40 - 45 kilo i minskad vikt och det är inte bara fettet som försvunnit. Så länge jag inte vet eller tänker på att även musklerna försvinner med kilorna så är jag glad och nöjd, men när rygg och axlar börjar ge sig till känna och tycker att det börjar bli dags för lite träning, så har det gått längre än det borde.
Stel som en stolpe, vig som ett kylskåp och en smärta som gör att jag INTE vill röra mig, för varje rörelse är en plåga, det är DÅ jag MÅSTE röra mig och göra något åt det. Hade jag från början underhållit mina muskler så hade jag sluppit detta, men vem tänker på framtidens problem när man har det bra i nuet? 
Dessa ord lät riktigt bra och jag kan erkänna att jag alltid tänker på alla problem som KAN dyka upp och redan funderat på lösningar till alla eventuella problem som kanke ska komma... men just min kropp och egna hälsa är inget som jag priorieterat och det ångrar jag varje gång jag sväljer mina värkpiller. 

Positivt och negativt, att väga allt i små vågskålar och jämföra är något jag gör hela tiden.

Ibland medvetet men för det mesta omedvetet och det gäller i princip allt. 
Gå till affären nu eller senare? När är det mycket folk i affären, när är det mest bilar på vägen, när riskerar jag att springa på folk jag känner och hur viktig är mjölken til kaffet...  
Vilken affär ska jag välja? Den närmaste, den som är billigast, den som har flest "lockvaror" som jag behöver eller den som jag vet har minst kunder just nu...
Hela tiden flaxar dessa val genom skallen och varje dag slösar jag tid bara på att bestämma vad jag ska göra och vart jag ska ta mig. 
Klarar jag av att jobba i dag eller klarar jag inte av att jobba? Kommer jag ur sängen utan att behöv  rulla ur den och krypa fram till möbler och kravla mig upp på fötter, klarar jag att gå i trappan utan att stöna vid varje steg, har jag tillräckligt med värkpillar att dämpa smärtan OM jag jobbar, har jag råd att vara hemma, har jag råd att jobba... 
Vad är rätt och vad är fel? 

Det rätta är att har man ett jobb och turen att ha en fast anställning, då ska man se till att hålla hårt i jobbet och jobba. Man ska göra sitt bästa med ett leende och glädjas över att kunna betala räkningar i slutet av månaden och kanske även lyckan att  kunna sätta in något på sparkontot så att man är ett litet steg närmare drömmen.
Man jobbar för lönen, för att fylla ut dagarna, för att ha tak över huvudet, mat i magen, för att vara en viktig del på arbetsplatsen, för att tillföra något, för att kunna ha  intressen, för friheten att kunna välja, för att visa att man är duktig, ordentlig och en tillgång. Man jobbar för att man är en "duktig" flicka och för duktiga flickor finns inte ordet "nej".
För jobbar man inte så blir det ingen lön och då kan inte räkningarna betalas, kronofogden knackar på dörren, chefen vill inte ha en, man är en börda, en belastning och Soctanten står i dörren och hälsar en tillbaka till mardrömmen och kan därefter kontrollera varje steg jag tar. 
Så antingen jobbar man och har ett friare liv eller så jobbar man inte och tas om hand av samhället.

Problemen börjar när man vill jobba men inte kan och där är jag för stunden.

Jag vill vara den duktiga flickan och stå leende på jobbet varje morgon men när man vaknar på morgonen och känner sig lika vig och smidig som en högaffel på yoga då är det inte kul! Varje morgon ställer man sig själv frågan: "Hur mår jag i dag?" Vissa mornar ställer man inte ens frågan, för man vill inte veta svaret. Man är glad om man överhuvudtaget kan komma ur sängen och än gladare om man lyckas tvinga ner kroppen på en stol utan att väcka grannarna med läskiga skrik.

En macka, många gurkskivor, två alvedon och en Iprem nedsköljt  med en kopp kaffe är min standard frukost och i väntan på att värken ska försvinna eller i allafall dämpas så masserar jag axlarna med Voltaren och försöker att slappna av.  

Tankar som snurrar genom skallen (som egentligen inte är mina problem, men som den duktiga flicka jag är, så gör jag dem till mina problem) Eftersom jag själv vet hur jag reagerar när det inte går som jag planerar och allt flyter på så kan jag mycket väl förstå irritationen hos mina chefer när jag sjukanmäler mig (igen). Problemen att hitta vikarier och funderingarna på hur länge jag blir borta och om jag verkligen är kapabel att sköta mitt jobb, eller om jag pga frånvaro kanske passar bättre på annan plats.

Jag kan förstå mina "arbetskamrater" som får en okänd vikarie på min plats för att sköta mitt jobb och jag kan förstå vikarien som åker som en studsboll fram och tillbaka och aldrig vet var hon ska vara. Är Maxen frisk eller är hon sjuk, ska jag vara här eller ska jag vara där...? 

Jag tänker för mycket på vad alla andra ska tänka och tycka för att inte lyssna på mig själv. Men det är inte lätt när hjärnan skriker att jag inte ska svika, utan tänka på lönen kommande månad och se framåt. Medan kroppen mumlar att jag är som en jäkla marmorfigur och inte ens KAN göra mitt jobb. Varje rörelse med moppen gör ont, varje steg ger blixtar i ryggraden och den högsta längtan är att sträcka ut sig på stengolvet och känna ben och muskler återgå till till sin normala plats med ljudliga knakanden.
Varför utsätter jag mig för att arbeta när jag ändå inte kan göra ett bra jobb som jag själv är nöjd med?

