Direktlänk till inlägg 14 november 2016
Fortfarande svårt att inse att det som i vanliga fall brukar vara lätt, gå som en dans och framförallt gå på rutin, inte längre är lika lätt och tar en evighet.
Bara att ta en dusch är ett noga ogenomtänkt projekt och inget jag tänker /orkar gå igenom dagligen, så jag hoppas mina vänner säger till när jag börjar stinka :-)
Det ska tejpas plast, det ska på plasthandskar, det ska tvålas, hålla balansen, schampo i skallen och försöka komma åt överallt och försöka tänka på att inte använda handen.
Svordomarna var många, vatten fanns överallt och rädslan att halka omkull i badkaret för att jag inte kunde hålla där jag brukar hålla var stor. I vanliga fall en dusch på 10 minuter, numera är jag glad om det tar under timmen att gå från klädd till klädd.
Tack vare vänner som Annelie så fick jag även ett par matlådor till frysen och som tack för hjälpen bjöd jag på "Tacogratängen" hon hjälpt mig att göra. Även det är något som kommer att ta tid att acceptera. Att inte kunna slänga ihop matlådor när jag har lust, eftersom mycket ska skalas, hackas och röras och ännu är jag värdelös på att att ta hjälp av fötterna men ge jag det lite tid så kan jag nog bli en bra "fotmålare" också :-)
Hämtade ut starkare tabletter i dag så kanske slipper jag den starkaste värken i natt.
Har en känsla av att värken var som värst i går och att det nu vara kan gå åt andra hållet. Att jag så att säga nått den botten och nu vänt... Ser m andra ord inte fram mot torsdag och operationen. Att de ska skära upp, rota runt i handleden och pussla i hop mig ger lite lätt panik.
Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...