Direktlänk till inlägg 6 december 2016
Hade i går den värsta kraschen sedan jag bröt handleden.
Värk som vägrade släppa och tanken på att jag kanske aldrig helt kommer att bli av med värken att den kommer finnas resten av mitt liv, gjorde att marken rämnade och allt var svart.
Räcker det inte att jag har en ständigt smärtande själ, som aldrig kommer läka helt? Räcker det inte med ledvärk i varje led i händerna och en kaputt kalpaltunnel som ställer till mitt liv? Måste jag även lida av bestående men från en jäkla halkolyck??
Att plötsligt inse att bara för att gipset kanske försvinner den 15:e betyder det inte att jag är frisk och får återvända till jobbet. Det kommer bli månader kanske år av rehabilitering och ändå kan jag inte räkna med att få full rörlighet.
Jag är lokalvårdare, jag jobbar m handlederna och jag är högerhänt.
Först ska jag arbetsträning och sedan vet jag inte vad som händer och sker. Kommer jag fortfarande ha kvar min plats på C.O, eller kommer någon av mina vikarier upptäcka vilken drömplats jag har och begära att få ta över den pga min frånvaro?
Gårdagen var ett besök ner i mörkret. En dag då jag bara önskade ligga i soffan, låta tårarna flöda och klamra fast vid en tröstande kudde.
Det gjorde ont i både själ och handled.
Minsta småsak förstorade och jag var så nära att be folk, mina vänner dra åt skogen. Att lämna mig i fred och sluta ge mig dåligt samvete.
Som om jag är den som ensam fattar alla beslut och att mina beslut är de som gäller.
Jag är och har aldrig varit någon ledarfigur och trivs med att andra fattar beslut åt mig när jag själv tvekar eller inte vet.
Jag vill inte vara den som bestämmer, beslutar och den vars ord avgör andras beslut.
Jag orkar inte vara någon samvete och vara den som fattar andras beslut.
Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...