Varför accepterar jag värken bara för att jag SKA vara så jäkla duktig?

Tror jag verkligen att jag och min kropp i längden mår bättre att av att  jobba i trasigt skick?

Kanske lär jag mig att leva med smärtan och intalar mig själv att det är så det ska vara? 
De senaste veckorna har jag varje morgon vägt fördelar med nackdelar med att vara hemma, vissa dagar vinner piller och golvet, de flesta dagar vinner jobbet... 

Hela våren och sommaren har varit jobbigare än normalt. Dels en älskad katt som lämnade lägenheten permanent, dels en djup depression med bara mörker och mitt i detta så dog min pappa och jag hamnade längre ner än jag någonsin varit.

Trots det så har jag hållit allt tillbaka, levt som om inget hänt och fortsatt jobba. När önskan att gråta har kommit på jobbet har jag tagit ett djupt andetag och fortsatt moppa. När jag önskat kasta något hårt i väggen har jag istället satt upp ett leende och fortsatt tömma papperskorgar och när önskan att bara skita i allt begrava mig djupt i sängen och bara sova så har jag klivit upp på morgonen, stängt av känslorna och fortsatt göra det jag är anställd för att göra.

Nu har jag varit sjuk sedan i måndags och hemma. Försöker få musklerna att vila och rensning av hjärnan. Hela måndagen  var i kaos. Göra upp en plan för framtiden, ta kontakt med alla som överhuvudtaget kanske kan hjälpa mig på fötter. Psykiatrin, läkare, massage, sjukgymnaster och alla andra kottar som kanske har någon idé vad jag kan göra. En dag med även hjärkolaps där tårarna flöt och hjärtat värkte. Allt som behövde komma upp till ytan, släppte jag ut. Att även just då mitt i den värsta ångesten få besök av två underbara vänner var även det läkande. Att få tänka på annat och engagera sig i någon annas liv var nyttigt och behövligt. och jag insåg då vilka underbara vänner jag verkligen har och att jag måste ta hand om dem bättre... 

I går var jag till läkare på vårdcentralen. Jag insåg efter mycket vägande hit och dit  i vågskålarna att jag troligen skulle behöva mer än en vecka hemma. jag är nu sjukskriven till 18 september för att läka. 

En massage i går där mina extremt hårda muskler bearbetades mjuka och smärtfria gav mig även tips och råd inför framtiden och vi var bägge överens om att jag MÅSTE börja träna. Jag måste bygga muskler i överkroppen för att slippa smärta och för att klara av mitt yrke som faktiskt är tyngre än man tror att det ska vara. Så nu sitter jag och funderar på gym.  Jag behöver något som drar mig dit eftersom jag är full av svepskäl som hindrar mig från att börja eller gå dit. Men om jag har någon på plats som väntar så gör mitt samvete att jag lättare dyker upp som avtalat.  Egentligen så gillar jag att träna, men det jag inte gillar är att det är så mycket folk överallt och så stora utrymmen...  Just sett att det finns över sju gym i Norrtälje och alla hr de olika priser, olika aktiviteter, olika öppetstider och annat som gör att valet att välja rätt gym är svårt. De första månaderna blir det i allafall "Friskis" ,då min massör håller till där och drar mig dit. Jag ska trots tidigare erfarenheter testa det igen och se om det funkar. Men att betala ett årskort första dagen är jag både för snål och  för smart för. Jag tar en månad i taget och ser vad som händer.

Jag måste ta tag i mig själv och bearbeta våren och sommaren. Jag måste bli tjatig och KRÄVA hjälp att ta mig framåt och det kommer att bli svårt eftersom jag hatar att tjata, men jag har trillat mellan stoar flera gånger och ofta hamnat sist i olika köer för att jag varit för snäll och mesig. OM jag vill bli frisk så måste jag börja kämpa. Jag kan och får inte tänka på vad andra gör, tycker eller säger. Jag måste börja lyssna på min egen kropp och dess signaler.

Min stora mardröm är att vakna upp under en tältduk med en shoppingvagn packad med mitt liv vid min sida... Även om jag tror att risken för det är ganska liten, så finns den ändå och de gnager hål i min skalle och gör mig än oroligare än jag är och borde vara. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vaknar till tystnad och genom de blå kraftiga gardinerna anas solen. En duvas kuttrande letar sig in genom det öppna fönstret och en bit bort hörs en bil starta. När vi flög in över Skottland såg det från luften ut att vara väldigt grönt och vara...

Är läget under kontroll? Inte det minsta, men snart "smäller" det :-) Känns så otroligt dubbelt just nu i känslor. Jag ser fram mot resan, men mår dåligt för att jag ska på semester när jag egentligen borde vara hemma och sörja. Jag behöver ...

Med 2 arbetsdagar kvar innan lite välbehövlig semester börjar jag nu packa väskan och städa lyan... Eller inte :-) Fredag och för stunden tvättstugan och medan maskinen snurrar så stickar jag vidare på min "Alasuq tunn" med en maska i taget och hö...

Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...

Träffade min läkare i dag och fick sömntabletter, för nätterna har varit långa, mörka och väldigt vakna de senaste dagarna. Sjukanmälan gjordes redan när beskedet kom och jag får se efter helgen hur måendet är, men jag har en sjukskrivning som ligger...