Efter en dag som varit aningens förvirrad så rensar jag nu hjärnan totalt m en promenad. Ljummet i luften, klarblå himmel och oväntat lite folk ute.
En stund utan musik i öronen och bara stillhet. Dofta naturen, höra plasket från fiskar i vassen och se solblänket på sjön.

Funderar över livet och alla dess vägvalet som finns. Saker jag borde gjort, saker jag gjort och riktningar på vägar som ödet fört in mig på...

Vilse i verkligheten utan mål eller önskningar.

Lullar på utan att veta vart jag ska eller vad som väntar längre fram. Inga planer eller drömmar att sträva mot...
Mer eller mindre gett upp och bara stretar på i hop om att en dag kunna förverkliga alla de hemliga drömmar jag bär på, men som förblir drömmar.

Jag vill så mycket, men min väg bär inte framåt utan jag hamnar i rondell och efter flera varv utan avtagsvägar inser jag att det i själva verket är en vändplan jag snurrar på utan att finna annan väg bort än att återvända samma väg jag kom.

Vem är jag? Hur hamnade jag här? Finns det något förutom rädsla och bekvämlighet som håller mig tillbaka? Om jag fick ändra allt och starta om från början, vilken väg hade jag då valt?

Vissa datum kommer man alltid att minnas. Händelser som är omöjliga att glömma.

15 år har gått sedan tvillingtornen rasade och världen visade sig vara en mer hemsk plats än jag trodde.
Terrorist blev ett ord som användes dagligen och säkerhet blev något alla oroade sig för.

Vissa datum är för alltid väldigt nära i minnet. Man vet var man var, vad man gjorde och vilka som var närvarande...

Världen förändrades den 9 september 2001 och den kommer aldrig att bli den samma.

För ett par år sedan hittade jag i en hantverkstidning mönstret till en stjärna.
Hårt papper, skumgummi, tyg, pärlor och en jäkla massa små stygn var det som behövdes.
Många kvällar satt jag och svor fina ramsor och det såg inte såååå svårt ut i tidningen att pyssla ihop stjärnan. Men med små prinskorvar till fingrar som inte kom åt, noll tålamod och leder som dels värkte och även låste sig så blev det tre stjärnor innan jag insåg att detta inte passade mig för fem öre.

Bilden på stjärnan skryter jag dock fortfarande över :-)

Ingen av stjärnorna jag gjorde har jag kvar och jag hade verkligen velat ha en hängandes i fönstret, men mina händer skulle aldrig klara av jobbet m små stygn och tunna nålar...

Ett par dagars funderande och tillslut var jag bara tvungen att testa.
Skulle det funka att limma samman alla delar, istället för att sy dem??
Lagom till lillprinsens dop i går, satte jag igång med att klippa och klistra. Sent i går hade jag mer lim på mig än delarna och det var lim i princip överallt i lyan när jag avslutade pysslande och somnade.
I morse fortsatte jag. Satte samman delaena fel. "repade upp", limmade lite till. Bröt upp och gjorde nya delar...
Mycket mutter, fula kanter, för mycket lim och inte riktigt som jag tänkt mig... Men som "prototyp" funkar den och även om den inte duger som en gåbortpresent, så funkar den för mitt fönster!

I bland har jag tur som har vänner som vet vad jag behöver, när jag själv inte vet det.  
Som grabbar tag i mig och drar iväg med mig på saker som jag egentligen inte borde, inte vill och inte har tid med, men som jag i själva verket verkligen behöver.

För några veckor sedan hamnade jag på krogen, en massa snack och en hel del "Irisch coffee" när min plan hade varit soffa, en massa näsdukar och bara tystnad. I dag skulle jag ringa runt (igen) till alla läkare och psykologer och präster och annat löst folk för att få den hjälp jag behöver för att kunna komma tillbaka till jobbet utan att rasa samman med jämna mellanrum, men så blev det inte.
Inte ett samtal är ringt men mitt inre är så mycket lugnare än jag varit på länge. 
Carina ringde i går och frågade om mina planer för dagen och efter att ha hört om allt jag borde göra så beslöt hon att jag skulle med henne ut i skogen, att den bästa medicinen för mig var en stilla tur i skogen och spana efter svamp. 
Så det var bara att ställa klockan och kravla ur sängen. Vid 10 hämtade Carina mig med sin Eu-moppe och sedan for vi upp till Nordrona och gamla LV3 där minnen från den stängda militärområdet fortfarande dyker upp bakom träd och  kullar. bara att sitta på "bönpajen" och susa genom staden är kalaskul och även om jag är feg nog att vara livrädd i vartenda kurva så njuter jag totalt av det och en tur ut i skogen var exakt så behövligt  som hon sagt. Bara att andas in våt mossa och höst är som balsam och vartenda muskel i kroppen njöt.  
Egentligen är det detta som jag måste göra oftare, ta mig tid att gå ut i naturen, sätta mig på en sten och bara njuta... 
Vi knatade runt på stigarna och inte en enda av de svampar som Carina hittade hade jag sett, man måste helt klart ha blick för svampar och dess gömställen.
Jag smög efter Carina, lyckades trampade på varenda gren, snubblade över stenar och höll korgen. Det är enorma områden uppe i Nordrona och trots att jag bott i det området så var många av vägarna nya för mig och jag var glad att jag inte knatade runt ensam för då hade jag garanterat gått vilse och tvingats ringa efter hjälp. :)

