Direktlänk till inlägg 6 november 2016
Systersonen har fyllt år, så i går blev det middag m stora delar av släkten. 13 personer blev vi som trängdes vid ett långbord på "Kinamuren", vid Odenplan. God mat, trevligt sällskap och såååå trångt. Fanns knappt utrymme att röra sig mellan borden. Förra året satt vi i egen kupé med ett stort runt bord, och det funkade bättre och var trevligare än detta långbord, där det var svårt att se vilka som höll till längst bort.
Middagen var trevlig och det var kul att se alla.
På vägen hem fick jag sällskap av minstebror som även han skulle åka buss. Att hitta nr 4 på Odenplan var lätt, men att kliva av rätt visade sig lite svårare. Bar säker på att hållplatsen vid Tekniska skulle heta "Östrastation", men det gjorde den inte och när dörrarna stängdes vid hållplats "Stadion", så mumlade min bror:"Jag tror vi skulle gått av här..." så det blev en liten joggingtur efter maten. Hoppade av bussen hållplatsen efter och sprang efter buss 676, för att slippa vänta på nästa.
Något är fel när jag inte ens orkar springa 50 meter utan att lungorna ska explodera och hjärtat gallopera. Tror förresten inte ens att det var 50 meter, snarare 25...
Kom till Norrtälje vid 21 och som vid varje Allhelgona, de senaste 9-10 åren, så blev det ett besök på kyrkogården. I vanligafall brukar jag gå dit strax efter skymningen och då är där massor av människor som rör sig i mörkret mellan gravarna.
I år var jag i princip ensam.
Mamma tyckte jag skulle vänta tills i dag m att tända ljus på pappas minneskullen, när det var ljust ute...
Hon har helt klart inte förstått varför jag går dit i mörkret!
På Allhelgona är det inte bara tankar på de saknade som gör att jag går dit och tänder ljus. Det är ljusen i sig själva som lockar. Lågorna som dansar i blåsten, mörkret och natten som får lågorna att lysa än starkare, alla ljus som lyser upp mörkret, stillheten som lagt sig över kyrkogården och vetskapen om att i varje fladdrande låga lever minnet av en förlorad vän/släkting el familjemedlem och just denna kväll lyser saknaden lite starkare än annars.
Att gå dit dagen efter och tända ett ljus, berör mig inte lika starkt och då skulle jag likar kunna skjuta upp besöket till nästa helg.