Direktlänk till inlägg 4 december 2016
För en vecka sedan dansade systerdottern uppvisningsdans i Vällingby.
Höst och vår är det uppvisning och det är så kul att följa dansarna och man ser utvecklingen hos dem.
Från fnittrande små nagelbitare som var livrädda att gå upp på scen till tuffa brudar med självförtroendet. Så kul att se!
Denna gång satt jag inte i mitten på mittenordet med långa framför mig som störde sikten och barn i bänken bakom som sparkade på mitt säte. Denna gång satt jag, brorsan och brorson långt fram och vid sidan av scenen. Sikten var perfekt och ingen/inget skymde. Eller nästan inget skymde...
... En bit in i föreställningen var det nybörjarna tur.
Fnittret, det oroliga trampade och danslärarnas lugnande ord... Något kom farande och satte sig på sätet framför mig. Salen låg i mörker och bara starka lampor lyste upp scenen och hade det inte varit för den vita jackan hade jag nog inte sett att någon kom farande genom mörkret.
Något m vit fluffig jacka som påminde om ett långhåriga får plockade upp telefonen och började filma de små på scenen. Zoomar in och riktade in telefonen. Fåret skymde min sikt helt och uppträdandet såg jag via främlingen kamera.
Från ingenstans kom namnet "Carola Häggkvist" till mig.
Ärligt! Jag är inget Carola fan, tänker ytterst sällan på henne och vad skulle hon på en dansuppvisning m ungdomar i en förort att göra???
Jag skrattade lågt för mig själv och slog i från mig tanken.
Dagarna efter berättade min kompis att Carolas dotter dansar. Syrran bekräftade att ryktet fanns om att Zoe dansar på samma skola som min systerdotter och bilder på nätet bekräftade att Carola bär/burit den typ av jacka jag såg...
Så var det Carola? Inte den blekaste, men omöjligt är det ju inte :-)
Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...