På en av de igenväxta grusvägarna snavade jag över en sten. Vid första blicken var det en vanlig men ovanligt platt sten som låg i vägen. Gick tillbaka och såg att det fanns tecken inristade på den synliga ytan och även att den var aningens för fyrkantig för att vara en vanligt natursten. Det såg snarare ut som delen av en gravsten, med ett kors och sista bokstaven av ett namn...

Om det verkligen är en gravsten så undrar man ju hur den kommit dit och varför. Är det någon stackare som begått ett brott så hemskt att hen inte förtjänat en plats på kyrkogården utan i stället  begravts låååååångt ut i skogen, men ändå fått en sten över sig... eller är det bara en sten som visar åt vilket håll norr ligger???

Skulle bra gärna vilja vet dess historia och ska forska lite till. har aldrig tidigare sett stenen och den verkar så otroligt malplacerad att vi reagerade direkt. Ska i allafall någondag försöka hitta tillbaka och kolla lite närmare på stenen.

Tre timmars strosande i skogen, medan luften stod stilla och solen gassade var ganska lagom tid och en stund som jag längtat efter mer än jag trodde jag gjorde. 

jag har alltid varit en liten skogsmulle som älskat skoggen och alltid tillbringat höstarna i blåbärsriset medan tankarna vandrat och bären plockats. Det är något speciellt med den naturen... 
Granar som skymmer sikten, mossklädda stora stenar där man nästan kan förvänta sig att en liten Rumpnisse sticker fram näsan och massor av ris som täcker marken...

Lukten av höst i näsan och ensamheten... Jag måste helt enkelt ut i spenaten oftare och få ork till att klara livet. 

Dag 3 utan ryggvärk och en bit in i sjukskrivningen. Vissa rörelser hugger som sjutton i rygg och axlar och jag ger ifrån mig små svordomar, men jag går inte längre runt m ständig värk. Stoooor lättnad!!

Hade jag varit normal så hade jag sovit fortfarande, men i stället har jag suttit och sett dagen gry och jag börjar även höra huset vakna så smått.
Vaknade vid 4-snåret av att jag höll på att frysa ihjäl och hackade tänder. Hoppade i flanell pyjamasen (varmaste fyndet från GEKÅ) och gick till sängs igen. Tyvärr så kom tidningen innan jag somnade och medan jag följe killens tunga steg genom trapphuset och hörde brevlådorna smattra längstmed vägen, lyckades jag vakna tillräckligt för att inte kunna somna om.
Får bli någon timme i soffan under dagen, så jag inte sitter på kvällens möte och somnar :-)

Om någon timme (ca 3 :-)) kommer promenadkompis förbi för att släpa ut mig på en runda. Var evigheter sedan som vi lullade runt i spåret och snackade skit. Men förhoppningsvis så kan vi ta upp vanan igen och börja ladda inför "vårruset". Okej, det är ett bra tag dit, men så vidrigt otränad som jag var senast har jag aldrig varit tidigare...

40 - 45 kilo i minskad vikt och det är inte bara fettet som försvunnit. Så länge jag inte vet eller tänker på att även musklerna försvinner med kilorna så är jag glad och nöjd, men när rygg och axlar börjar ge sig till känna och tycker att det börjar bli dags för lite träning, så har det gått längre än det borde.
Stel som en stolpe, vig som ett kylskåp och en smärta som gör att jag INTE vill röra mig, för varje rörelse är en plåga, det är DÅ jag MÅSTE röra mig och göra något åt det. Hade jag från början underhållit mina muskler så hade jag sluppit detta, men vem tänker på framtidens problem när man har det bra i nuet? 
Dessa ord lät riktigt bra och jag kan erkänna att jag alltid tänker på alla problem som KAN dyka upp och redan funderat på lösningar till alla eventuella problem som kanke ska komma... men just min kropp och egna hälsa är inget som jag priorieterat och det ångrar jag varje gång jag sväljer mina värkpiller. 

