Trött, less, irriterad och smärta.
På torsdag kommer jag förhoppningsvis att bli av m gipset och jag kommer inte att sakna det... Men även sakna det enormt.
Det har varit ett par veckor med en så gott som ständig smärta och även ett viss mått av uttråkan.
Att inte kunna göra något utan att allt värker är jobbigt och att allt man vill göra hindras av ett gips är även det as jobbigt. Att hålla i en penna med vanlig handfattning är omöjligt och min nuvarande skrivstil är så olik min vanliga att jag inte ens vågar skriva för eget privat bruk av oro att inte se vad jag skrivit.
Även att äta i annans närvaro än katten är jobbig. Att hålla bestick i höger är så gott som omöjligt. Styrka finns inte att skära m kniv och ingen gaffel jag äger har tillräckligt långt skaft för att nå munnen, då gipset sitter i vägen för rörelser.
Att äta m vänster känns fortfarande inte normalt men jag börjar få mer kontroll på vänstern och har även fått beröm för att jag är så bra på att använda och äta med min vänsterhand och det har kanske varit nyttiga veckor för mig.

Från att inte velat/orkat diska till att inte kunnat diska. Jag har under några veckor sluppit det dåliga samvetet att inte ha städat innan jag får sällskap och jag kan erkänna att jag lever i en ostädat röra.
Även om jag faktiskt kan städa eller i allafall plocka lite här och där i röran så är det vissa rörelser som jag undviker av hänsyn till min handled och även av ren lathet struntat i att göra.

Det gör ont, vissa rörelser gör vidrigt ont och vissa kontaktytor är mer smärtsamma än allt annat jag känt.

Min handled är av och till viss del splittrad och krossad.
Det är meningen att det ska göra ont och att jag har ett stort gips att visa upp är någon typ av synligt bevis för att jag har rätt att ha ont.
Det är okej att vara lat, att slippa göra vissa saker och en synlig anledning till att må skit och faktiskt få säga det utan att någon försöker "motbevisa" det.

Varför är det mer okej att säga: "Min arm är av och jag har ont som satan ". Än det är att säga: "Min själ är trasig, jag har ont och jag kan inte läka den"?
Många är de som genom åren sagt att jag ska rycka upp mig och försöka se det positiva i livet, men ingen har de senaste veckorna bett mig att sluta ha värk och skärpa mig.
Ändå är smärtan densamma med skillnad att den ena är synlig, existerad och bevisad med ett gips.
Den andra smärtans existens finns bara bevisad genom mina ord...
Jag kan hålla upp armen, peka på gipset och inga ord behövs för smärtans existens.
Men hur beskriver man en trasig själ och förklarar hur ont man har på insidan när inget fysiskt bevis finns för att smärtan är verklig?
Snart ska gipset av och verkligheten är nära. Jag kommer försöka (troligen mest omedvetet) att gå tillbaka till vanliga livet. Kommer ta förgivet att styrkan finns i handen och kommer tappa massor av saker innan jag tränat upp musklerna igen. Jag kommer inte längre ha ett gips som markerar att jag har ont, att det är okej att vara nere, gråta av smärta, dra mig undan allt/alla, käka smärtstillande som om det är godis och skita i allt.
Snart kommer verkligheten och allt ska återgå till det normala och som det såg ut innan gipset. Jag ska tillbaka till jobbet, jag ska arbetsträna, le, vara social och vara...hel.

Det synliga beviset på min trasiga kropp försvinner på torsdag och därefter ska jag vara, om inte hel så i allafall hålla i hop utan stöd...
På torsdag kommer det inte längre att vara lika okej att vara trasig, ha sprickor och ett
Smärtsamt leende.
På torsdag försvinner gipset och den 21/12 är jag friskförklarad...
Men jag tror inte att min själ håller med om det.

Det som i går var lite blaskigt skit som föll från himlen övergick till riktiga flingor Under natten och när jag vaknade var världen åter igen vit.

Ingen mörkret föll vandrade jag genom stan på oplogade trottoarer och bara njöt.
Lagom kallt, runt nollan och relativt orörd snö. En perfekt dag för fotografering m andra ord.

Norrtälje är en fantastiskt vacker liten stad på sommaren, med massa små idyllen att knäppa och njuta av.
Men den är inte så pjåkig på vintern heller, i allafall inte via linsen på en kamera.

Dagens bästa, bland alla bra bilder jag fick i dag är nog denna...

Bruten handled och såååå jäkla uttråkad! Första veckan gick mest åt till sömn, smärtstillande pillerätande och funderingar på hur man knyter skorna m bara en hand.

