå genom livet som en osocial och egoistisk eremit.