Positivt och negativt, att väga allt i små vågskålar och jämföra är något jag gör hela tiden.

Ibland medvetet men för det mesta omedvetet och det gäller i princip allt. 
Gå till affären nu eller senare? När är det mycket folk i affären, när är det mest bilar på vägen, när riskerar jag att springa på folk jag känner och hur viktig är mjölken til kaffet...  
Vilken affär ska jag välja? Den närmaste, den som är billigast, den som har flest "lockvaror" som jag behöver eller den som jag vet har minst kunder just nu...
Hela tiden flaxar dessa val genom skallen och varje dag slösar jag tid bara på att bestämma vad jag ska göra och vart jag ska ta mig. 
Klarar jag av att jobba i dag eller klarar jag inte av att jobba? Kommer jag ur sängen utan att behöv  rulla ur den och krypa fram till möbler och kravla mig upp på fötter, klarar jag att gå i trappan utan att stöna vid varje steg, har jag tillräckligt med värkpillar att dämpa smärtan OM jag jobbar, har jag råd att vara hemma, har jag råd att jobba... 
Vad är rätt och vad är fel? 

Det rätta är att har man ett jobb och turen att ha en fast anställning, då ska man se till att hålla hårt i jobbet och jobba. Man ska göra sitt bästa med ett leende och glädjas över att kunna betala räkningar i slutet av månaden och kanske även lyckan att  kunna sätta in något på sparkontot så att man är ett litet steg närmare drömmen.
Man jobbar för lönen, för att fylla ut dagarna, för att ha tak över huvudet, mat i magen, för att vara en viktig del på arbetsplatsen, för att tillföra något, för att kunna ha  intressen, för friheten att kunna välja, för att visa att man är duktig, ordentlig och en tillgång. Man jobbar för att man är en "duktig" flicka och för duktiga flickor finns inte ordet "nej".
För jobbar man inte så blir det ingen lön och då kan inte räkningarna betalas, kronofogden knackar på dörren, chefen vill inte ha en, man är en börda, en belastning och Soctanten står i dörren och hälsar en tillbaka till mardrömmen och kan därefter kontrollera varje steg jag tar. 
Så antingen jobbar man och har ett friare liv eller så jobbar man inte och tas om hand av samhället.

Problemen börjar när man vill jobba men inte kan och där är jag för stunden.

Jag vill vara den duktiga flickan och stå leende på jobbet varje morgon men när man vaknar på morgonen och känner sig lika vig och smidig som en högaffel på yoga då är det inte kul! Varje morgon ställer man sig själv frågan: "Hur mår jag i dag?" Vissa mornar ställer man inte ens frågan, för man vill inte veta svaret. Man är glad om man överhuvudtaget kan komma ur sängen och än gladare om man lyckas tvinga ner kroppen på en stol utan att väcka grannarna med läskiga skrik.

En macka, många gurkskivor, två alvedon och en Iprem nedsköljt  med en kopp kaffe är min standard frukost och i väntan på att värken ska försvinna eller i allafall dämpas så masserar jag axlarna med Voltaren och försöker att slappna av.  

Tankar som snurrar genom skallen (som egentligen inte är mina problem, men som den duktiga flicka jag är, så gör jag dem till mina problem) Eftersom jag själv vet hur jag reagerar när det inte går som jag planerar och allt flyter på så kan jag mycket väl förstå irritationen hos mina chefer när jag sjukanmäler mig (igen). Problemen att hitta vikarier och funderingarna på hur länge jag blir borta och om jag verkligen är kapabel att sköta mitt jobb, eller om jag pga frånvaro kanske passar bättre på annan plats.

Jag kan förstå mina "arbetskamrater" som får en okänd vikarie på min plats för att sköta mitt jobb och jag kan förstå vikarien som åker som en studsboll fram och tillbaka och aldrig vet var hon ska vara. Är Maxen frisk eller är hon sjuk, ska jag vara här eller ska jag vara där...? 