Kan inte påstå att jag mår bra och är frisk. Men jag är tillräckligt pigg för att vara uttråkad som sjutton och försöker finna ut vad jag kan göra innan jag dör av tristess och utan att explodera i smärta.
Vissa rörelser känns mer än andra och en del rörelser skippar jag helst att göra överhuvudtaget.

Testat att skriva, men det funkar inte riktigt att hålla i en penna och även virknålen ligger fel i handen. Men man måste testa för att se vad som funkar och efter att ha varit stickfri i över ett år då lederna sa ifrån så kan jag faktiskt sticka m en trasig handled.
Kan inte påstå att det går fort, är smärtfritt eller ens blir felfritt. Men jag slipper avlida av sysslolöshet och får dessutom varmt huvud i vinter.

Klar m första mössan och överlycklig!
Den blev bättre än jag trodde och tjockare än förväntat :-)
Nu vill syrran ha en svart sammalika som min, så helgen är räddad.?

När jag väl lärde mig att läsa, så lämnade jag inte böckernas värld. Alltid en bok i väskan, näsan i en annan och en gungande hög med påbörjade böcker på sängbordet.
En bror är lika, så något fel i generna finns det säkert :-)

Även om jag läste allt mellan himmel och jord samt vissa böcker som tonårstjejer "måste" läsa så fanns självklart vissa favoriter.
Bland det som hörde till självklarheter är självklart "Kitty". Den unga moderslösa detektiven som löser fall tillsammans med Bess och George. Även "Anne på Grönkulla", "Svarta hingsten" och "Kulla-Gulla" hör till de böcker man borde läst som tjej, när jag var i tonåren.

Bland de som blev mina favoriter, var en serie som min syster började köpa och som även jag och en bror fortsatte att köpa och komplettera. Om jag räknat rätt så saknas bara fyra böcker innan samlingen är komplett. Letar på varenda Loppis, som jag ser och kommer inte sluta förren de är funna.
Serien heter "Lotta", är skriven till störst del av Merri Viik och handlar om Lotta, hennes bästa vän Gigi och allt som kan hända när saker bara råkar hända. Jag älskar hennes stora hjärta, hennes snabbtänkthet, hennes glädje, påhittigher, humorn och sättet böckerna är skrivna på. Fortfarande kan jag plocka upp en Lotta, bara för att få en anledning till att skratta!!!

Helen Wells har skrivit en serie om "Cherry Ames" och som utspelar sig under 2:a världskriget och framförallt sjukvården under den tiden. Hur Cherry väljer att läsa till sjuksköterska och även hamnar som barnsköterska och sedan som sköterska på ett militärsjukhus. Hur hon stiger i graderna, livet i armén och hur livet i usa var medan Europa bara var ett enormt krig...
Dessa böcker var flickböcker som min mamma läste och som jag hittade och förälskade mig i. En häst som jag älskade som tonåring var hopphäst Milton. En vit drömhäst som hoppade över nästan alla hinder. I romanvärlden heter hästen "Windy" och är skriven av Elyne Mitchell. En vacker, klok och stolt vit hingst som föds i den amerikanska vildmarken och vars liv ska bli att vara ledarhingst i en flock vildhästar.
Windy har huvudrollen och böckerna är skrivna ur hans synvinkel. Slagsmål när han försvarar flocken mot andra hingstar och även människor. Ston som följer honom, dukar under i stormar och de föl som följer hans fotspår. Tuffheten i snöstormar, hungernöden och livet som häst i vildmarken.
En underbar serie med skissade bilder som fascinerat mig sedan första sidan och med en historia som då fick mig att gråta.

Jag vet inte om mina stora favoriter är lika bra i dag som de var för 25 år sedan, men på rödakorsgården hittade jag dessa, så nu ska jag läsa dem igen!

Hade i går den värsta kraschen sedan jag bröt handleden.
Värk som vägrade släppa och tanken på att jag kanske aldrig helt kommer att bli av med värken att den kommer finnas resten av mitt liv, gjorde att marken rämnade och allt var svart.
Räcker det inte att jag har en ständigt smärtande själ, som aldrig kommer läka helt? Räcker det inte med ledvärk i varje led i händerna och en kaputt kalpaltunnel som ställer till mitt liv? Måste jag även lida av bestående men från en jäkla halkolyck??

Att plötsligt inse att bara för att gipset kanske försvinner den 15:e betyder det inte att jag är frisk och får återvända till jobbet. Det kommer bli månader kanske år av rehabilitering och ändå kan jag inte räkna med att få full rörlighet.
Jag är lokalvårdare, jag jobbar m handlederna och jag är högerhänt.

