Direktlänk till inlägg 13 september 2016
Att starta nytt projekt, oberoende på vad, brukar innebära att jag förlorar tiden. Jag blir så inne i det jag gör att både tiden och omvärlden försvinner.
Hur väl förberedd jag än är, så missar jag viktiga saker och tider för jag är så inne i något...
Varje jobbmorgon är jag redo att gå till arbetet. Är färdigklädd och redo att smita ut genom dörren prick 06.30, men så 6.15 kommer jag på något som måste göras direkt, medan jag fortfarande har det i färskt minne och "poff" så har kvarten gått +många minuter extra och det blir gallop till jobbet.
I väntan på en film som ska börja så ställer jag mig med disken och när jag ändå är där så börjar jag städa vitvarorna och annat pyssel och när jag väl inser att jag glömt filmen så hamnar jag framför den lagom till eftertexterna... Typ.
Jag är alltid klar att lämna lyan i rätt tid, men något händer varje gång och jag är ALLTID sen.
Åker jag till Stockholm så tar jag (eller försöker ta) bussen som går timmen innan jag egentligen borde åka för att vara i tid, men ändå kommer jag sent och folk står och väntar på mig.
Att inse att jag fastnar i olika saker och glömmer tiden innebär att jag har svårt att påbörja något nytt projekt och därför ofta blir sittande på en stol och stirrar på klockan, i väntan på att den ska visa rätt tid så jag kan komma iväg och inte "försova" mig.
I dag börjar juntan igen efter sommaruppehållet och jag ska vara på plats kl 17.
Har städat lite under dagen och haft ett halvt öga på klockan. De senaste 2 timmarna har jag suttit och dels kollat klockan och dels kollat in högen m papper som mer än väl behöver sorteras och som snart kommer att rasa. Men oron att missa tiden gör att jag låter högen vara och i stället dricker kaffe och bara väntar. Om jag börjar m högen så tar jag strax fram dammtrasan och plötsligt sitter jag och sorterar böckerna efter färgen på bokryggarna och sedan har jag garanterat missat juntan...
Kom just på att jag inte ätit middag och om 30 minuter ska jag vara på plats...
Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...