Jag tänker för mycket på vad alla andra ska tänka och tycka för att inte lyssna på mig själv. Men det är inte lätt när hjärnan skriker att jag inte ska svika, utan tänka på lönen kommande månad och se framåt. Medan kroppen mumlar att jag är som en jäkla marmorfigur och inte ens KAN göra mitt jobb. Varje rörelse med moppen gör ont, varje steg ger blixtar i ryggraden och den högsta längtan är att sträcka ut sig på stengolvet och känna ben och muskler återgå till till sin normala plats med ljudliga knakanden.
Varför utsätter jag mig för att arbeta när jag ändå inte kan göra ett bra jobb som jag själv är nöjd med?

Varför accepterar jag värken bara för att jag SKA vara så jäkla duktig?

Tror jag verkligen att jag och min kropp i längden mår bättre att av att  jobba i trasigt skick?

Kanske lär jag mig att leva med smärtan och intalar mig själv att det är så det ska vara? 
De senaste veckorna har jag varje morgon vägt fördelar med nackdelar med att vara hemma, vissa dagar vinner piller och golvet, de flesta dagar vinner jobbet... 

Hela våren och sommaren har varit jobbigare än normalt. Dels en älskad katt som lämnade lägenheten permanent, dels en djup depression med bara mörker och mitt i detta så dog min pappa och jag hamnade längre ner än jag någonsin varit.

Trots det så har jag hållit allt tillbaka, levt som om inget hänt och fortsatt jobba. När önskan att gråta har kommit på jobbet har jag tagit ett djupt andetag och fortsatt moppa. När jag önskat kasta något hårt i väggen har jag istället satt upp ett leende och fortsatt tömma papperskorgar och när önskan att bara skita i allt begrava mig djupt i sängen och bara sova så har jag klivit upp på morgonen, stängt av känslorna och fortsatt göra det jag är anställd för att göra.

Nu har jag varit sjuk sedan i måndags och hemma. Försöker få musklerna att vila och rensning av hjärnan. Hela måndagen  var i kaos. Göra upp en plan för framtiden, ta kontakt med alla som överhuvudtaget kanske kan hjälpa mig på fötter. Psykiatrin, läkare, massage, sjukgymnaster och alla andra kottar som kanske har någon idé vad jag kan göra. En dag med även hjärkolaps där tårarna flöt och hjärtat värkte. Allt som behövde komma upp till ytan, släppte jag ut. Att även just då mitt i den värsta ångesten få besök av två underbara vänner var även det läkande. Att få tänka på annat och engagera sig i någon annas liv var nyttigt och behövligt. och jag insåg då vilka underbara vänner jag verkligen har och att jag måste ta hand om dem bättre... 

I går var jag till läkare på vårdcentralen. Jag insåg efter mycket vägande hit och dit  i vågskålarna att jag troligen skulle behöva mer än en vecka hemma. jag är nu sjukskriven till 18 september för att läka. 

En massage i går där mina extremt hårda muskler bearbetades mjuka och smärtfria gav mig även tips och råd inför framtiden och vi var bägge överens om att jag MÅSTE börja träna. Jag måste bygga muskler i överkroppen för att slippa smärta och för att klara av mitt yrke som faktiskt är tyngre än man tror att det ska vara. Så nu sitter jag och funderar på gym.  Jag behöver något som drar mig dit eftersom jag är full av svepskäl som hindrar mig från att börja eller gå dit. Men om jag har någon på plats som väntar så gör mitt samvete att jag lättare dyker upp som avtalat.  Egentligen så gillar jag att träna, men det jag inte gillar är att det är så mycket folk överallt och så stora utrymmen...  Just sett att det finns över sju gym i Norrtälje och alla hr de olika priser, olika aktiviteter, olika öppetstider och annat som gör att valet att välja rätt gym är svårt. De första månaderna blir det i allafall "Friskis" ,då min massör håller till där och drar mig dit. Jag ska trots tidigare erfarenheter testa det igen och se om det funkar. Men att betala ett årskort första dagen är jag både för snål och  för smart för. Jag tar en månad i taget och ser vad som händer.

Jag måste ta tag i mig själv och bearbeta våren och sommaren. Jag måste bli tjatig och KRÄVA hjälp att ta mig framåt och det kommer att bli svårt eftersom jag hatar att tjata, men jag har trillat mellan stoar flera gånger och ofta hamnat sist i olika köer för att jag varit för snäll och mesig. OM jag vill bli frisk så måste jag börja kämpa. Jag kan och får inte tänka på vad andra gör, tycker eller säger. Jag måste börja lyssna på min egen kropp och dess signaler.

Min stora mardröm är att vakna upp under en tältduk med en shoppingvagn packad med mitt liv vid min sida... Även om jag tror att risken för det är ganska liten, så finns den ändå och de gnager hål i min skalle och gör mig än oroligare än jag är och borde vara.