Först ska jag arbetsträning och sedan vet jag inte vad som händer och sker. Kommer jag fortfarande ha kvar min plats på C.O, eller kommer någon av mina vikarier upptäcka vilken drömplats jag har och begära att få ta över den pga min frånvaro?

Gårdagen var ett besök ner i mörkret. En dag då jag bara önskade ligga i soffan, låta tårarna flöda och klamra fast vid en tröstande kudde.
Det gjorde ont i både själ och handled.
Minsta småsak förstorade och jag var så nära att be folk, mina vänner dra åt skogen. Att lämna mig i fred och sluta ge mig dåligt samvete.
Som om jag är den som ensam fattar alla beslut och att mina beslut är de som gäller.
Jag är och har aldrig varit någon ledarfigur och trivs med att andra fattar beslut åt mig när jag själv tvekar eller inte vet.
Jag vill inte vara den som bestämmer, beslutar och den vars ord avgör andras beslut.
Jag orkar inte vara någon samvete och vara den som fattar andras beslut.

Blev trots allt en promenad i dag. Ut för att rensa tankarna, få frisk luft och göra något annat än stirra på tv.
Fötterna tog mig till Lommaren och solen som sjönk bakom skogen på andra sidan sjön.

Att lämna lyan var både behövligt och jobbigt. Viljan att bara göra inget var starkare än önskan att lämna "tryggheten" och även om det inte är tillräckligt så är en liten promenad bättre än ingen promenad.

För en vecka sedan dansade systerdottern uppvisningsdans i Vällingby.
Höst och vår är det uppvisning och det är så kul att följa dansarna och man ser utvecklingen hos dem.
Från fnittrande små nagelbitare som var livrädda att gå upp på scen till tuffa brudar med självförtroendet. Så kul att se!

Denna gång satt jag inte i mitten på mittenordet med långa framför mig som störde sikten och barn i bänken bakom som sparkade på mitt säte. Denna gång satt jag, brorsan och brorson långt fram och vid sidan av scenen. Sikten var perfekt och ingen/inget skymde. Eller nästan inget skymde...

... En bit in i föreställningen var det nybörjarna tur.
Fnittret, det oroliga trampade och danslärarnas lugnande ord... Något kom farande och satte sig på sätet framför mig. Salen låg i mörker och bara starka lampor lyste upp scenen och hade det inte varit för den vita jackan hade jag nog inte sett att någon kom farande genom mörkret.
Något m vit fluffig jacka som påminde om ett långhåriga får plockade upp telefonen och började filma de små på scenen. Zoomar in och riktade in telefonen. Fåret skymde min sikt helt och uppträdandet såg jag via främlingen kamera.
Från ingenstans kom namnet "Carola Häggkvist" till mig.
Ärligt! Jag är inget Carola fan, tänker ytterst sällan på henne och vad skulle hon på en dansuppvisning m ungdomar i en förort att göra???
Jag skrattade lågt för mig själv och slog i från mig tanken.
Dagarna efter berättade min kompis att Carolas dotter dansar. Syrran bekräftade att ryktet fanns om att Zoe dansar på samma skola som min systerdotter och bilder på nätet bekräftade att Carola bär/burit den typ av jacka jag såg...
Så var det Carola? Inte den blekaste, men omöjligt är det ju inte :-)

Förra gången jag var i Grisslehamn och "turistande" var hösten på ingång, dimman låg tät, turister fanns i varje buske och jag satt på en klippa med en termos och stirrade in i dimman.
I går var jag ensam som gick genom skogen ner till stranden och såg vågorna slå över stenarna och sanden.

Klädd i varm jacka, täckbyxor och dubbar under skorna njöt jag av blåsten och även av snön som av och till piskade i ansiktet.

Att stå på randen till Ålandshav, helt ensam med bara vinden i öronen är en otrolig upplevelse. Att stå vid August Strindbergs lilla tvåfärgade stuga är mäktigt. Att känna historien i luften, ensamheten på klippan och oändligheten...

Jag gillar att vandra runt i naturen. Gillar ensamheten, tystnaden och ödsligheten. Gillar att se världen och de små detaljerna i bilderna.
Men halvvägs uppe på en kall och hal klippa vid havet i kraftigt snöväder, undrade jag vad tusan jag pysslade med och hur jag skulle förklara vägen för ambulansmännen OM jag skulle halka på klippan och bryta någon annan kroppsdel...
Kändes inte helt smart att ge sig ut på äventyr i oväder och armen i gips, men bilderna blev bra :-)

Sjöbodar, minnen från skärgården förr och när kriget var nära Sverige.

Vackra Grisslehamn, underbara skärgården och självklart ett smultronställe att besöka!