Direktlänk till inlägg 9 februari 2017
Känslan när man kommer hem och två katter möter upp vid dörren. En liten Zasso som alltid är framme och hälsar såfort dörren öppnas. Men i dag stack ett litet huvud fram runt gaveln på ett skåp när jag gick in. Såg bara öronen lite raskt innan de försvann in i skuggan, men vetskapen att bägge är i livet och utan synliga sår är glädjande. ?
Helt 100 på varandra är de inte men nyfikenheten är så stor! Vänder Zasso svansen till, så är Findus där och nosar på yttersta spetsen och försvinner Findus in under soffan så ligger Zasso strax intill och stirrar under "kjolen" på soffan.
Det går bättre än jag någonsin kunde hoppas på och det har inte varit vare sig fräs el morr från något håll.
Mig litar han fortfarande inte på och det är med stor tvekan som jag får närma mig honom.
Men det blir nog bra när alla vant sig vid varandra :-)
I går levererades koftan till lilla "V". Mormodern gillade färgerna och den lilla fröken "V", tyckte den var härligt mjuk. Toppenbetyg, m andra ord. Själv vet jag några misstag (som i mina ögon syns enormt) och jag kunde gjort på annat sätt... Men den funkar och för att inte stickat på över 1 år, urdålig på mönsterläsning och obefintligat tålamod så är jag nöjd m min kofta.
Det finns människor som går genom livet som mattor. Trampas på, utnyttjade, skitsnackade och som bara böjer nacken som om de ber om ursäkt för sin existens... Jag är tyvärr en av dessa människor. Jag vill bli gillad, uppskattad, älskad och har ...